Vad är mänsklighetens öde?

Vad händer med mänskligheten i framtiden och varför?

Eller...

vad händer inte med mänskligheten och varför inte?

Människan går under i naturkatastrofer, meteorit nedslag eller självförvållade naturskador.

Man kan även fraga sig om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om människa längre. Ytterst fa, om nagon, tycker jag kan sägas kvalificera. Som art är hon nog död redan: men det kanske finns spillror nagonstans?

Vi maste ju med människa avse en varelse som lever bland dom andra arterna i harmoni med naturen och inte en idiotisk massförstörare.

Detta klipp säger ganska mycket om vad jag tror

http://www.youtube.com/watch?v=f2ld0SLl1ws

Jag håller nog med lite om det där.
Men att resa ut i universum ger ingen garanti för att livet ska fortsätta.
Livet är alltid förenat med död, och risker...

skeppet kan gå sönder, andra planeter har samma risker och faror som här och kanske andra med.
Ny teknologi för med sig nya andra problem..

så helt säkra går vi nog aldrig.
Det är nog bara en temporär lösning att resa ut på semester när faror nalkas.

Hade en fundering förr, tänk om man kunde fara iväg med hög hastighet, eller befinna sig i närheten av ett svart hål.. då skulle vi kunna vänta ut att jorden återhämtar sig från sina skador... för på jorden kan 1 miljon år förflyta relativt skeppets förflutna tid på 1 timme.

En vild tanke... åka in i evigheten för att överleva : )

Jag menade och tror heller inte att mänskligheten som art är i säkerhet fast vi lyckas hitta en planet vi kan bosätta oss på.

De kommande 100 åren kommer antagligen bli en svår tid för de moderna samhällena i Nordamerika, Europa, China osv... För att inte dessa samhällen ska kollapsa till 100% är det kanske möjligt (och kanske dess största chans för överlevnad) att flytta typ 0,0001% till någon annan del av universum där de eventuellt kan börja "gro" och växa sig större.

All mänsklighet kommer knappast att dö ut på jorden ännu. Men eftersom de naturresurser de moderna samhällena är beroende av för sin överlevnad snart är använda och ekosystem börjar ge vika samt att överbefolkning blir ett allt större problem etc. är slutet för den moderna civilisationen på jorden nära.

Ett alternativ för de moderna samhället på jorden kunde uppnås genom en osjälvisk, insiktsfullare, ekovänligare civilisation men denna möjlighet tror jag inte är möjligt att förverkliga före en kollaps inträffar.

Hur tänker du här? Vi är väl fortfarande människor fast vi är "idiotiska massförstörare"?
Visst vore det fantastiskt om människan kunde leva i harmoni med vår omgivning och oss själva

Jag tänker pa sa sätt att vi helt enkelt är sa pass sjuka, rent fysiskt, att vi inte längre som art kvalificerar att kallas människa. "Människa" vore nagot vi helt enkelt har förlorat för länge sen, ja och kontinuerligt distanseras fran.

Detta gäller i synnerhet p g a av avsaknaden av ett givande, omsesidigt förhallande till djur och natur, men även p g a av vart slaveri under teknologin och dom psykiska effekter av alienering som detta för med sig.

Människan skulle i sa fall vara död, men fortfarande dväljas i en söndermanglad förstörd kropp fylld med begär och egendomliga föreställningar om den egna storheten...kanske är arten människa vansinnig? Kanske har "meningslösheten", som hon har skapat, lett till vansinne.

För jag anar mig till att tillvaron i sig, bortom teknologin, bortom överbefolkning, härom en naturlig mangfald av växt och djur, maste te sig helt annorlunda.

Man kan själv övertygas om liknande tankegangar genom att följa handlingsdevisen att allt som är äldre är bättre. Om en vetenskap är ny är den garanterat destruktiv pa tva plan: dels för omgivningen och dels för en själv. Men ju äldre den är ( om vi lyckas finna den ) dessto bättre, sanningsenligare, ja "nyttigare". Följer man den principen i sitt liv lyckas man kanske uppleva glimtar av ett förlorat paradis - som jag blir mer och mer övertygad om att har existerat nagon gang för länge sedan pa var jord. ( Jag maste tro detta, eftersom allt annat är otänkbart, obegripligt. Dock förstar jag inte varför det är pa det här sättet )

Tankar som dessa är givetvis omöjliga att verifiera annat än genom introspektion; ja genom att uppleva det. Eller egentligen inte. Man kan verifiera sina upplevelser genom att relatera dom till gammal litteratur som Platon, men även till ännu äldre litteratur som Bhagavad Gita.

Det finns även ett annat sätt att se pa saken, bortom - eller kanske parallellt med - det ovanstaende - och det är att vi de facto är döda.

Vi finner tankegangen, som man hävdar skall ha pythagoreiska rötter, hos Sokrates. Argumentet lyder: vad är det som säger att vi inte är döda hela tiden? Vilket skall förstas analogt med frageställning: vad finns det som säger att vi inte drömmer hela tiden.

Vi tycks sakna ett tredje, ett kriterium för att avgöra om vi sover eller är vakna. Analogt med detta kan vi icke heller veta om vi lever eller är döda.

Själv inne på samma spår, vi människor har målat in oss själva i ett hörn vi inte längre kan ta oss ur.

Myror lyckades skapa ett självbärande livssystem där små individuella insatser tom kan bygga en ventilerad och tempererad myrstack trots att ingen ensam myra fattar vad den håller på med.

Jämnför det med oss människor och våran kapitalism&frihandel och man kan bara gapa över vansinnet.
Vi kan knappt föda friska barn längre då vi förorenat oss med gifter från alla plastprodukter, samt intalat oss att konkurrens är en bra sak, men missat att stressen håller på att förgöra den enda delen av hjärnan som skilljer oss från schimpanserna, frontalloben där hela mänskligheten sitter.

Blickar man frammåt mot Kurzweils singularitet där vi konverterar till fullblodscyborgs och uploads på internet, eller De greys biologiska odödlighet så kan man knappast kalla oss för homo sapiens längre, och sannolikt blir dessa framtidstekonolgier våran enda utväg.

Onekligen så låter det som att mänskligheten då får en större potential att överleva som varelse.

Vi kommer att förbruka och överbefolka planeten innan det är dags att ge sig av till nästa hållplats.
När det väl sker så kommer 99,9999 % såklart att dö kvar på jorden. Det som är mest deprimerande är att man inte gör någonting åt överbefolkningen förrän det är försent. Naiva idioter som Hans Rosling som tror att vi kan leva (+)10 miljarder lyckliga människor utan att få förödande konsekvenser.