himmelsk svamppsykos i Kanada - Polisarrest, bärsärkgång och jesusreferenser (lång)

Hej, tänkte ta och skriva en tripprapport om en händelse som skedde för cirka en vecka sedan. Tripprapporten avser min första upplevelse på ca 6 gram cubensissvampar. Detta var en väldigt stark dos och vissa delar i berättelsen minns jag lite suddigt, även om det mesta har kommit tillbaka.

Kön: man

Ålder: 25

Längd och vikt: 191cm & 90kg

Tidigare drogerfarenheter: Mdma, cannabis, alkohol, kokain (nu även cubensissvampar)

Förhistoria:

Jag är alltså en 25 år gammal kille med ett stort intresse för spirituella erfarenheter och utveckling. Jag har flyttat till Kanada för att försöka besvara stora frågor om livet och om mig själv. Jag har lämnat mina vänner, min familj och annat som betyder mycket för mig för att kunna ägna lite tid åt mig själv, för att obehindrat från andras tycken och tänken kunna finna svar. Jag har innan drogernas intåg haft en spirituell upplevelse där jag lyckades koppla bort min samhällsinfluerade identitet och upplevt äkta kärlek och närvaro med min omgivning. Denna upplevelse var något som helt och hållet kastade om mina livsprioriteringar och gjorde att jag började söka efter mig själv, eftersom denna upplevelse inte var permanent. Jag återgick till livets lidande och identiteten som jag växt till att bli återfick grepp om mitt medvetande. Sakta men säkert försvann förståelsen om mig själv och livet i stort, kunskapen om det finns kvar, men förståelsen har bleknat. Så i hopp om att åter finna detta medvetande har jag begett mig ut på en spirituell resa där jag hoppas återkomma en dag med livets största gåva, frihet från lidandet.

Trots att lidandet är något dåligt så mår jag ändå bra. Jag har många kompisar och har lätt för att träffa nya människor, så trots att jag har begett mig ut på en viktig resa så jag har också festat en hel del. Det har blivit en del ecstasy och massor av alkohol, något som jag avväger att ge upp helt och hållet i hopp om att finna det jag söker.

Hur som helst så kom jag till Kanada för ca 3 månader sedan, jag har träffat mycket nytt folk och haft riktigt kul, det har blivit mycket fester och jag har ganska precis funnit tillgång till sidan "silk road" vilket har gett mig i princip obegränsat med tillgång till droger. Jag har tagit ecstasy 3 gånger sedan jag kom till Kanada och druckit mycket öl, men sista veckorna har jag känt att jag tappat fokus på det jag kom hit för. Jag var fast besluten att prova psykadeliska droger i hopp om att det skulle kunna hjälpa mig i sökandet av mig själv: I hopp om att hitta mitt sanna jag, finna den människa jag föddes till att bli, bortanför egot, bortanför lidandet, bortanför oförståelsen.

Jag beslutade mig tidigt för att min första psykadeliska upplevelse skulle bli på cubensissvampar eftersom jag inte var säker vad upplevelsen skulle ge, så jag ville inte börja med det långa ruset som LSD ger. Dessutom är jag övertygad om att naturliga medel bör vara den bästa vägen att gå. Jag letade länge efter de bästa svamparna på Silk Road och kom slutligen fram till en säljare från USA som heter MannaLabs och produkten heter ManaChoca. Det är chokladbakelser med tre olika cubensissvampar mixade i en härlig kombo på 3,6 g totalt. Eftersom försendelsen blev försenad i upp till en månad blev jag generöst bjuden på en extra bakelse på 2,25 g.

Dagen kom, en tisdag där jag egentligen var fast beslutsam att söka jobb; svamparna hade landat i brevlådan. Jag hade redan bestämt mig var jag skulle gå för att göra min första tripp. Två timmar lång vandring in i skogen var min destination. En tjock och vacker skog som jag visste skulle vara det perfekta stället att förlora oskulden till den psykadeliska världen. Exalterad packade jag ryggsäcken med sittunderlag, vattenflaskor, jordgubbar, bananer och andra färska frukter. Mössa, vantar och andra varma kläder tog jag med mig för säkerhetsskull, jag ville inte förstöra denna upplevelse med frusna fingrar. Jag satte mig på bussen och hamnade tillslut i skogen jag sökte. Efter en lång vandring upptäckte jag att platsen inte var så öde som jag hade hoppats på. Ett ganska stort antal människor med bilar och lastbilar befanns sig på en liten rastplats efter grusvägen. Men värst av allt; mitt i smeten stod en polisbil med en kvinnlig polis sittades i. Eftersom jag redan hade kommit så här långt så struntade jag fullkomligt i det. Inte ska en människa i uniform få förstöra min dag. Jag skulle ju dessutom bara äta choklad och titta på träd.

Jag fortsatte vandra en bra bit in i skogen som blev helt människobefriad tillslut. Helt otroligt vackert var det på platsen jag bestämde mig för att sätta camp. Jag klättade upp för en liten backe och satte ner min ryggsäck, plockade fram min Ipad med min ihopsnickrade playlist och lyssnade på lugnande musik samtidigt som jag plockade fram mina chokladkakor. Jag började smaska i mig en 3,6 g stor kaka och blev självklart hoppfull och spänd men försökte samtidigt lugna mig och finna ro i mina tankar medan substansen började verka. Jag har alltid haft hög toleransnivå mot droger och var därför lite orolig att denna dos skulle bli för svag, jag ville ju verkligen komma loss och nå en godtycklig nivå 4-5 på den psykadeliska skalan. Jag väntande 25 minuter och kunde inte motstå frestelsen att peta i mig den extra godisbiten på 2,25 gram. Detta var en misstag, eftersom jag nu hade som första hallucinogena drog någonsin gått på en riktigt högdosering av den allra starkaste produkten från Silk Road. Dags för tripprapport!

Tripprapport ca 6 g cubensis svampar

Ungefär 35 minuter efter intag känner jag att magen börjar bubbla lite, synen börjar svaja och en viss känsla av illamående smyger sig fram. Nåja, något händer ju något i alla fall, tänkte jag. Det var nu dags att kliva ut ur denna värld och se vad som kan tänkas visa sig på den andra sidan. Jag kunde inte riktigt besluta om jag ville lyssna på musik eller om jag ville vara helt enig med naturen, det spelade väl mindre roll tänkte jag och satte på lite skön, tung elektronisk musik. Jag åt lite av mina jordgubbar för att försöka lugna magen lite och för att få bort den illamående känslan.

Efter ytterligare 15 minuter började hallucinationerna bli kraftiga, musiken fick större slagkraft och varje ton hördes tydligare än någonsin. Träden började dansa i takt till musiken, löven började forma sig till vackra gröna ugglor som även de flög långsamt i sakt till musiken. Fortfarande kunde jag skaka av mig dessa hallucinationer och bli hyfsat normal, men tankarna började bli lite skruvade och kände att jag började bli lite förvirrad. Jag la mig ner på mitt liggunderlag och blunade och bara lyssnade till musiken. Drogerna slog hårt just nu och mindfucken och hallucinationerna blev allt kraftigare. Medans jag låg och blundade formades solens ljus mot mina ögonlock vackra former som spelade mig en vacker symbios av färger och former. Formerna blev klarare och klarare ju längre tiden gick och bildade tillslut en kvinna som dansade framför mig hållades på hennes bebis. Jag var en ensam åskådare av kärlekens vackra dans; i röd nyans av solens himmelska sken. I långsam harmonisk gungande rörelse visade hon mig kärlekens starkaste band; en kvinna och hennes barn. Kvinnan var av mörk nyans av rött medan solens bakgrund var lite ljusare vilket skapade en oerhörd show tillsammans med min lugna musik, tunga elektroniska musik. Fortfarande var jag bara en åskådare av showen; jag tänkte för mig själv; jag ville vara i showen. Jag ville att kvinnan skulle visa mig hennes kärlek, ge mig hennes kärlek, låta mig omfamnas av hennes varma mystik; inte bara observera. Elegansen i hennes rörelser, hennes vackra feminina drag tillsammans med färgernas och formeras perfektion fick mig totalt hänförd. Jag blev mer och mer en del av dansen, trots att jag bara deltog med min närvaro så kände jag tydligare och tydligare vad kärlek faktiskt var. Tyvärr tåg låten slut och bidrog även till att jag tappade bort showen och den byttes ut till något annat. Jag minns inte vad det var. Det var inget viktigt, men än dock säkerligen farcinerande. Gissningsvis var detta strax en timme sedan jag intog första kakan.

Jag öppnade ögonen och tittade på naturen istället, alla hundratals träd framför mig skiftade i färg och dansade även de till min musik, som för övrigt var en så stor del av min upplevelse nu att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Varenda låt gav nya känslor, nya danser och nya visioner. Trädens detaljer var så tydliga att jag kunde se varenda liten skråma som tidens verkan hade åstadkommit. Men inte mådde träden dåligt av det, för är tid för träden? Jag vandrade omkring inne på min lilla kulle och var så farcinerad av alla färger som kom fram, hur allt vaknade till liv, hur allt blev oändligt mycket vackrare än tidigare. Trots mina hallucinationer så var allt jag såg där på riktigt, gick jag närmare detaljen så såg jag ju att det faktiskt fanns där på riktigt, man uppfattar dem bara på ett nytt sätt. Jag tänkte för mig själv att vi missar så mycket detaljer som våra ögon faktiskt ser, eftersom vi går runt och tänker på annat hela dagarna. Vi ser inte skönheten som naturen besitter, för vi tänker på annat. Vi tänker på vilka problem vi har om dagarna, vad vi ska äta till middag och hur jäkla stressade vi är. Tittar vi bara riktigt noga så finns ju allting där hela tiden, skönheten finns där hela tiden om vi bara väljer att uppskatta den. Detta var något som jag förstod under trippen, även om det inte var något nytt för mig, men det gav mig en god känsla och jag lovade mig själv att jag skulle ge mer tid åt att uppskatta naturens skönhet och perfektion.

Tiden gick, jag kände mig mer och mer förvirrad somtidigt som världen omkring mig fullkommligt vaknade till liv. Allt fylldes med färg, marken rörde sig i vacka färger och former och mina händer, mina skor och allting blev sjönk ihop till perfektion. Allting såg ungefär ut som i filmen Avatar, eller alice in wonderland. Jag blev ett tag rätt ängslig. Allt var vackert, men det saknades något. Jag åt ju inte svampar enbart för hallucinationerna. Det kändes som att jag skulle förstå något, men jag hade glömt vad. Jag visste att jag skulle förstå något, men jag kunde inte fatta vad det var. Jag blev så förvirrad ett tag att jag inte ens fattade om jag pratade med någon eller om jag bara tänkte. Jag frågade tillslut ett träd om rådgivning; vad är det jag inte fattar? När trädet inte svarade blev jag fundersam om det kanske pratade engelska? Jag befann mig ju faktiskt i Kanada. Vad pratar jag för språk? talar jag svenska?

Mitt balanssinne var helt av, jag ramlade omkring i skogen och förstod inte någonting, fattade inte om jag om skulle dö eller inte. Visste inte ens om det var något dåligt med att dö!? Frågade mig själv hela tiden, kommer jag dö nu? Är det något dåligt med det eller? Skrattade så mycket åt mig själv och åt att jag inte ens visste om det var något dåligt med att dö? Gör det ont att dö? inte fan bryr jag mig, skrattade jag högt fram åt mig själv samtidigt som jag hoppade framlänges ner för kullen och skrapade upp hela armar och ben. Märkte av smärtan, men förstod inte om smärta var något dåligt? för allt var ju bara vackert. Till och med smärtan var vacker på sitt sätt.

funderade lite över mitt liv, vem jag var, hur gammal jag var och vilka mina kompisar jag hade. Ingenting var logiskt för mig, jag förstod inte ens om mina kompisar var äkta eller inte, jag visste bara att hela världen var vacker och ingenting spelade någon roll. Tänkte om jag var en skön människa, vem fan bryr sig garvade jag fram som svar. Trots förvirringen blev jag mer och mer säker på att jag hade förstått livets frågor. Hela världen hade lurat mig att tro att jag var någon, tills den dagen jag hittat psykadeliska droger. Jag hade hittat svaret på livet, psykadeliska droger gjorde det meninslösa meningsfullt, eftersom det blev vackert. Eftersom allt blev vackert, till och med döden blev en vacker sak, tänkte jag. Jag var helt säker på att jag hade hamnat i himmelriket, överallt jag tittade växta vackra färger och former fram, samtidigt som jag var så förvirrad och hade ingen aning om vad som hände. Jag kände en enorm förståelse för Jesus, det var detta han hade upplevt. Det var detta ingen annan förstod, att livet är vackert om man bara uppskattar alla detaljer. Om man bara låter livet komma till en, istället för att försöka forma livet enligt sina egna uppfattningar. Jag fumlade runt i skogen en stund till och kastade mig in i buskar och träd, jag var totalt väck. Jag slängde iväg min ipad någonstans i skogen eftersom jag tyckte den var oviktig när allt annat var så fint. Jag ramlade runt i skogen ett tag innan jag lyckates komma tillbaka till grusvägen där jag kommit från.

Ungefär här börjar jag tappa all uppfattning om världen runt mig, jag peakar något så enormt hårt just nu och är så förvirrad samtidigt som jag ser allt så klart. Jag trodde ett tag att jag skulle dö. Inte för att det var något dåligt, bara ett fakta. Jag var inte rädd för att dö. Jag sprang längs skogsvägen och stötte på människor; alla människor var så vackra, deras ansikten sprudlade av färger och vackerhet, jag gick fram till dem och sa; sluta vara rädd, allt är ju vackert samtidigt som jag i princip kastade mig över dem. Jag måste ha sett ut som världens jävla galning, trots att jag ser rätt snäll ut så är jag ganska stor och tung. Och med min energi och livsglädje som jag fullständigt BOMBADE ut på människor så måste de ha blivit livrädda. Jag förstod att det var därför Jesus blev korsfäst. Jag märkte ju hur rädda alla blev, men det var bara för att de inte förstod. De förstod inte att jag kastade kärlek på dem, de trodde att jag attackerade dem. Samma sak hände jesus, han var kärleken själv, han var universums oerhörda intelligens, där allt blir vackert om man väljer att göra det vackert. Jag såg människors rädsla, hur de tittade på mig och dömde mig eftersom jag inte gick och tittade ner i marken när vi möttes. Jag var som en glad hund som sprang fram till varenda människa jag såg. Min viftande svans blev en stor 90 kilos hoppattack av kärlek samtidigt som jag rörde deras ansikten, skrattade och älskade alla färger som kom fram ut deras ansikten. Rött, rosa, grönt, gult, allt var sina riktiga färger men tusen gånger vackrare och synliga. Men det fattade ju inte dessa dumma människor. De gick och låtsades hålla sina masker, gick och var rädda för var andra skulle tycka om dem. De gick och förstod inte hur mycket skönhet de besitter, hur vacker allting omkring dem var. För de förstod ingenting.

Jag följde grusvägen, träden runt mig fullkomligt blomstrade av färger och jag sprang runt som en galning med universums svar på livet. Jag var jesus, jag förstod att hela livet har varit en konspiration för mig, men som har lett mig till svaret, och svaret var att säga JA till livet. Uppskatta omgivningen, forma den som du vill och du lever för evigt i himmelen. Jag ville visa alla jag mötte svaret. Jag kom tillbaka till platsen där människorna var, där polisbilen stod. Men vad är en polis, det är ju bara en människa som låtsas vara något annat, precis som alla andra människor där. Alla försökte upprätta sin egna identitet, medan jag var svaret själv. Identitetslöst medvetande om universums skönhet, allt var vackert och jag var så lycklig att jag förstod det. Jag skulle minsann visa dem att döden är inget dåligt. Smärta är inget dåligt, rädsla är en illusion, sluta var rädd, säg ja till livet. Jag sprang fram till polisbilen där den kvinnliga polisen satt, bankande på hennes rosa/lila/gröna polisbil som skiftade i färg hela tiden. Hon blev vättskrämd av att jag kom upp bakifrån, hon vevade ner rutan lite grann och skrek; YOU CAN NOT APPROACH A POLICEMAN LIKE THAT. Medan jag svarade på mitt glada svenska språk; DET SPELAR INGEN ROLL, samtidigt som jag sprang därifrån och sparkade på bilen. Observera att jag var hur glad som helst, men jag uppfattas som en löst springande galning. Alla runt mig blev rädda. Blev arga.

Polisen hoppade ut och sprang efter mig, jag lekte med henne. Jag drog fram kuken och snurrade runt den i vädret medans jag sprang. Det fanns ingen rädsla, det fanns ingen separation mellan oss. Det fanns inget dåligt med mitt agerade, det fanns inga rätt eller fel eftersom att allt är vackert på sitt sätt. Samtidigt som poliskvinnan jagade mig sprang jag fram och puttade andra människor i min lilla lek, jag skulle ju visa att jag hade hittat svaret, jag var inte rädd längre. Sluta låtsas att du är någon tänkte jag, sluta tro att dina åsikter är rätta, du fattar ingenting tänkte jag samtidigt som var helt galen (ur ett ”normalt dömande perspektiv”)


Jag brydde mig inte om vad andra tyckte om mig, jag skrattade åt deras konstiga beteenden. Hur mexikanarna stod i sitt gäng, hur det vita stod i sitt gäng och pratade om hur jag agerade. Jag sprang till höger och vänster med en tjock kvinnlig polis i hälarna och hoppade fram på folk och skrattade åt dem rakt i ansiktet.

Tillslut fick de tag på mig, jag kämpade mig loss och sparkade en kille mot skrevet samtidigt som en stor man överföll mig. Polisen kom och satte handklovar på mig samtidigt som alla skrek och var helt hysteriska. Men jag brydde mig inte, allt var ju vackert. Och det var så komiskt hur folk stod och tittade på mig med deras stolta leenden när de tillslut fick ner med på marken, deras åsikt hade vunnit. Och nu hade de något att prata om, om hur deras korkade hjärnor kunde hålla med varandra. Jag var som en invandrare i sverige, jag var en fördom, jag var ett moraliskt misstag. Trots att jag var kärleken själv. Jag var jesus på korset. De var de oförstående, de hade fysiskt vunnit över mig, men det förstod inte vad jag menade. Smärtan jag fick ta av slag och sparkar och bakbända armar spelade ingen roll. Det var inget dåligt med det. Eftersom jag levde i himlen. Jag hade förstådd universums svar. Livet skulle förevigt vara vackert. Jag accepterade allt som hände mig, aldrig någonsin sade jag nej till vad som skedde. Jag accepterade allt, även smärta, även död, aldrig gjorde jag mentalt motstånd mot deras agerande. För jag förstod ju hur dom tänkte, men de förstod inte mig. Och jag hade accepterat livet, de hade inte.

Jag låg ner på magen med fyra män och en polis på ryggen, de hade knän i nacken på mig, de fullkomligt gjorde mig orörlig. Jag låg och tittade på gruset runt mig, dessa vackra detaljer i naturens perfektion. Jag var totalt lugn inombords, trots att min kropp gick på högvarv av allt lekande. Jag tittade på människorna runt mig och skrattade, för de hade ingen aning om hur vackert allt var runt oss. De var fast i sina tankar; i sin moraliska åsikt om hur ond jag var. Hur dålig människa jag var. De stod och höll masken, det stod med sina moraliska grunder i ryggen, stolta och rakryggande och dumma i huvet. Jag skrattade åt dem. De har ingen aning, tänkte jag för mig själv.

jag säger inte att min beteende på något sätt är räddfärdigat. Men det var på inget sätt ont menat. Jag ville bara visa att det spelar ingen roll hur man beter sig, eftersom universum dömer inte. jag ville visa hur lite allting betydde, hur smärta inte betyder något när man har funnit sanningen. Det är en liten liten mikroskopisk del av livet som går över som är oändligt mycket mindre värt är lyckan. Jag brydde mig ärligt talat inte om vad någon tyckte om mig, och jag ville visa det fullt ut. Jag hade svaret, och jag trodde att de skulle se detta. Det vändes mot mig.

Med nästan brytna armar, trasiga kläder och fullkomligt söndertrippad på svamp var det bara att hoppa in i baksätet på polisbilen. Polisen tittade argt på mig i sin backspegel, samtidigt som jag skrattade och spottade överallt i bilen. Överallt växte det fram sagolika färger och fomer. jag bara satt och njöt över hur bra jag mådde, hur lite jag brydde mig om åsikter om rätt och fel. Hur vackert allt var. Samtidigt skrattade jag inombords hur dumma alla människor är som bryr sig om dessa småsaker, hur de ser ut, hur de agerar, vad andra tycker om dem. Jag har kommit på det, det gäller bara att inte bry sig, så blir allt vackert. Se dig omkring för helvete, snutjävel skrattade jag för mig själv. Titta bara på hur vackert allt är, vad spelar det för roll om jag springer omkring och lekar allan.

Efter en underbar biltur med vackra vyer kom vi tillslut fram till sjukhuset. Ut kom säkerhetsvakter, sjuksköterskor och poliser och en rullstol. Jag gissade att rullstolen var för mig, och skrattade åt hela situationen. De slet våldsamt ut mig ur polisbilen , satte på mig en spottmask (eftersom jag hade spottat i hela bilen) och fängslade fast mig i rullstolen. Jag skrattade hela vägen in till sjukhuset eftersom till och med spottmasken var vacker för mig, vackra mönster och färger fyllde hela min syn och jag spottade lite till bara för skojs skull. De rullade in mig i ett rum där 5 vakter kastade ner mig på golvet, slet av mig kläderna samtidigt som de förhörde mig. Jag skrattade åt alla deras frågor, de va så jävla oviktiga frågor som inte spelar någon som helst roll. Livet var underbart och det spelar för fan ingen roll vad jag har gjort och inte. Det är ni som är 5 stycken mot mig, jag ligger fastfänglad med en jävla mask på skallen i bara kalsonger, och ni tycker att JAG har gjort något fel. Dumma små hjärnor skrattade jag inombords samtidigt som jag totalt ignorerade deras frågor. När de tittade på mig så beundrade jag bara deras vacka ansikten, och tänkte på detaljerna som universum har skapat. De log lite extra mot mig eftersom de trodde att de hade övertaget. Men inget kunde komma åt mig, fysisk hade jag inte ens chans. Men de förstod inte vad jag förstod, de förstod inte livet. De var fast i sina åsikter och sina identiteter som de så starkt försökte göda sig tjocka på.

Sedan blev jag fastfängslad i en sjukhussäng samtidigt som fick en spruta instucken i armen. Där fick jag gott om tid att reflektera över mitt tripp. Härligt tänkte jag, äntligen lite lugn och ro. Jag låg fastkedjad, för att jag hade sett sanningen. Jag skrattade och tänkte tillbaka på jesus, vilken jäkla kille alltså. Han blev dödad för att ha sett svaret, för att vara kärleken själv. Och här låg jag, behandlad som en kolerabakterie, fastfängslad likt ett djur. För att jag spred kärlek. Här låg jag, helt oförmögen att röra på mig. Här fick jag min största insikt av trippen hittills, jag hade sagt sa till livet. Jag hade slutat brytt mig, jag hade sett det som man aldrig annars ser. Jag hade sett naturens perfektion, universums oändliga intelligens, bortom jaget, bortom rädslan och bortom fördomar och åsikter. Nu börjar livet, tänkte jag. Nu ska dom allt få se...

Jag vaknade klockan 7 på morgenen dagen efter av en vakt petade på mig med en batong. Han frågade om jag var lugn, om han kunde ta bort handklovarna. Helt förvirrad nickar jag, ingen aning om vad som just hade hänt dagen innan. Helt oförstående varför jag låg fastkedjad inne på ett jäkla sjukhus. Mitt minne av gårdagen var helt borta. Polisen kom till sjukhuset och sa att jag skulle skaffa mig en bra advokat, eftersom jag hade brytit fingret på killen jag sparkade. Jag fick frågor om sjukvårdsförsäkringen eftersom detta skulle bli en dyr historia. Jag har försäkring men jag har fortfarande inte hört ett ord från någon, förmodligen vet vem jag är eftersom jag hade mitt pass och allting i jackan med mig (fråga mig inte varför). Jag fick förklara mig en stund och svara på fler frågor, sakta men säkert kom minnet tillbaka. Jag trodde att jag hade drömt allting först. Jag, snällaste killen i världen har gått bärsärk på folk ute i skogen. Som dessutom visade sig vara ett filmteam, de höll på spela in en film precis när jag kom dit. Förmodligen finns allt kvar på film någonstans. Jag fick lämna sjukhuset klockan 8 på morgonen, tittade på min telefon. Hade massor av meddelanden från mina roomates, som jag fortfarande inte har berättat för vad som hände. Jag åkte tillbaka till skogen för att leta efter min ipad, eftersom jag har massor med viktiga saker på den. Helt mirakulöst lyckas jag hitta den i buske och jag skrattade åt min erfarenhet. Filmteamet var tyvärr kvar och de stirrade konstigt på mig, men vid detta tillfälle trodde jag fortfarande att jag hade drömt allt så jag brydde mig inte nämnvärt. Ytterligare en polis kom och frågade om det var jag som ställde till problem igår, jag tror det svarar jag. Samtidigt som han eskoterade mig från platsen och bad mig att aldrig komma tillbaka.

Så, detta var min första upplevelse på psykadeliska droger. Nu ska jag bara beställa hem lite LSD och se vad som händer. Nä seriöst, detta skrämde mig lite och jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka trippen riktigt. Behöver lite tid för det tror jag. Hoppas det var hyfsat underhållande i alla fall.

Underbart! 5/5:-) hoppas det inte får allt för mycket konsekvenser för dig bara. Måste bara säga att en Liknande sak hände mig i Sverige på LSD. Hade försökt tagit vapnet av en snut när dom klädde av mig.dom hade förståelse för att jag var helt fuckad så "försök till drop" som dom först anklagade mig för tog dom iallafall bort.

grymt bra läsning iallafall.

Du har det där med att skriva kan jag se! Grymt bra läsning, du höll spänningen uppe till slutet. Tråkigt att du gjorde folk illa men när man är inne i sin egna verklighet bryr man sig inte om vad samhället anser om en, man bara kör. Mycket av det du beskriver i din tripp kan man applicera direkt på livets moralkakor och det gjorde mig glad. Det är inte bara psykoser och snetrippar som kommer fram från hallis-droger utan bra saker att ha med sig även fast de har ett pris när man väl vaknar upp.

Ta hand om dig.

haha seriöst, hoppas allt går bra för dig nu då? 5/5

Jag tror att jag älskar dig

haha skevaste trippen underbar läsning så du får 5 av 5 spottande lamor av mig

Jag vet inte om jag ska tro på allt det här, men jag ger dig ändå 5/5!

Du är en härlig plågad själ. Helt klart av Jesus-kvalité!
Hoppas du fann dina svar, men ta en paus från svampar och LSD nu, du förtjänar en paus efter den där resan.

5/5 Spottmasker

hahahahahha fyfan vad bra!! "Jag drog fram kuken och snurrade den i vädret medans jag sprang"

5/5