Citat:
Ursprungligen postat av avec
Om vi ska hålla oss till fakta så är mamman viktig de första åren i livet. Därefter är pappan viktigare.
Framförallt söner utan pappor råkar ofta illa ut.
+1.
Oftare i alla fall. Det gäller flickor också.
Det finns en gigantisk långtidsstudie som nån svensk myndighet har gjort, under nästan 30 år, där man följt nästan en miljon svenska barn. Jag läste om den för 10 år sedan. Har för mig hon som sammanställde studien hette Weitoft-Ringman eller nåt åt det hållet, orkar inte googla nu.
Nästan 100 000 barn med särlevande föräldrar ingår i studien.
Ja, de barn med en frånvarande pappa var överrepresenterade vad gäller psykisk ohälsa, brottsoffer, brottsförövare, självmord, sämre socioekonomisk status etc.
Gubbskem skrev för nån vecka sedan hur han upptäckte att man inte behöver ha så mycket respekt för sin tydligen rätt hårdhänta morsa, när han var 14.
Med ett blött finger i luften, jodå, jag känner igen det - söner som skiter i vad morsan säger, den dag de upptäcker att morsan faktiskt inte har nåt att sätta emot. De stökigaste snubbarna i min bekantskapskrets när jag var ung var nästan alltid skilsmässobarn. Att bo hos pappa fanns knappt på den tiden.
Edit: Gunilla Ringbäck Weitoft.