Varför håller ni icke-aggressionsprincipen högst?

Förekommer du inte dig själv lite här, Drullknull? Vem säger att "arbetstagare och arbetsgivare" hade funnits i ett statlöst samhälle till att börja med? Hela företagshierarkin är ju skriven i lag, av staten. Varför hade inte en i företaget, "på golvet," kunnat ta sig an rollen som organisatör, utan att för den sakens skulle hamna i ett annat maktskikt än de övriga? Det du beskriver är inte ett problem med liberalism, utan ett problem med att vara liberal i en etatistisk värld.

Hierarkier kräver ojämlikhet, förhållandet mellan parterna är inte reciprokt, detta oberoendes av en intervenerande stat. Sedan kan man alltid fråga sig om denna form av tvång och aggression som upprätthålls med makt kan leva isolerat utan stat en längre tid? Förmodligen inte, det krävs starka maktstrukturer att bära upp en exploaterande produktionsapparat, troligen "lite mer" än några pinktertons...

Jag tror dui missade min poäng, liberaler faller i på eget grepp, utan jämlikhet blir det ingen vidare frihet och vise versa. Rothbard gjorde sin största blunder när han angrep jämlikhetstanken:

Rothbard om jämlikhet:

Let us proceed, then, to a critique of the egalitarian ideal itself – should equality be granted its current status as an unquestioned ethical ideal? In the first place, we must challenge the very idea of a radical separation between something that is "true in theory" but "not valid in practice." If a theory is correct, then it does work in practice; if it does not work in practice, then it is a bad theory. The common separation between theory and practice is an artificial and fallacious one. But this is true in ethics as well as anything else. If an ethical ideal is inherently "impractical," that is, if it cannot work in practice, then it is a poor ideal and should be discarded forthwith. To put it more precisely, if an ethical goal violates the nature of man and/or the universe and, therefore, cannot work in practice, then it is a bad ideal and should be dismissed as a goal. If the goal itself violates the nature of man, then it is also a poor idea to work in the direction of that goal.

Murray Rothbard, Egalitarianism as a Revolt Against Nature (1974)

Inom matematik och teknologi använder man sig av optimering för att finna bästa tänkbara lösning för givna ingångsvärden. Om vi ser varje ingångsvärde som en variabel utifrån ett samhällsperspektiv, det kan vara rättstrygghet, god miljö, meningsfull sysselsättning eller någon annan variabel som kan anta värden mellan ytterligheterna på en skala, då kan man ganska enkelt avgränsa ett område inom ytterligheterna där optimum bör ligga.
Optimum kallar jag här för ett jämviktstillstånd vid en specifik situation, med fysiska storheter är det ingen större konst att räkna ut vart optimum ligger. För samhällsfenomen är det inte lika ”konkret” att räkna, men ett papper och penna kan man göra enkla matriser ex:

Slaveri - frihet
Otrygghet - trygghet
Miljöförstöring - ekologisk balans

Det går att gradera en skala mellan ytterligheterna för att kunna ringa in vart jämviktstillståndet ligger.

Tolkar vi Rothbard rätt, så drivkraften att finna ett optimum meningslöst eftersom det kommer att kränka ”någons” frihet, det låter bra eller?
Rothbard utgår från individen som en liten enhet med total frihet, att hon kan förbise omgivningen då hennes rätt har uppstått ur ett naturtillstånd, det rör sig alltså om en idealisering av verkligheten. Vi vet att verkligheten är mer komplex än att kunna kondenseras ner till ett fixerat idealtillstånd, det är mer så att verklighetens tillstånd ständigt skiftar beroende på omständigheternas natur, den är flytande. Individens livsrum kan inte måttsättas exakt och fixeras för en allmängiltig naturlag. Livsrummet skiftar mellan individer, åldersgrupper, kulturella preferenser och yttre fysiska betingelser (jordens avkastningsförmåga).
Den järnhårda naturrätt som förespråkas kräver ett starkt rättssystem som ständigt behöver ingripa för att urskilja individernas livsrum, här har vi anledningen liberalernas förkärlek för juridik, samt avståndstagandet till jämlikhet. Den hårda avgränsningen kräver alltså ett rättsväsende i paritet det idealiserade naturtillstånd man anser vara bästa utgångspunkt för organisering.
Socialismen finner istället för liberalismen en jämvikt som ständigt förflyttas med de ständiga förändringarna i livsrummens utsträckning, för allas bästa bör påpekas. När Rothbard ställer upp en idealisering av verkligheten pekar socialisten på dess omöjlighet, begränsningar både teoretiskt och praktiskt, komplexiteten leder till en skevhet lika rättvis som mose lag. Verkligheten är så komplicerad att en idealisering är lika fruktsam som en stenöken, däremot kan man relativt enkelt ringa in ett område där optimum ligger.

Rothbards motstånd emot jämlikheten som rättesnöre är således befängt, hans motstånd bottnar helt enkelt i att en minoritet människor har sanktionerad rättighet att ha mer frihet än andra, därför är Rothbard ingen anarkist, därför kommer även hans liberalism sluta i etatism som i sig bryter mot icke-aggressionsprincipen.

Så vi har en stat som dödar folk och förtrycker dem, gör dem urfattiga, men ni vill ha en omöjlig kamp att hindra folk från att vara olika, vilket vi är sen födseln? Den "teoretiska anarkismen", total hierarkilöshet, bygger därtill även på att vi inte bara är lika, utan att vi agerar lika. Vilket vi inte gör.

Om vi inte tvingas till att agera lika och tvingas vi till det via social konvention är det förtryck även det, enligt denna onödiga problemformulering. Så vi har ett oändligt mått på inbördes motsättningar till att skapa förtryckande institutioner, det är omöjligt att hitta en lösning i ett sådant dynamiskt system. Du kan som bäst hitta en stabil nivå, där kan folk slänga sig runt med definitioner över vad som är ojämlikhet och mäta upp en nivå i denna planekonomi där vi har den mest begränsade personliga friheten möjlig.

Man har ju bara skapat ett problem som inte finns, för det är inte problem, det är bara hur vi är. Som omöjligen kan ha en lösning. Det optimum du talar om är omöjligt att hitta, eftersom du inte kan designa samhället på något vis, du kan styra det. Styrningen har dock en dynamisk effekt i sig i att minska friheten och välståndet, för att inte tala om öka maktkoncentrationen.

Som ett praktiskt exempel: Om jag vill skapa en egen firma och folk vill bli anställda av mig, ska jag hindras från det då för att jag kan få en högre ställning genom att ackumulera kapital? Även om min firma handla om att ta fram en mirakelmaskin som botar alla sjukdomar i världen kostnadsfritt?

Det är olikheterna i människor som gör dem värda någonting överhuvudtaget. I en helt sjuk dystopi där alla är kloner och agerar på samma vis, där har man inte ens vänner. Du har inte ens kärlek. Förstår inte varför någon kan se det som ideellt överhuvudtaget.


Mitt avståndstagande till jämlikhet är att det inte ens är bra. Om man förstår att det kommer som en kostnad på de som har det sämst i samhället förstår jag inte ens hur man kan vara för det. Det som gör människor intressanta, värdefulla och värderade av andra är dess olikheter och hur de agerar mot varandra på olika vis.

Jag fattar inte hur du menar att socialism når någon balans där överhuvudtaget. Det lyfter bara fram att folk som inte ska ha inflytande kommer ha det. Du säger snarare att minoriteternas rätt är irrelevant, så vi skiter i den. Vi bränner judar istället för kol, för att det är jämlikt. Alltså wtf? Nej tack.


Jag skiter glatt i att kalla mig Anarkism, om anarkister som du går runt och smutsar ner uttrycket genom att stångas mot vädekvarnar, beklaga er över hur vått vatten är och hur grusigt grus är. Om ditt mål är att designa ett samhälle som totalt förkastar mänsklig natur och tror man kan skapa en robotarmé av likartade så är jag inte bara ointresserad av en sådan dystopi, jag finner själva strävan helt omöjlig att ens göra framsteg emot. Så länge vi har välstånd kommer vi bara bli desto mer annorlunda, för att våra mindre skillnader kommer förstärkas mer och mer, av det faktum att vi kan uttrycka dem starkare i en rikare materiell värld.

Jag har inte förstått om den här "jämlikhetsanarkismen" bara är en slags preferens (som paleolibertarianism) eller om den faktiskt bygger på en moral som säger att det är rätt att använda våld för att uppnå jämlikhet. Det senare är ju urlöjligt och helt omöjligt, sann jämlikhet kommer aldrig att finnas så länge människan inte ersatts av robotar. Vänsteranarkister gillar att tala i termer om "arbetsgivare och arbetstagare", men om man drar principen längre så märker man ju att det alltid kommer att finnas människor som "belönas" mer än andra. Snygga människor kommer att få mer beröm för sitt utseende än fula. Är det fel? Hur ska det ställas till rätta, att ge den fule makten att med våld skapa "jämlikhet"? Hur skulle det fungera i praktiken?

Såhär: http://en.wikipedia.org/wiki/Harrison_Bergeron

Haha... jag skrev någon blandning utav den och Brave New World under uppsatsskrivningen i Nationella provet SvB, tror temat var ett idealsamhälle.

Tydligen måste jag ha fått en aneurysm för 6-månader senare beskrev min samhällslärare mig som den mest "högerextrema" elev han någonsin haft.

Annars har jag på senare tid tänkt att icke-aggressionprincipen trumfar de flesta andra principer därför dessa principer och diskussionen om dem förutsätter en icke-aggressionsprincip från båda parterna.

Du är inne på Hoppes spår:
http://en.wikipedia.org/wiki/Argumentation_ethics

Visf: Intressant! Har visst gjorts en del bra kortfilmer om den berättelsen.

Intressant!

Även om jag är inne på en lite mer spelteoretisk förklaringsmodell som utsträcker sig bredare än diskussioner om diskussioner måste det erkännas att jag tycker om när andra kommit till samma slutsats (speciellt om de är intelligentare). Alltid trevligt med andra människors perspektiv!

Så är det knappast. För att se det tydligt så beakta ett libertarianskt gränsfall som allemansrätten. Vem initierar aggression, skogsägaren som hindrar en vandrare att äntra sin egendom, eller vandraren som äntrar någons egendom? Aggressionen här beror helt på hur vi definierar rätten från början. Enligt argumentationsetiken så skall vi kunna fastställa vem som har rätt genom att studera villkoren för debatt, men vad säger villkoren om debatt om vem av skogsägaren eller vandraren som har rätt? Absolut ingenting. Argumentationsetiken kokar i slutändan ner till något som är dels är falskt och dels utesluter den etik som man vill härleda, nämligen att makt är en apriorisk antites till debatt. Rättigheter hur de än tilldelas implicerar makt. Om skogsägaren har rätt att hindra vandraren så är denna makt implicerad av hans rätt. Argumentationsetiken säger då att vandraren och skogsägaren inte kan ha en meningsfull diskussion eftersom det finns en assymetrisk makt om själva förmålet för diskussionen, men så måste det vara. Hur vi än gör tilldelningen av rätten så kommer parterna att ha assymetrisk makt i relation till det som diskuteras, således kan rättens fördelning inte följa ur villkoren för debatt.

Jämlikhet är inget fixerat system utan en immanent rättvisa att INTE bli utsatt för tvång, en icke-aggressionsprincip som varje libertarian bör ta på största allvar.

Om två parter inte är nöjda, den ena anser sig blivit utsatt för tvång, då skall möjligheten till skiljedom ges, på lika villkor förstås (även här måste förhållandet vara reciprokt oavsett premisserna).
Med reciproka förhållanden, faller kontraktsfeodalismen, kontrakten blir spontana, likaledes blir organiseringen spontan och växlande efter de behov som föreligger organiseringen; det finns inga hierarkier, allt flyter, staten är då helt död.

Jämlikhet är ett skällsord för de flesta liberaler, men betänk istället vart alla marknadshämmande privilegier har sin grund, handelshindren, bankmonopolen, valutamonopolen, stängda gränser, hydran staten; har inte dessa vedervärdiga fenomen sin grund i ojämlikheten?

Nej de har sin grund i att icke-aggressionsprincipen inte följs.

Nej, jämlikhet är en idiotisk anti-natur-strävan. Vi är inte jämlika.


Så du är för ett rättssystem som behandlar alla lika, eller lika beroende på hur de agerar i varje fall. Okej? Är någon i hela världen emot det? Eller vad pratar du om?


Vad snackar du om? Är kontrakt feodalism? Vi ska skita i överenskommelser sen bara "blir allt underbart". Varför blir det det?


Nej absolut inte. De har sin grund i speciella privilegium tilldelade av ett monopol. Men att min flickvän älskar mig mer än dig, eller en arbetsgivare föredrar Olle före Urban.

Jag kan vara urfattig och mitt kontrakt är lika giltigt som en snor-riks. Så jag fattar inte varför du är emot kontraktsrätt helt plötsligt. Förstår överhuvudtaget inte vad du babblar om.

Vi är inte jämlika överhuvudtaget och jag ser inte varför vi ska försöka göra människor det. Vi är olika, det som är bra med oss.