Kan man kritiskt granska och försöka förklara det som hände under 30- och 40-talen i Tyskland/Europa och i grunden försöka förklara de förhållande som påverkade skeendena utan att bli kallad "revisionist"? Nu menar jag inte revisionist i sin striktaste bemärkelse utan mer i betydelsen "att urskuldra Tyskland" eller att "försöka försköna/förneka detta hemska i historien.
Några "sanningar" att närmare förklara eller rättare sagt lyfta fram (det har forskats mycket kring detta men det lyfts inte fram av någon anledning):
- Det övriga europas skuld till det som ledde till WW2 (och då menar jag inte Wersaillesfreden som är den normala förklaringen, utan mer aspekter som dåtidens imperialism och stormaktsstrukturen. Också det faktum att Tyskland på flera sätt bara var snabbare än de allierade och därmed fått skulden för att vara agressor på fler sätt än de förtjänar. Men det är ju bekant segraren som skriver (om) historien. Vi är inte lika kritiska till Storbrittanniens härjningar och otaliga krig i sin strävan på dominans och "lebensraum". Tyskland lekte imperialism i Europa (och dessutom mot "vita") vilket var deras största misstag.
- Att demokrati vid denna tid inte var ett självklart styrelseskick utan generellt är ett relativt modent fenomen i historien. Vi ser idag på 1900-talets diktaturer med våra egna demokratier som jämförelse och fördömer helt dess förekomst, vilket är ett resultat av att diktaturerna fölorade "slaget om 1900-talet". Hade vi levat på 30-talet hade vi inte tolkat det som hände likadant.
- Judehatet var mycket utbrett under denna period och många västerländska länder har en mycket ful byk att tvätta själva. Nazityskland hade flera grundläggande egenskaper som gjorde resultatet av deras antisemitism katastrofal men vi känner igen det som hände judarna från historien fast i andra sammanhang där kulturer förslavats och försvunnit efter maktskifte och erövring. Svenska rasforkare ansågs framstående till och med i Tyskland och Amerikanska dito såg med avund på den "tyska effektiviteten" kring organiseringen och förstatligandet av rasforskningen. Kontentan är att detta helt enkelt var ett modernt forskningsfenomen som många framstående länder ängade sig åt i statlig regi.
Några "sanningar" att närmare förklara eller rättare sagt lyfta fram (det har forskats mycket kring detta men det lyfts inte fram av någon anledning):
- Det övriga europas skuld till det som ledde till WW2 (och då menar jag inte Wersaillesfreden som är den normala förklaringen, utan mer aspekter som dåtidens imperialism och stormaktsstrukturen. Också det faktum att Tyskland på flera sätt bara var snabbare än de allierade och därmed fått skulden för att vara agressor på fler sätt än de förtjänar. Men det är ju bekant segraren som skriver (om) historien. Vi är inte lika kritiska till Storbrittanniens härjningar och otaliga krig i sin strävan på dominans och "lebensraum". Tyskland lekte imperialism i Europa (och dessutom mot "vita") vilket var deras största misstag.
- Att demokrati vid denna tid inte var ett självklart styrelseskick utan generellt är ett relativt modent fenomen i historien. Vi ser idag på 1900-talets diktaturer med våra egna demokratier som jämförelse och fördömer helt dess förekomst, vilket är ett resultat av att diktaturerna fölorade "slaget om 1900-talet". Hade vi levat på 30-talet hade vi inte tolkat det som hände likadant.
- Judehatet var mycket utbrett under denna period och många västerländska länder har en mycket ful byk att tvätta själva. Nazityskland hade flera grundläggande egenskaper som gjorde resultatet av deras antisemitism katastrofal men vi känner igen det som hände judarna från historien fast i andra sammanhang där kulturer förslavats och försvunnit efter maktskifte och erövring. Svenska rasforkare ansågs framstående till och med i Tyskland och Amerikanska dito såg med avund på den "tyska effektiviteten" kring organiseringen och förstatligandet av rasforskningen. Kontentan är att detta helt enkelt var ett modernt forskningsfenomen som många framstående länder ängade sig åt i statlig regi.