Historiskheten i filosofin och varför den är viktig

Hur viktigt är historien i filosofiska samtal?

Historien visar utvecklingen av vår kultur, vår kultur lägger grunden för hur vi kan tänka, hur vi kan tänka är förutsättningen för filosofin: Betyder det att för att förstå vårt tänkande måste vi förstå vår historia?

Jag tycker historien visar hur kontexten skapar sanningar, vetande och tänkande. Titta bara på de olika paradigmen vi har haft. Förut så var det en sanning av stress kunde orsaka magsår, nu "vet" vi att det är bakterier.

I idéhistoria lär vi oss att se på dåtidens kulturella och sociala kontexter för att förstå forna tänkares tankar och varför de uppkom. Men gäller inte detta för vår tid också? Måste inte vi förstå vår sociala kontext för att förstå våra egna tankar? Måste vi inte veta att i framtiden så kommer de se, med andra ögon, på vår tids tänkande?

Än mer: Om vi är medvetna om att tänkande förändras och påverkas av sin tids paradigmer, och vi vet att våra samhällen påverkar vårt tänkande - måste vi inte då, samtidigt som vi tar hänsyn till den tidens miljö, även ta hänsyn till vårt tänkandes miljö som ska analysera dåtidens tänkare?

Annars finns det ju en risk att vi med vårt (bundna) tänkande hela tiden, gång på gång, missförstår kontexter - särskilt den kontext som vi själva befinner oss i när vi granskar andra kontexter om vi inte förstår att allting är konstruerat på sånt vis att kontexten gör oss slavar och oförmögna att faktiskt förstå andra kontexter.

Förstår ni vad jag menar?

Jag tror jag bumpar min egna tråd. Någon måste ju förstå vad jag menar?

Det jag menar är att vi är ständigt fast i vår tids tänkande samtidigt som vi är beroende av dåtidens tänkande. På så vis blir vetskapen om vår egna fördomar och tänkande vid analysarandet av dåtidens tänkande felaktigt då det tillhör vår tids tänkande att vara så medveten om detta problem.

Samtidigt måste vi ju se på hur filosofin utvecklas för att förstå vår filosofi idag -- som i sin tur påverkar hur vi ser på filosofin i dåtiden.

Men det historiska är ändå viktigt då det ger oss insikter i att vårt tänkande inte kanske är så fritt och obundet som vi tror - det ger oss ödmjukhet inför att tänkandet aldrig kan vara fritt från sin kontext och det ger oss förståelse för olikheter i tänkandet.

Det är alltså ett diplomatiskt förhållningssätt.

Jo, det har du väl rätt i.

Jag tror att jag själv är i samma trakter när jag skiljer mellan vad jag kallar Filosofen och Psykologen,
där Psykologen i högre grad än vad Filosofen gör, ser dom mänskliga uttrycksformerna (i vilka språket ingår) som koder.

Filosofen menar alltså att om A frågar "Vad är livets mening?", så ska frågan om livets mening diskuteras,
medan Psykologen menar att vi först måste diskutera frågan "Varför ställer A frågan 'Vad är livets mening?'?".

För några hundra år sedan var det förbjudet att förneka Guds existens.
För några hundra år sedan framkastades tanken att Gud har skapat världen, och sedan har denne dragit sig tillbaka (Deismen).
Ett sätt att bli kvitt Gud (för att kunna föra vetenskapliga resonemang) utan att förneka dennes existens (och av tidens batikgubbar bli förhindrad att föra några fler resonemang).