2013-04-13, 15:41
#1
Den germanska beskrivningen av den mänskliga själen är väldigt komplex med många beståndsdelar och sinnestillsstånd. Alla dessa olika delar och deras interaktion är det som vi idag kallar "jag", "själ" eller "medvetande". Vi har (enligt Edred Thorssons "Introduction to the Germanic Tradition":
Hugr (Sv: tanke, huge). Detta är den tänkande och kännande delen av det mänsliga varat.
Minni (Sv: minne). Detta är förrådet med minnen. Detta är inte enbart personliga minnen av händelser som en individ vart med om, osv, utan en källa med eviga former och arketyper av existerande och medvetande som har ackumulerats av vårt folk under tiotusentals år. Minnet tillhandahåller den eviga meningen med vårt varande i Midgård.
Önd (Sv: ande). Detta är livets andning vilket förser hela kropp-själ systemet med livsenergi som ursprungligen gavs till människorna av Oden (Óðhinn). Det är kraften som håller kropp och själ tillsammans.
Sjálfr (Sv: själv). Detta är själv, den syntetiska helheten av en person, eller en gud.
Ek (Sv: Jag, Is: Ég, Eng: I, Ty: Ich, Dk: jeg). Detta är "jaget", eller egot. Detta är fokuset för medvetandet men som rör som mellan de olika tillståndet i kropp-själ komplexet.
Lík (Sv: lik/kropp). Detta är den själva fysiska organiska uppenbarelsen av människan.
Hamr (Sv: skepnad, ham, hamn). Detta är formen av kroppen/liket, den dynamiska delen. Denna försvinner när en människa dör. Hos en död person är det tydligt att något saknas, och det är just Hamr som saknas. Som levande kan vi manipulera våra skepnader för att uppträda på olika sätt och ge olika intryck. Skådespelare är mästare på detta.
Fylgja (Sv: skyddsande, följare, Fylgja). En skyddsande som följer individen i livet och fungerar även som en uppsamling för individens öde och ser till så effekterna av gärningar begågna tidigare i livet (även tidigare liv) ges eftermäle i nuet.
Hamingja (Sv: lycka, Hamingja). Den dynamiska kraften hos en person och källa till individuell lycka och framgång i livet.
Sál (Sv: själ). Formen en person antar efter döden.
Och så har vi då den mest mystiska delen od, som det finns olika beskrivningar för:
Óðr (Sv: od). Od är den gudomliga inspirationen till vilken en individ kan öppna sig själv, som vet hur man så gör. Det är en farlig egenskap och skall inte lekas med. Detta är delen av själen över vilken Oden är en mästare.
På wikipedia står följande om Od:
Vi har här att göra med ett sinnestillstånd som beskrivs som gudomlig galenskap, inspiration, raseri, iver, osv. Det verkar vara samma tillstånd som de legendariska bärsärkarna befunnit sig it. Detta sinnestillstånd att stark förknippat med allfadern, Oden själv, och i sagorna så beskrivs han ibland som Od, dvs, när han har genomgått den mentala transformationen.
Óðr (Óð) är omskrivet i Poetiska eddan i Valans spådom, vers 18. Här ges Od till Ask och Embla av den mystiska guden Höner/Häner som tillsammans med Oden och Lodur precis landstigit på en strand där de hittat de livslösa träden Ask och Embla som de transformerar till människornas förfäder:
Själv är jag tveksam till både den svenska och engelska översättningen av vers 18 i valans spådom, där Óð översätts till "spirit" respektive "omdöme". Det som dock är intressant är att Od sägs ges till Ask och Embla av guden Höner, inte av Oden, trots att Od är så starkt förknippat med Oden. Intressant är även att jämföra med modern isländska, där adjektivet "óður" betyder just "vansinne". Den feminina böjningen av "óður" i nominativ singularis är Ód. (Här finns alla 120 böjningsformer av adjektivet "óður": http://bin.arnastofnun.is/leit.php?id=389069 )
Hur som helst, så är förmågan hos Ask och Emblas ättlingar (dvs nu levande germanska folk) att ändra sinnestillstånd in i od för längesen försvunnen. Denna förmåga verkar dock ha varit central för våra förfäder historiskt och en förmåga som setts på med en blandning av respekt, vörnad, beundran och fruktan. Inte helt osannolikt är det heller att tänka sig att för att vi germaner skall återgå till ett kollektivt sinnestillstånd som säkerställer förlevnaden och blomstringen av våra folk så krävs det att vi återupptäcker denna förmåga som vart så viktig för våra förfäder.
I den här tråden tänkte jag därför att vi kunde diskutera i allmänhet om óðr, vad det innebär och hur det har gestaltat sig för våra förfäder (bärsärkar är här av stort intresse), och hur återupptäkten av óðr kan hjälpa oss i kampen vi befinner oss i idag.
Hugr (Sv: tanke, huge). Detta är den tänkande och kännande delen av det mänsliga varat.
Minni (Sv: minne). Detta är förrådet med minnen. Detta är inte enbart personliga minnen av händelser som en individ vart med om, osv, utan en källa med eviga former och arketyper av existerande och medvetande som har ackumulerats av vårt folk under tiotusentals år. Minnet tillhandahåller den eviga meningen med vårt varande i Midgård.
Önd (Sv: ande). Detta är livets andning vilket förser hela kropp-själ systemet med livsenergi som ursprungligen gavs till människorna av Oden (Óðhinn). Det är kraften som håller kropp och själ tillsammans.
Sjálfr (Sv: själv). Detta är själv, den syntetiska helheten av en person, eller en gud.
Ek (Sv: Jag, Is: Ég, Eng: I, Ty: Ich, Dk: jeg). Detta är "jaget", eller egot. Detta är fokuset för medvetandet men som rör som mellan de olika tillståndet i kropp-själ komplexet.
Lík (Sv: lik/kropp). Detta är den själva fysiska organiska uppenbarelsen av människan.
Hamr (Sv: skepnad, ham, hamn). Detta är formen av kroppen/liket, den dynamiska delen. Denna försvinner när en människa dör. Hos en död person är det tydligt att något saknas, och det är just Hamr som saknas. Som levande kan vi manipulera våra skepnader för att uppträda på olika sätt och ge olika intryck. Skådespelare är mästare på detta.
Fylgja (Sv: skyddsande, följare, Fylgja). En skyddsande som följer individen i livet och fungerar även som en uppsamling för individens öde och ser till så effekterna av gärningar begågna tidigare i livet (även tidigare liv) ges eftermäle i nuet.
Hamingja (Sv: lycka, Hamingja). Den dynamiska kraften hos en person och källa till individuell lycka och framgång i livet.
Sál (Sv: själ). Formen en person antar efter döden.
Och så har vi då den mest mystiska delen od, som det finns olika beskrivningar för:
Óðr (Sv: od). Od är den gudomliga inspirationen till vilken en individ kan öppna sig själv, som vet hur man så gör. Det är en farlig egenskap och skall inte lekas med. Detta är delen av själen över vilken Oden är en mästare.
På wikipedia står följande om Od:
Citat:
In Norse mythology, Óðr (Old Norse for "Divine Madness, frantic, furious, vehement, eager", as a noun "mind, feeling" and also "song, poetry"; Orchard (1997) gives "the frenzied one"[1]) or Óð, sometimes angliziced as Odr or Od, is a figure associated with the major goddess Freyja. The Prose Edda and Heimskringla, written in the 13th century by Snorri Sturluson, both describe Óðr as Freyja's husband and father of her daughter Hnoss. Heimskringla adds that the couple produced another daughter, Gersemi. A number of theories have been proposed about Óðr, generally that he is somehow a hypostasis of the deity Odin due to their similarities.
The Old Norse noun óðr may be the origin of the theonym Óðinn (Anglicized as Odin), and it means "mind", "soul" or "spirit" (so used in stanza 18.1 of the Poetic Edda poem Völuspá). In addition, óðr can also mean "song", "poetry" and "inspiration", and it has connotations of "possession". It is derived from a Proto-Germanic *wōð- or *wōþ- and it is related to Gothic wôds ("raging", "possessed"), Old High German wuot ("fury" "rage, to be insane") and the Anglo-Saxon words wód ("fury", "rabies") and wóð ("song", "cry", "voice", "poetry", "eloquence"). Old Norse derivations include œði "strong excitation, possession".[2]
Ultimately these Germanic words are derived from the Proto-Indo-European word *wāt-, which meant "to blow (on), to fan (flames)", fig. "to inspire". The same root also appears in Latin vātēs ("seer", "singer"), which is considered to be a Celtic loanword, compare to Irish fāith ("poet", but originally "excited", "inspired").[2] The root has also been said to appear in Sanskrit vāt- "to fan".[3
The Old Norse noun óðr may be the origin of the theonym Óðinn (Anglicized as Odin), and it means "mind", "soul" or "spirit" (so used in stanza 18.1 of the Poetic Edda poem Völuspá). In addition, óðr can also mean "song", "poetry" and "inspiration", and it has connotations of "possession". It is derived from a Proto-Germanic *wōð- or *wōþ- and it is related to Gothic wôds ("raging", "possessed"), Old High German wuot ("fury" "rage, to be insane") and the Anglo-Saxon words wód ("fury", "rabies") and wóð ("song", "cry", "voice", "poetry", "eloquence"). Old Norse derivations include œði "strong excitation, possession".[2]
Ultimately these Germanic words are derived from the Proto-Indo-European word *wāt-, which meant "to blow (on), to fan (flames)", fig. "to inspire". The same root also appears in Latin vātēs ("seer", "singer"), which is considered to be a Celtic loanword, compare to Irish fāith ("poet", but originally "excited", "inspired").[2] The root has also been said to appear in Sanskrit vāt- "to fan".[3
Vi har här att göra med ett sinnestillstånd som beskrivs som gudomlig galenskap, inspiration, raseri, iver, osv. Det verkar vara samma tillstånd som de legendariska bärsärkarna befunnit sig it. Detta sinnestillstånd att stark förknippat med allfadern, Oden själv, och i sagorna så beskrivs han ibland som Od, dvs, när han har genomgått den mentala transformationen.
Óðr (Óð) är omskrivet i Poetiska eddan i Valans spådom, vers 18. Här ges Od till Ask och Embla av den mystiska guden Höner/Häner som tillsammans med Oden och Lodur precis landstigit på en strand där de hittat de livslösa träden Ask och Embla som de transformerar till människornas förfäder:
Citat:
Fornnordiska:
Önd þau né áttu,
óð þau né höfðu,
lá né læti
né litu góða;
önd gaf Óðinn,
óð gaf Hænir,
lá gaf Lóðurr
ok litu góða.
Engelska:
Vital breath they possessed not,
spirit they had not,
hair nor bearing,
nor blooming hue,
vital breath gave Ódhinn
spirit gave Hoenir
hair have Lódhurr,
and blooming hue
Svenska:
Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
Önd þau né áttu,
óð þau né höfðu,
lá né læti
né litu góða;
önd gaf Óðinn,
óð gaf Hænir,
lá gaf Lóðurr
ok litu góða.
Engelska:
Vital breath they possessed not,
spirit they had not,
hair nor bearing,
nor blooming hue,
vital breath gave Ódhinn
spirit gave Hoenir
hair have Lódhurr,
and blooming hue
Svenska:
Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
Själv är jag tveksam till både den svenska och engelska översättningen av vers 18 i valans spådom, där Óð översätts till "spirit" respektive "omdöme". Det som dock är intressant är att Od sägs ges till Ask och Embla av guden Höner, inte av Oden, trots att Od är så starkt förknippat med Oden. Intressant är även att jämföra med modern isländska, där adjektivet "óður" betyder just "vansinne". Den feminina böjningen av "óður" i nominativ singularis är Ód. (Här finns alla 120 böjningsformer av adjektivet "óður": http://bin.arnastofnun.is/leit.php?id=389069 )
Hur som helst, så är förmågan hos Ask och Emblas ättlingar (dvs nu levande germanska folk) att ändra sinnestillstånd in i od för längesen försvunnen. Denna förmåga verkar dock ha varit central för våra förfäder historiskt och en förmåga som setts på med en blandning av respekt, vörnad, beundran och fruktan. Inte helt osannolikt är det heller att tänka sig att för att vi germaner skall återgå till ett kollektivt sinnestillstånd som säkerställer förlevnaden och blomstringen av våra folk så krävs det att vi återupptäcker denna förmåga som vart så viktig för våra förfäder.
I den här tråden tänkte jag därför att vi kunde diskutera i allmänhet om óðr, vad det innebär och hur det har gestaltat sig för våra förfäder (bärsärkar är här av stort intresse), och hur återupptäkten av óðr kan hjälpa oss i kampen vi befinner oss i idag.