är jag rädd för människor?

varför är jag så feg/rädd för allt? varför är jag så rädd(?) för människor varför har jag ingen socialförmåga varför säger jag en sak och sen skiter i den för jag inte "vågar" längre. Varför trivs jag bäst hemma i min säng föralltid (eller bara dö) ? jag har ingen lust till att ha vänner, eller ett jobb eller gå till någon skola. Jag håller mig helst borta från centrum,mataffärer och andra ställen där folk oftast är. Går jag i skogen med min hund har jag inte alls den klumpen i magen som om jag hade gått mitt inne i city. Jag har ingen bra kontakt med min familj, jag kan räkna alla personer i mitt liv på en hand. Och ibland känner jag att jag inte ens orkar med den familj och vänner jag har. Ibland känner jag att jag älskar min pojkvän mest i världen ibland känner jag mig bara äcklad... är jag störd?

jag älskar droger men försöker intala mig själv att det inte kommer lösa problemen i slutändan men nu känns det som att jag vill ta drogvägen och se var jag hamnar eftersom jag skiter i om jag lever eller är död. jag är ändå död inombords. någon som känt såhär kanske?

Tror många känner som dig. Du är deprimerad, inte tagit tag i problemet och låtit det eskalera.
Tänk dig själv, om du inte är ute någonstans på väldigt länge så känner du tillslut att du inte är en del av samhället.
Åker någon på semester något år till Kina, när personen kommer hem igen kommer den också vara vilse. Visst det är ju på olika nivåer men principen att du känner dig så trygg hemma att du inte vill ge dig ut.

Antagligen är du väldigt ensam, du diskuterar och förhandlar med dig själv. Det är lätt att tillslut känna att man vill spy för att allt är så äckligt idiotiskt. Men egentligen så borde du öppna ögonen och se på dig själv, "vad sysslar jag med?". Att söka hjälp hade nog fungerat för din del, om du är mottaglig.

Nu är det bara mina tankar som yr då jag känt sådär några gånger men varje gång jag ser mig själv i spegeln så inser jag att jag spårat ur och tar mig samman för att inte sjunka till bottnen.

Psykologi och psykiatri > Psykiska problem / Mod

Du har ångest helt enkelt. Men det är väl inte så konstigt egentligen att man är rädd, människor kan ju vara väldigt hemska och man vet aldrig om man blir nedslagen, våldtagen, kidnappad eller något annat hemskt när man vistas bland människor..

den tanken har jag alltid i huvudet också.. Men vissa dagar kan jag faktist må "bra" och tänka/säga att tex imorgon ska jag åka dit, imorgon ska jag på det mötet eller träffa dom personerna och sen ändra mig när det börjar närma sig...de är jobbigt att hitta på ursäkter sen när man ändrar sig också.

Jag tippar på att du har fuckat upp ditt dopaminsystem med ditt knark.

Du har säkert lurat hjärnan att den har det så bra med massa belöningsämnen du bjudit den på genom knark att den beter sig som att du har det bra - och inte ska ta några risker som sänker bekvämligheten du har i ditt liv nu.

Sluta knarka - motionera regelbundet och ät nyttigt så blir det nog bättre om ett tag.

Du har aldrig tänk på att man kanske börjar knarka av en anledning? För att döva sin ångest eller skapa ett kemiskt välbefinnande, så man kan fungera någorlunda som vanligt folk eller i alla fall känna att livet ger någonting, om det så bara är att få uppleva ett rus.

Det är väldigt lätt att filosofera och planera planer för livet. Egentligen är det bara önsketänkande och förväntningar man har på sig själv men när det väl kommer till praktiskt genomförande så tar det stopp. Vissa perioder kan man bita ihop och få saker gjorda, men det håller aldrig i längden och istället får man mer ångest för sitt ständiga misslyckande. "Jag gör det imorgon istället" blir väl lite standard, sen går det flera månader istället innan man får det gjort.

Det låter som du har generaliserat en del om man utgår från din text.