Jag tror att ett "enat Sverige"(under vilken ideologi som helst) hör till en pre-internet eran. Tidigare filtrerades vår samhälleliga världsbild av universiteten och distribuerades av media. Det är därför 68-revolutionärerna gjorde precis rätt. Numera är dock strömlinjeforminingen av världsbild och ideologi bruten (jag tror att det är ungefär detta som identitärerna syftar på med "metapolitik". Den engelska termen "narrative" är väldigt passande). I och med detta är även den ursprungliga "organiska" nationen splittrad i ett antal mindre (organiska) "nationer", vilka i sig förmodligen kommer att utvecka sig förhållandevis oberoende av gränser i västvärlden, allt eftersom olika "memes" sprids kors och tvärs.
Den här gränslösheten leder mig till en annan punkt, nämnligen fenomenen "sekterism" och "tribalism". Båda handlar egentligen om att vi som människor inte kan lära känna fler ä typ 90-300 människor som verkliga människor. Resten av mänskligheten är för oss väldigt abstrakt. Jag gissar att det är från osäkerheten på andra människors uppsåt som slagord som "
den som följer Mises tjänar Moses" kommer från.
Jag gillar svensk kultur och tycker att det vore tråkigt (ja, exakt det ordvalet) ifall den gick förlorad. Även det svenska ingenjörsmässiga sinnet gillar jag till viss del, eftersom jag själv passa in på arketypen. Vidare tror jag att det eventuellt kan vara så att rasblandade barn har svårt med sin identitet, liksom det är för barn adopterade från andra länder. Däremot hatar jag verkligen allt som andas "social ingenjörskonst", eftersom jag har en verkligt organisk syn på samhället. Folk som upphöjjer sig själva till någon slags gudsstatus, eller tolkare av guds vilja(likt den absoluta majoriteten av politiker) och talar om vad de önskar tvinga folk till, förtjänar ingen som helst respekt i mina ögon.
Två koncept jag ser som väldigt användabara för att förstå samhället:
metodisk individualism och
superorganism.