Långdistansförhållande, ensamhet, obeslutsamhet m.m.

Hej.
Ja, vart ska jag börja. Jag är en student i en studentstad, jag har aldrig riktigt kommit in i studentlivet. Mina dagar ser ut så att jag sitter å pluggar själv för det mesta, läser humaniora ämne, ingen klasskänsla och mycket självstudier, sedan går jag på gym, själv. Ungefär var tredje vecka träffar jag min flickvän, som jag har långdistans med. Då njuter jag av livet, vi hittar på saker, allt är bra.

Sedan sticker hon, jag får panikkänslor, blir deprimerad i flera dagar efter. Jag har mitt liv utan henne, det är ett liv ingrävt i studieböcker, rutin i att träna. Jag känner mig så jävla ensam, att ibland känner jag att livet inte är värt att leva. Jag vet inget annat än att sitta å plugga och träna, jag vet inte vad jag ska göra av min tid, jag kan inte leva så här känner jag.

Kompisar från skolan? Häng med på fester, bara chilla med varandra?

Jag har ju inte många kompisar från skolan, vi har ingen klasskänsla. Jag har nog förlorat en del bekanta(läs:ytligt bekanta) pga mitt förhållande. Sen har jag tröttnat på alkohol, jag får grov ångest av att ligga bakis och inte vara kapabel till att röra mig ur sängen dagen efter.

Försök umgås med dom andra studenter eller bästa är kolla när det är studentfest så kan gå dit och ha roligt för student livet var det bästa när jag pluggade

det verkar ju vara de alla studenter brinner för, festa. fattar dock inte hur man orkar och om de verkligen e så kul..

Kan faktiskt relatera till din situation då jag hade ganska liknande i höstas. Det är bättre nu, men jag har alla mina vänner i min hemstad eller utspridda, och min pojkvän 8 mil bort. Det som hjälpte mig var att hitta en vän. Så enkelt var det. Hitta någon som du trivs med, börja prata, fråga om ni ska hänga någon dag; gå och ta en öl eller något.

Det enda du behöver är att hitta någon att spendera lite tid med

Har varit i nästan en exakt likadan situation för två år sedan, då som student också. Mitt problem var att jag precis som dig gillade träning och inte gillade festande. När flickvännen stack (långdistans) var jag precis som du deppig och gle lätt tillbaka i mitt gamla tråkiga spår, vilket är enklast. Mitt tipps är att försöka hitta någon ny vän, kanske via träningen eller skolan. Även om ni inte har klasskänsla så finns det alltid något sätt att träffa någon som du kanske kan hänga med, bestäm att du tränar med en annan som tränar regelbundet så kanske du blir inbjuden till div middagar fester osv.

Idag tycker jag festande är otroligt kul, i princip allt socialt. Mycket på grund av att jag är singel och har bytt stad men framförallt för att jag har träffat folk som jag kul annars med. Att då gå ut och göra saker som att festa gör att man har ännu roligare och blir bätte vänner, festandet kommer bli kul! Sen kanske du får offra träningen lite något som för mig upplevdes omöjligt. Träna vardagar festa helgerna och ÄT ORDENTLIGT på bakfyllan så klarar man sig fint med tanke på att man får mycket av varje ( :

Vill du leva resten av ditt liv med flickvännen eller är det kanske så att ni är tsm för att du inte har så mycket annat att göra? Att byta umgänge och bli singel gör otroligt mycket!

Detta fixar du, börja bara med att försöka vara en "glad typ" så kommer folk prata med dig om du pratar med dem ( :

Det värsta är när man ska plugga, helt jävla själv. och veta att dagen kommer vara helt ensam. Just nu håller jag på å spy så dåligt jag mår, å har panikkänslor.. vad fan ska jag göra? vad är fel på mig?

Nu är det ju så att jag inte känner dig. Men jag kan skå vad om att det inte är någonting fel på dig. Den enda anledningen till att du inte har någon att umgås med är för att du sitter i en ond cirkel och det finns ett magiskt ord för att bryta den Det magiska ordet är "ja". När någon frågar om dig om du vill göra något, vad som helst, så säger du ja. Du måste ut och träffa människor och ut och göra saker, för det är väl lite väl svårt för någon att lära känna dig om du sitter ensam inne i din lägenhet hela tiden?

Och är det ingen som frågar dig, ja men fråga du då om någon vill hänga med och göra något. Börjar småprata med någon annan kille på gymmet som ser ut att vara schysst. Det handlar bara om att få in en fot och sen brukar det lösa sig rätt bra!

Det ordnar sig!

Jag är också ofta rädd för att bryta mina rutiner, att inte klara av mina studier, och hur ska man kunna umgås med någon varje dag om man studerar å gör det själv. Känns som alla andra har folk att umgås med. Värst är det på helgerna, när man lägger ifrån sig sina studier och inte har ett skit att göra och är ensam

Men det är ju massor av andra människor som klarar att variera både studier, vänner och träning och ändå klara sina studier. Jag tvivlar inte en sekund på att du inte kan fixa det med Men sen för att umgås med människor innebär det inte att man måste göra det varje dag och hela dagarna. Man får helt enkelt prioritera. Jag ha t.ex. stått över både fika och frukostar med mina vänner för att jag måste plugga