2013-03-19, 16:17
#1
Träffades för två och ett halvt år sedan. Hon sa direkt att hon hade en del "issues", och att hon sökt hjälp på olika ställen pga sina trasiga barndom. Naturligtvis har hon två barn med två olika dudes. Men hon har också ett bra jobb sedan lång tid, vilket hon skött utmärkt.
För ett år sedan dog hennes bror (suicid pga samma barndom). De var bästa vänner. Vårt första år tillsammans var det bästa man kan tänka sig. Hon är extremt vänlig, omtänksam och kärleksfull... Well, så länge hon får vara i första rummet. Pratar man för mycket blir hon irriterad. Blir hon avbruten blir hon irriterad. Men i långa loppet var det där ändå petitesser. Som jag brukade säga till henne. "En bra dag med dig är värd två dåliga." Första året fanns inga som helst konstigheter mellan oss. Men utanför...
Hon berättade om sina tidigare förhållanden. Flera gånger som älskarinna åt äldre män. Till och med en ingift släkting förförde hon. Hon har också berättat om en del rätt avancerade sexlekar. Men alltid på hennes villkor. Hon har aldrig haft ett one night stand, däremot flera korta och två lite längre. Vi var ihop i två och ett halvt år, och det är hennes näst längsta (en bit över 30 är hon).
Efter att hennes bror dog övergick sorgen så småningom till en slags ilska. Hon blev arg och när jag itne kunde hantera hennes vrede kunde jag inte hantera hennes ilska. Som någon skrev i en liknande tråd. Allt som var gott föraktade hon. Det var nästan något djävulskt över en del perioder. Hon började kedjeröka och blev svåråtkomlig. Stängde in känslorna i sig själv och "spelade" vanlig, för att skydda barnen och mig. Sedan kom hösten och hon fick sin utredning klar, Borderline. När jag berättade för henne att jag läst på och ville prata om det, var hon både ursinnig och glad, på en gång. Men hon ville aldrig prata om Borderlinen. Vi kunde prata om många andra saker. Men vissa saker stängdes in för alltid.
Sedan ett år tillbaka har vi också gått och väntat på att vi ska flytta in i en nybyggd lägenhet, som skulle bli klar typ nu. Vi har pratat väldigt mycket om flytten efter jul och hör skönt det ska bli med en nystart. Hon har varit vänlig, men reserverad senaste månaden. Jag ordnade till och med en romantisk weekendsemester nyligen för att vi skulle få vila ut oss och hitta tillbaka innan flytten. Det gick... sådär. Det var okej men inget att skriva hem om.
Dagen efter att vi kommit hem är hon ledig, medan jag jobbar. Det första hon säger när hon kommer
hem är att hennes brors bästa vän varit där. Han har efter broderns död blivit först en nära vän till familjen, men alltefter, mer hennes sms-kompis. Det har aldrig hymlats om det och det hade verkligen inte funnits någonting annat än vanlig vänskap, det vet jag. Men den dagen glömde hon att vi haft webbövervakning igång under semestern... Så, jag hör tydligt hur hon får sms, ringer upp honom och de pratar om allt möjligt. Hon vet att det har varit lite känsligt med sms-kontakten sista tiden, eftersom jag tyckt att jag fått så lite kontakt ändå. Och förut skulle hon aldrig ha tänkt tanken att göra så här, men hon bjuder hem honom på en kaffe. Och jag hör så tydligt hur de pratar om att det verkligen bara ska bli kaffe och att jag är på jobbet, han ska inte oroa sig och så vidare. Det tar väl en timme efter att han kommit dit innan de står i köket och börjar hångla. Till hans försvar ska jag säga att hon verkligen fick jobba för att få dit honom. Till hennes försvar kan jag väl säga att hon inte gick hela vägen. Det var aldrig hennes avsikt. Hon visste inte varför hon gjorde det, säger hon. Och hon vet inte om hon skulle berättat det för mig, om jag inte kommit på henne. Hon är skamsen som fan, men kan inte be om ursäkt (har inte gjort det än, efter två veckor). Hon ville gå vidare och var verkligen mån om det. Relationen blev något... frostig.
Förra veckan följde jag med henne till psyk. Det visade sig då att hon drogat ner sig på överdos av ångestdämpande sedan typ ett par månader. Hennes huvud hade blivit en gegga och hon kunde inte skilja rätt och fel, typ. Så jag förlät henne. Jag helomvände och blev kärleksfull och började prata om hur vi skulle gå vidare. Då kommer hon och gör slut. Hon påstår att hennes känslor dog i höstas och att hon inte hittar tillba, hon vill inte hitta tillbaka... men hon älskar mig. Fast inte på samma sätt.
Grejen är att vår nya lägenhet är svindyr i hyra. Hon skulle inte klara att bo där en månad innan hon blir vräkt. Vår gamla lägenhet är uppsagd och hennes barn har fått plats i en ny skola. Vi ska flytta om en vecka, och hon säger att jag får följa med om jag vill, men mest av barmhärtighet.
Jag har ingenstans att ta vägen själv. Har egna barn som bor med sin mamma dessutom. Å andra sidan, flyttar jag inte med är hon bostadslös till sommaren och barnen kommer väl papporna få ta i så fall... Själv knycker hon på huvudet och röker en cigg till (två paket om dagen) och säger att hon alltid sagt att hon kommer att sluta sitt liv som en tokig tant i skogen.
Ja, det är svårt ibland. Det jag vet är att hon börjar med ny medicinering nu och att hon kommer få börja i terapi under våren. Själv vill hon absolut aldrig erkänna att det här har med hennes Borderline att göra. Jag är helt förvirrad och har faktiskt stått där själv och lekt med snaran för att ge henne en riktig ångest. Men det känns inte värt det. Mitt problem är att hon har varit den mest fantastiska människa på alla sätt och vis, så jag älskar henne mer nu än när vi möttes. Hon behöver mig och jag behöver henne. Jag har varit hennes stora trygghet... men allt gott... ska raseras. Vad ska jag ta mig till?
Jag har ingenstans att ta
För ett år sedan dog hennes bror (suicid pga samma barndom). De var bästa vänner. Vårt första år tillsammans var det bästa man kan tänka sig. Hon är extremt vänlig, omtänksam och kärleksfull... Well, så länge hon får vara i första rummet. Pratar man för mycket blir hon irriterad. Blir hon avbruten blir hon irriterad. Men i långa loppet var det där ändå petitesser. Som jag brukade säga till henne. "En bra dag med dig är värd två dåliga." Första året fanns inga som helst konstigheter mellan oss. Men utanför...
Hon berättade om sina tidigare förhållanden. Flera gånger som älskarinna åt äldre män. Till och med en ingift släkting förförde hon. Hon har också berättat om en del rätt avancerade sexlekar. Men alltid på hennes villkor. Hon har aldrig haft ett one night stand, däremot flera korta och två lite längre. Vi var ihop i två och ett halvt år, och det är hennes näst längsta (en bit över 30 är hon).
Efter att hennes bror dog övergick sorgen så småningom till en slags ilska. Hon blev arg och när jag itne kunde hantera hennes vrede kunde jag inte hantera hennes ilska. Som någon skrev i en liknande tråd. Allt som var gott föraktade hon. Det var nästan något djävulskt över en del perioder. Hon började kedjeröka och blev svåråtkomlig. Stängde in känslorna i sig själv och "spelade" vanlig, för att skydda barnen och mig. Sedan kom hösten och hon fick sin utredning klar, Borderline. När jag berättade för henne att jag läst på och ville prata om det, var hon både ursinnig och glad, på en gång. Men hon ville aldrig prata om Borderlinen. Vi kunde prata om många andra saker. Men vissa saker stängdes in för alltid.
Sedan ett år tillbaka har vi också gått och väntat på att vi ska flytta in i en nybyggd lägenhet, som skulle bli klar typ nu. Vi har pratat väldigt mycket om flytten efter jul och hör skönt det ska bli med en nystart. Hon har varit vänlig, men reserverad senaste månaden. Jag ordnade till och med en romantisk weekendsemester nyligen för att vi skulle få vila ut oss och hitta tillbaka innan flytten. Det gick... sådär. Det var okej men inget att skriva hem om.
Dagen efter att vi kommit hem är hon ledig, medan jag jobbar. Det första hon säger när hon kommer
hem är att hennes brors bästa vän varit där. Han har efter broderns död blivit först en nära vän till familjen, men alltefter, mer hennes sms-kompis. Det har aldrig hymlats om det och det hade verkligen inte funnits någonting annat än vanlig vänskap, det vet jag. Men den dagen glömde hon att vi haft webbövervakning igång under semestern... Så, jag hör tydligt hur hon får sms, ringer upp honom och de pratar om allt möjligt. Hon vet att det har varit lite känsligt med sms-kontakten sista tiden, eftersom jag tyckt att jag fått så lite kontakt ändå. Och förut skulle hon aldrig ha tänkt tanken att göra så här, men hon bjuder hem honom på en kaffe. Och jag hör så tydligt hur de pratar om att det verkligen bara ska bli kaffe och att jag är på jobbet, han ska inte oroa sig och så vidare. Det tar väl en timme efter att han kommit dit innan de står i köket och börjar hångla. Till hans försvar ska jag säga att hon verkligen fick jobba för att få dit honom. Till hennes försvar kan jag väl säga att hon inte gick hela vägen. Det var aldrig hennes avsikt. Hon visste inte varför hon gjorde det, säger hon. Och hon vet inte om hon skulle berättat det för mig, om jag inte kommit på henne. Hon är skamsen som fan, men kan inte be om ursäkt (har inte gjort det än, efter två veckor). Hon ville gå vidare och var verkligen mån om det. Relationen blev något... frostig.
Förra veckan följde jag med henne till psyk. Det visade sig då att hon drogat ner sig på överdos av ångestdämpande sedan typ ett par månader. Hennes huvud hade blivit en gegga och hon kunde inte skilja rätt och fel, typ. Så jag förlät henne. Jag helomvände och blev kärleksfull och började prata om hur vi skulle gå vidare. Då kommer hon och gör slut. Hon påstår att hennes känslor dog i höstas och att hon inte hittar tillba, hon vill inte hitta tillbaka... men hon älskar mig. Fast inte på samma sätt.
Grejen är att vår nya lägenhet är svindyr i hyra. Hon skulle inte klara att bo där en månad innan hon blir vräkt. Vår gamla lägenhet är uppsagd och hennes barn har fått plats i en ny skola. Vi ska flytta om en vecka, och hon säger att jag får följa med om jag vill, men mest av barmhärtighet.
Jag har ingenstans att ta vägen själv. Har egna barn som bor med sin mamma dessutom. Å andra sidan, flyttar jag inte med är hon bostadslös till sommaren och barnen kommer väl papporna få ta i så fall... Själv knycker hon på huvudet och röker en cigg till (två paket om dagen) och säger att hon alltid sagt att hon kommer att sluta sitt liv som en tokig tant i skogen.
Ja, det är svårt ibland. Det jag vet är att hon börjar med ny medicinering nu och att hon kommer få börja i terapi under våren. Själv vill hon absolut aldrig erkänna att det här har med hennes Borderline att göra. Jag är helt förvirrad och har faktiskt stått där själv och lekt med snaran för att ge henne en riktig ångest. Men det känns inte värt det. Mitt problem är att hon har varit den mest fantastiska människa på alla sätt och vis, så jag älskar henne mer nu än när vi möttes. Hon behöver mig och jag behöver henne. Jag har varit hennes stora trygghet... men allt gott... ska raseras. Vad ska jag ta mig till?
Jag har ingenstans att ta
