Oroar mig för allt, men har bra självförtroende, hur kommer detta sig?

Jag oroar mig för i stort sett allt man kan oroa sig.
Har jag under en tid gått och oroat mig / väntat mig att det värsta ska hända för en speciell situation
så hittar jag alltid något annat att oroa mig för efter det.


Jag har även ett rosa födelsemärke/leverfläck på ryggen som jag själv har kollat med läkare att den är helt ofarlig (jag som oroade mig i onödan, som vanligt), men när jag sedan går och solar solarium
någon gång ibland så kan jag ändå sedan börja oroa mig för att "oj vad rosa den här blev nu" när den
egentligen är i samma färg som innan.

Jag har dock ett väldigt bra självförtroende, och jag är inte ett dugg nervös inför att socialisera mig med nya människor eller prata inför ett stort antal personer, och ser bra ut.

Jag har även otroligt lätt att ordna jobb och det känns nästan som att jag står där som en bedragare på
intervjun när jag utan att ens tänka efter svarar på deras frågor och utstrålar enligt flertalet personer
ett stort självförtroende och karisma i sådana situationer.


Men varför är jag då orolig för allt möjligt?
Det är som att det kommer i perioder och det handla om i stort sett vad som helst.


Ibland kan det gå så långt att jag trotsar mina egna föräldrar med vissa saker.

dålig självkänsla är det.


du är nog inte så smart om du inte kunde lista ut det själv

Hur var din barndom? Oroade sig dina föräldrar mycket när du var liten? Gör dom det nu? Tänker du positivt/negativt?

Ja fast vad menar du med dålig självkänsla när du skriver sådär?
Om jag vet själv att jag ser bra ut, vet själv att jag har bra karisma, och allt det där,
hur fungerar det ihop med dålig självkänsla?

Tycker det är helt orimligt att bedöma det som dålig självkänsla, när jag uppenbarligen känner mig säker på mig själv som person både utan och med andra personer omkring mig.

Nej, det gjorde dom inte, och det har heller inte direkt hänt något allvarligt på det sättet heller.

Jag tänker väldigt ofta negativt, mest om andra människor, jag har även väldigt svårt för att lita på andra personer.


Jag har bara väldigt svårt att förstå hur det kan gå ihop att jag har en sån bra karisma, kan få mig själv att framstå som en så bra person, är helt orädd gällande social kontakt med okända människor,
men samtidigt innerst inne känner att jag inte direkt bryr mig om dom överhuvudtaget.

Allt är väl inte direkt svart eller vitt. Klart man kan vara på ett sätt och på ett annat på samma gång...

Har du alltid haft svårt att lita på andra? Har du något minne om att bli sviken eller lämnad som liten?

När du tänker negativt om andra, vad tänker du då specifikt? Har du ofta ångest?

jag "var" lite likadan själv

det är inte alls helt orimligt för det är precis vad det är.
du kände dig som en bedragare skrev du var en annan sak som avslöjade dig.

du känner dig lite bättre än vad någon annan kanske är.
men samtidigt vet du att någon annan är precis lika bra som dig.

vad är du själv värd och hur jämför du det du tror du är värd gentemot andra?
har jag rätt eller fel?

tillägg: du är en tjej med något som kan falla inom aspergers/autism spektrat.
eftersom du är tjej och den neurologiska aspekten på det hela gör att du tänker mera som en man (mindre känslostyrd) så blir du förvirrad och det ter sig i sämre självkänsla.

Du var ingen expert inom ämnet du, jag är kille.

Idag kom ångesten, nu har man ångest.