Är detta social fobi?

Hej.

Jag har alltid haft väldigt svårt att prata med nya människor men det verkar som att de blir värre och värre hela tiden. Jag har skitsvårt att bara ringa vanliga samtal, det behöver inte vara om något "viktigt" utan jag tycker det är jobbigt rent allmänt.

Jag tänker för mycket på vad jag ska säga, då blir det bara skit av allt. Jag pratar i helt osammanhängande meningar och förstår knappt vad jag själv säger ibland. Men nu är det ju inte de denna tråden handlar om, utan att prata med främlingar.

Prata framför grupp går fet bort. Har alltid tyckt att det är skitjobbigt, ända sen grundskolan. Men nu har det blivit värre. Jag får sjuka svettningar överallt, stammar och får inte fram de orden jag vill säga.

En sak till: Jag vill alltid ha så lite uppmärksamhet som möjligt. När vi är ett gäng folk så vill jag inte att alla ska lyssna på mig, vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt som sagt, tycker bara det blir jobbigt om alla fokuserar på mig.

Kan detta vara social fobi?

Jag var nästan likadan för ett antal år sedan (under gymnasietiden typ då jag tappade allt självförtroende) men det har som tur blivit väldigt mycket bättre med åren. Om det är social fobi eller inte kan jag inte svara på men det var vad jag ansåg att mitt eget tillstånd var. Sedan spelade jag mycket med en person som inte ens kunde vistas bland andra människor och insåg också att man kan vara i mycket värre situationer än vad jag var och du är i.

Vad du än har eller inte har för "diagnos" så gör ditt bästa för att tvinga dig själv till att vara mer social. Att göra det bekväma och gömma sig kommer aldrig göra det bättre.

Jo, jag har tänkt på detta flera, flera gånger men det är mycket snack och liten verkstad när det gäller detta, tyvärr. Men jag får helt enkelt fortsätta försöka vara mer social.

Tack för svar!

Du gillar uppenbarligen inte uppmärksamhet och föredrar att vara själv eller i mindre grupper, men är det för att du trivs med det eller är det för att du inte är trygg och får ångest av uppmärksamhet och socialt umgänge rent allmänt och i synnerhet när främlingar kommer in i bilden? Vill du kunna glädjas av sånt, innerst inne? Kanske är du lite introvert i kombination med socialfobi?

Edit:
Jag skrev om mitt inlägg.

Edit 2:
Det går att ändra på sig som person, bli den man vill vara, inte bara vara den man är, om man vill.

Edit 3:
Jag är nog lite introvert jag med nu när jag tänker efter, men jag har ingen socialfobi. Jag gillar ärlig uppmärksamhet, om jag gjort mig förtjänt av den, men jag strävar inte efter uppmärksamhet som en liten bekräftelsehora. Visst gillar jag även socialt umgänge och att vara i fokus, men så viktigt är det inte för mig. Har svårt för småprat om det inte finns någon bakomliggande orsak till småpratet, t.ex. "det ska tydligen regna i veckan" av någon jag inte känner i lunchrummet. "Orka", tänker jag. Om det fins en orsak bakom däremot, t.ex. en flört, ja då intresserar det mig. Jag tycker helt enkelt att det är skönt att bara vara för mig själv ibland, ha egentid där folk inte stör mig. Jag har lätt för att roa mig själv ect.

Jag visste faktiskt inte vad ordet "introvert" betydde. Men nu när jag kollade upp det så är det exakt så jag känner faktiskt.

Är du sugen på att börja på KBT? Annars finns det kurser för en lite grupp om 2-6 personer där alla har svårt för social sammahang och man får framförallt lära/öva på att prata inför grupp, kan ju vara en bra start för TS?

Allt är hjärnspöken, hoppa från 10ånde våningen EN gång så kommer andra va lättare, prata inför grupp 5 gånger så kommer de nästa va lättare, klappa spindeln i 20 minuter så kommer du inte vara rädd längre. Börja svagt och arbeta dig uppåt sakta eller så kör du helt tvärtom

Egentligen tycker jag att det inte är noga huruvida du har just "social fobi" eller inte. Utifrån det du skriver så är det alldeles uppenbart att du har någon slags ångest inför sociala situationer, som hindrar dig från att göra saker i livet. För alla behöver vi ju ringa ett telefonsamtal ibland, den typen av saker är svårt att alldeles undvika. Det kan hända att du är i en period i livet där du är lite extra "introvert" av en eller annan anledning, eller så är du lite åt det hållet som person. De där situationerna du beskriver (tala inför grupp osv) har jag befunnit mig i flera gånger, det är inget ovanligt och man behöver inte ha någon särskild diagnos för det.

Du måste försöka bryta mönstret, men samtidigt inte lägga ribban för högt. Du har ångest inför att ringa längre telefonsamtal? Okej, då ska du kanske vänta en liten stund med det. Har du ångest inför korta telefonsamtal också? Om den ångesten känns något mer överkomlig så kan du kanske ha som mål att ringa någonstans och fråga om något, beställa en pizza, eller något liknande.

När jag är nervös för något så brukar jag ibland tänka "Okej, vad är det värsta som kan hända?". Oftast svarar jag mig själv att jag kan skämma ut mig, börja rodna, kanske säga något fumligt, ge ett nervöst intryck, eller göra bort mig på något annat sätt, försätta mig i en pinsam sits. Det låter kanske märkligt att tänka på det värsta som kan hända, men grejen är att oftast är det ju inte så jävla farligt. Vad spelar det för roll om personen på andra sidan luren tycker att du uttrycker dig oklart eller darrar på rösten? Vad kan hända? Du kommer inte dö av det. Jag tror att du kommer känna att du klarade av lite mer än vad du trodde.

Brås ju helt på hur gammal du är. Är man under 20 år någonting så är det rätt normalt att vara "blyg" en period. Men går det inte över (med olika träningsmetoder som du fick i denna tråd) så skall du helt klart söka till psykiatrin.

Social fobi är ett handikapp som alltid bör diagnostiseras av kunnig personal.