Är pappor mindre viktiga för barnen än mammor?

Där har du helt rätt, staten försöker genom att först sno våra pengar och sedan dela ut dem till oss i form av bidrag kontrollera våra värderingar. Och vi som kan klara oss ändå kan högaktningsfullt skita i statens åsiktsmaskineri.

För övrigt samma mekanism som hindrar dig att få de jobb du klagade över att bli utestängd ifrån i ditt första inlägg. Skulle kvinnor i Sverige som letar sig till toppjobb göra som sina nordamerikanska systrar så skulle arbetsgivaren helt sonika utgå ifrån att de sköter jobbet trots en graviditet. Det finns nannys.

Om män skulle ta lika mycket ansvar för sina barn skulle arbetsgivaren kunna utgå ifrån att det inte spelar någon roll om de anställer en man eller kvinna ur VAB- och föräldraledighetssynpunkt.

Så du förespråkar ett samhälle där eliten aldrig tar sig tid för sina barn utan betalar andra för det?

Det tycker jag är ett omänskligt samhälle. Det rimliga är istället att både män och kvinnor tar sig tid för sina barn, så finns det inte längre orsak att diskriminera kvinnor.

Ni som påstår att barnet och mamman har något speciellt ihop för att mamman bärde ungen i 9 månader tror ni verkligen på det? Tror no verkligen att barnet känner till det vid en ålder av 9 månader och neråt?

Och till frågan.. Jag tror det har o göra med tradition typ kvinnan stannar hemma medans pappa jobbar oavsett tider.

Du har tydligen inte hört talas om anknytningsmodellen...

En person som arbetar och därigenom försörjer familjen tar också ansvar för sina barn. Det är inte så att man endast kan ansvara för barnen genom att dela lika på föräldraledighet. Är föräldrarna överens om att en av dem tar ut mer föräldraledighet, spelar i min syn på saken ingen som helst roll om det är mamman eller pappan, så innebär det per automatik inte att den som åker på att jobba mer tar mindre ansvar.
Snacka om att skuldbelägga.

Elit och elit, söker man sig till krävande arbeten skall man nog vara medveten om att det kan vara problematiskt att kombinera dessa med alltför lång frånvaro. Marknader förändras snabbt och kunderna väntar inte. Har en av föräldrarna ett sådant arbete, den andra inte, är det för mig rätt så självskrivet vem som är hemma mest.

Har bägge föräldrarna sådana jobb, och vill fortsätta med det, ser jag absolut inget fel med att skaffa hjälp. Man kan ändå tillbringa tid med sina barn. Det rimliga tycker jag är att föräldrarna själva avgör hur de vill ordna sitt familjeliv, inte staten. Men så funkar det väl i stort sett redan, det är som du mycket riktigt påpekar, bara att betala själv.

Det görs ju i de flesta västeuropeiska länder. Sverige är ett extremfall med sin över årslånga möjlighet att vara hemma med barnen.
Belgien har tre månader. Majoriteten av belgiska bebisar har inte tillgång till sin mamma längre, efter den åldern. Dagis eller mormor är det vanligaste. Belgiskorna jobbar ungefär i samma utsträckning som svenskorna.

Ta ansvar för sina barn gör man genom att både försörja och ta hand om dem och inte antingen eller. En förälder som tar hand om sitt barn men inte försörjer det är lika oansvarig som en förälder som försörjer barnet men inte tar hand om det.

Oavsett vilka som har den politiska makten så kämpar de alla för att frånta män, och i synnerhet pappor, all makt och inflytande. Genom feminismen har denna expropriering fått en respektabel fasad, vilket gjort det smidigt att ständigt förflytta makten från närsamhället, familjerna och individen och till marknaden och staten.
Idag är processen i princip slutlig. Den vanlige medborgaren har idag ingen makt och ingen möjlighet att värna sig själv eller sina närmaste. Detta har varit möjligt genom ett samarbete mellan marknadskrafter, statstjänstemän, politiker, organisationer, feminister och politiska organisationer från den yttersta vänsterkanten ända in till moderaternas kvinnoförbund.

Alla har de ett gemensamt intresse. Att fullständigt förslava människor, och med social ingenjörskonst framtvinga den ideala arbetaren.


Att få bort män ur barnens liv var något som skedde redan i ett tidigt skede av industrialismen. Risken var att männen skulle lära barnen självständighet. Nu har man skapat ett system där de män som underkastar sig fullständigt kan få agera "förebilder". En fullständigt tom Ken-docka i senaste hipstermode som barnen genomskådar.

Statistiken visar väll tydligt att barn klarar sig mycket bättre med en ensamstående fader, än en ensamstående moder.

Inte bara lider barnet större risk att bli ihjälslaget eller misshandlat med modern, men barnen får också sämre empatiförmåga etc.


Om vi bryr oss om våra barn så måste vi sluta sätta dom i händerna på ensamstående mödrar

Det har jag aldrig påstått, jag säger bara att det inte nödvändigtvis behöver innebära att man gör dessa två saker i exakt lika stor utsträckning.
Den ene kan vara hemma mer med barnet, och den andra kan jobba mer och dra in mer pengar. Det är enligt min mening upp till varje familj att avgöra hur de vill ordna det.

Det betyder ju inte att en enbart jobbar, den andre enbart är hemma. Hur har du kunnat tolka mig så?