Borde jag berätta för honom?

Mitt problem är att jag har ett liv i kaos. Vid ett riktigt djupt tillfälle ringde jag psyk som hänvisade till vårdcentralen. Men jag berättade inget för min pojkvän. Dels av rädsla för att jag skulle vara sjuk och att de va som jag misstänkt att de är ingen vanlig depression IOM jag svänger så snabbt och ibland känner total lycka.

Läkaren berättade att hon anser det är en personlighets störning. Skapat av psykisk misshandel orolig uppväxt mm.

Väntar nu på remiss från öppenvården psyk för att utreda vad det är för typ av störning jag har. Men jag vågade inte berätta för min kille. Jag är rädd för att han kommer avsluta relationen om han får veta och med tanke på va alla skriver om att vara ihop med nån som är "sjuk" så skulle jag förstå honom isf...

Jag döljer dock mina känslor av ångest hysteri och mina så kallade psykoser när jag går ner mig helt och bara gråter. Skulle jag få oprovocerade aggressioner så ler jag och låtsas som ingenting. Vi kan klart bråka som alla andra men att låta honom veta hur hårt jag kan gå ner å den enorma sorgen och tomheten som kan följa visar jag inte.


Borde jag berätta innan jag fått en säker diagnos?
Borde jag berätta det alls ?

Jag älskar honom och de var för att jag inte vill köra denna relationen i botten jag sökte hjälp.
Endel av mig skulle förstå om de skulle bli förmycke för honom. Han har mycke själv i sitt liv han har barn sen innan som jag avgudar, han är världens finaste kille och en enormt fin förebild för sin son. Jag älskar honom och vill de ska funka men har lite tanken; saliga äro de ovetande?

Om jag varit du hade jag berättat allt, och hade jag varit honom hade jag velat veta om det. Om han älskar dig så kommer han stötta dig.

Allt känns så svårt. Jag vill berätta me. Är rädd jag skapar något i onödan innan jag fått en diagnos. Har ett stilla hopp om att jag kanske är normal och bara har hormonrubbningar. Att psykologen som ska utreda mig säger jag är normal och då har jag startat något som kanske gör att vårt förhållande skiter sig i onödan....

Tycker absolut att du ska berätta. Om det var tvärtom, visst skulle du vilja veta?
Tror inte att det skulle fungera i längden att gå omkring och låtsas och försöka dölja dina känslor. Som MilfHuntard säger så kommer han att stötta dig om han älskar dig.

Jag tycker du ska vänta tills du fått en diagnos.

Det blir lättare då att förklara hur du fungerar.

Det låter ju som borderline eller bipolär. Du kan googla lite så ser du själv vad det kanske rör sig om.

Men det kan ju lika gärna vara hormoner som spökar.

Tänk om han inte älskar mig och om han går ut och läser vad det innebär och läser trådar här så kommer han ju bli mörkrädd... Men jag är inte som endel av dessa tjejer... Jag snarare gömmer mig och skäms för mina känslor. Jag vet att endel reaktioner jag har inte stämmer överens med verkligheten. När de kommer till barn har jag ett helt annat känsloregister än för vuxna. Men jag är rädd för att han tror jag ska vara dålig för pojken.

Jag har tänkt lite och med tanke på den behärskning du kan uppvisa när du blir arg så tror jag mindre på borderline.

Jag är själv bipolär typ 2 och det går definitivt att leva med. Jag har sambo och två barn.

Det jag menade med att du skulle googla var att det står typiska kännetecken för de två jag nämnde. Läser man på bipolär typ 2 så stämmer nästan allt på mig men på borderline stämmer kanske två saker.

Förstår din rädsla, men samtidigt... Han känner dej ju redan, eller hur? Visst att du dolt dina känslor osv men du blir ju inte en annan person bara för att du berättar för honom.
Sen behöver du ju inte nämna något om Borderline eller andra diagnoser förrän du vet, det räcker kanske att tala om att du mår dåligt och ska göra en utredning för att får reda på hur ni ska kunna gå tillväga för att du ska må bättre.
Jag tror att han kommer att tycka att det är jättebra att du tar tag i problemen så du kan få hjälp, vilket kommer leda till att du mår bättre.
Visst kan man bli mörkrädd när man läser om borderline, tex. Men som valter-eggon sa så låter det väl kanske inte så troligt eftersom du kan dölja dina aggressioner genom att låtsas som ingenting. Jag är inget proffs på Borderline, men vad jag förstår har man väldigt svårt att kontrollera ilska.

Ja jag kan kontrollera dom så att jag inte agerar ut på det även om jag har impulser att kanske nita någon som knör på mig i kassa kön tex. När jag va yngre kunde jag inte kontrollera det. Men ilskan finns där å jag känner den i hela kroppen. Tillslut går den över i ångest sorg och tomhet. Han vet om att jag tidvis kan vara deprimerad och nere.

Kan däremot gråta utan kontroll vilket kan bli riktigt jobbig ex på arbetet.