Citat:
Ursprungligen postat av EG
Jag anser att tillfredsställdhet är det som "är" signalsubstanserna, alltså den högst tillfälliga känslan av att man mår bra i stunden. Det är säkerligen svårare att må bra i västvärlden, där vi har så mycket annat skit som omger oss hela tiden - inte minst jakten på konceptet "lycka", som ofta verkar förväxlas med välgång.
"Lycka" är precis som du säger något alla verkar sträva efter, men det går ju inte pga att den inte finns. Det är ett koncept som är skapat av någon för att man aldrig ska vara nöjd med det man har. Är man inte nöjd med det man har är det väldigt svårt att vara tillfredsställd.
Tillfredställelse är de facto inte signalsubstanserna i sig, utan signalsubstanserna "talar om" för hjärnan när den ska känna en speciell känsla. Känslorna i sig finns redan inbyggda i den mänskliga hjärnan, och således så kan man skapa sin egna lycka.
Tänker du exempelvis på goda minnen, så får du en känsla av välbehag, sant eller falskt? Jag gillar inte att skriva de biologiska processerna eftersom vi människor är i vår natur väldigt känsloorienterade varelser, så neurologin säger inte så mycket. Detta är bara teorier i grunden, medan känslolivet är något som är relativt konkret. De flesta människorna kan avgöra om de är glada eller ledsna. Men min poäng är att vi är kapabla att skapa våran egna lycka, men istället vänder oss till att få "kickarna" från att få nya saker. Har betraktat ex. min syster, som alltid är som lyckligast när hon får något, och som deppigast när hon inte har pengar att köpa saker.
Samma princip kan gällas vid droger. LSD och svampar har inte trippen "i molekylerna", utan trippen finns i hjärnan, bara det att dessa substanser ger den pushen man behöver för att nå det mentala stadiet som en tripp innebär.
Jag tror att i väst så försöker man förneka sin mänsklighet. Vi är utbytbara mot maskiner, och måste konkurrera till det extrema för att kunna "passa in" i en norm som skapats i samhället. Egentligen är det en sociologisk fråga, men känslor har blivit en överdrift och någonting som för med sig väldiga hämmingar i den sociala utvecklingen. I priset på vad? Produktivitet, som i sin tur kopplas till det TS skriver om - att roa sig, festa osv.
Men det är inte helheten. Människor har alltid gillat att samla sig och göra något gemensamt,
då vi är sociala varelser. Men med tanke på att hela känslolivet har pushats undan i vårt samhälle, så är det tämligen förståeligt att vissa vill isolera sig och sakta tyna bort. Energin är borta helt enkelt, samtidigt som TS antagligen har sina anledningar om varför han inte vill ut och festa. Många väljer att inte delta i dessa sociala samlingar pga. Osäkerhet och rädsla (inte social fobi, det är en helt annan grej). Vad detta kan begrunda sig på är betingnar som TS har skapat då han erfarit (antagligen) dåliga erfarenheter i fester eller något/n som är förknippad med detta. I sin tur kan betingningen berott på att TS inte vid just det tillfället levde upp till de sociala krav han ställdes inför osv.
Man kan hålla på i evigheter, men att sitta och fundera kring detta skapar bara ännu mer smärta hos TS. Sen kan det också helt enkelt vara att "Ibland är cigarr bara en cigarr", inte för att jag stödjer Freud, men ibland så finner man inte svar i sin egna mentala labyrint utan man får helt enkelt försöka glömma det som hänt och fokusera på nuet och framtiden.
