Fairport Convention - Den stora diskussionstråden

Till min förtvivlan fann jag ingen tråd om detta ljuvliga folkrockband som spelat sin musik i 46 år nu. 19/4 ska jag gå och se dem i Stockholm och är givetvis mycket glad och nyfiken på detta.

För min egen del är det framförallt de fem första skivorna 1968-1970 som jag avgudar. Sedan hände något som inte var till musikens fördel. Vad hände då? Har ni några teorier? Vilken är er favorit-Fairpoirt-period? (och varför) Har ni någon speciell låt/medlem/eller skiva som ligger er särskilt varmt om hjärtat? Vad tycker ni om detta band?

Diskografi: Fairport Convention (1968), What we did on our holidays (1969), Unhalfbricking (1969), Liege & Lief (1969), Full house (1970), Angel delight (1971), Babbacombe Lee(1971), Rosie (1973), Nine(1973), Rising for the moon(1975), Gottle O'Geer(1976), The bonny bunch of roses(1977), Tipplers tales (1978), Glady's Leap (1985), Expletive Delighted! (1986), Heyday(1987), Red & Gold (1989), The Five Seasons (1990), Jewel in the crown (1995), Old New Borrowed Blue (1996), Who knows where the time goes (1997), The wood and the wire (1999), XXXV (2002), Over the next hill (2004), Sense of occasion (2007), Festival Bell (2011), By Popular Request (2012).

Det som hände var ju att både Sandy Denny och Richard Thompson gick vidare till solokarriärer, och spelade in alldeles underbara plattor. Kvar i bandet efter alla skiften fanns inte en enda originalmedlem. Om du inte har Thompsons och Dennys plattor, köp köp köp.

Du kan få ett snabbt svar enligt en hemmasnickrad teori. Fairport Convention utan Richard Thompson och Sandy Denny är inte i närheten av vad de var med dessa två. Första plattan är splittrad, andra plattan är lovande med ett låtskrivande på väg mot nåt bra men på "Unhalfbricking" börjar allt falla på plats för att fulländas på "Liege & Lief". Jag tror att valen att utgå från Dylan-covers på "U" och traditionellt engelskt på "L&L" lyfter framför allt Thompsons och Dennys egna låtskrivande till det bästa de skulle komma att göra. Själv föredrar jag "L&L" framför "U" för att jag är lite barnsligt förtjust i just de utpräglat engelska (brittiska?) tonerna vilket förmodligen är samma anledning till vilka av Jethro Tulls låtar som tilltalar mig mest.

Jag är inte heller så förtjust i "Full House" för jag saknar den kvinnliga rösten. Det är i stort sett bara "Sloth" som når upp till klassen från de två tidigare plattorna och jag misstänker att Thompson är som bäst när han har en kvinna som medarbetare, motpart, musa eller vad man nu ska kalla det. Jag är inte så glad i hans första soloplattor utan tycker det är först när han och Linda börja släppa skivor under Richard & Linda som det är riktigt riktigt bra.

Nåväl, några raska tankar bara...

Jag får kolla in Denny och Thompsons skivor! Full house är dock för mig en favoritskiva och jag saknar inte det ringaste Dennys röst. Hon gjorde goda insatser på de tre skivor hon medverkade på men jag anser inte att hon "gjorde bandet". Sandy Denny var ju faktiskt med på Rising of the moon (som inte är spektakulär) innan hon dog en alltför tidig död. Thompson blir väl då den vars utträde var avgörande för nedgången.

Jag tycker att deras skiva "Nine" är riktigt bra även om den inte når upp till de tidigas storhet.

Simon var ju kvar på Angel Delight och B.L åtminstone innan han lämnade skeppet. Men ingetdera av dom två är någon höjdarplatta, den första är väl rätt okej imo.

Hej petimäter. Att hålla reda på medlemmarna i F P är inte det lättaste. Sen kom det plattor med Fotheringay och The Bunch också, som innehöll ungefär samma folk. Det viktigaste är ju att dom var såå bra fram till mitten av sjuttiotalet, sen har det inte varit så intressant. Om jag säger att "Autopsy", "A sailors Life" och "Sloth" är deras allra bästa låtar, vad säger du eller någon annan om det?

Sloth har man överdoserat på en del men de två förstnämnda är höjdare. Unhalfbricking är ett riktigt mästerverk och har dessutom, i mina ögon, ett av de snyggaste coolaste 60-talsomslagen.

Autopsy håller fortfarande kvar den där ursprungliga känslan de hade av att vara lite av Englands Jefferson Airplane, innan det blev helt bortspolat av fiddeli fiddelej.

Ja men på åtminstone dom här låtarna är det väldigt juste fiddeli fiddelej tycker jag. Okej, om jag säger att "The egypt room", night comes in" och "The end of the Rainbow" är Richard Thompsons bästa sjuttiotalslåtar, how about that?

Fiddeeli fiddelej är ganska väsentligt i FC:s musik tycker jag, men under de tidigare skivorna var det en god balans mellan de olika inslagen (folk, rock, prog) och man gjorde något nytt av de folkliga bitarna. Det var väl lite nytänkandet som saknades längre fram.

Mina favoriter:

Fairport Convention: Time will show the wiser
What we did on our holidays: Fotheringay, Nottamun town, Meet on the ledge
Unhalfbricking: Genesis hall, Who knows where the time goes, Percy's song
Liege & Lief: Matty Groves, The Deserter, Tam Lin, Crazy man Michael
Full house: Walk awhile, Sir Patrick Spens, Now be thankful
Angel delight: Lord Marlborough
Nine: To Althea from Prison

Jag ska se deras spelning i Göteborg men det vore ju kul om man känner igen några låtar... Har ni några tips på låtar man 'måste' kunna?

Kul att du ska gå och se Fairport Convention! Det ska ju jag också göra, fast i huvudstan.

Fairports bästa:

Matty Groves
Who knows where the time goes
Crazy man Michael
Sir Patrick Spens
A sailors life
Fotheringay
Now be thankfull
Tam lin

Fantastiskt vackra låtar!

Autopsy var det första jag hörde som gjorde mig intresserad av Fairport. Tycker fortfarande att det är en av deras bästa låtar. Men som sagt...Sandy Denny och Thompsons sologrejer är ju the shit. Fairport känns ganska lättviktiga i jämförelse.
Har försökt lyssna in mig på "Full House" efter rekommendationer, men har aldrig riktigt fastnat för den.