Kan en människa ha två själar?

Alltså. Jag har aldrig tagit droger. Detta är inget sådant.
Läkarna diskuterade dissociativt syndrom, borderline och bipolär.
Jag satte stopp för deras teorier genom att säga att jag tar livet av mig om jag får en diagnos, jag vill inte vara sjuk och anser mig inte vara det heller, i perioder svänger dock mitt humör och känsloliv, jag blir också bortkopplad och undrar saker som man aldrig ska säga till en läkare, då tror de direkt att man e störd, jag vet om att jag har vissa konstiga tänkesätt men det är som att jag bara sugs in i tankarna, inte att det är någon jag är. Däremot kan jag inte hantera vissa saker, och jag passar nog in i en del kriterier över diagnoser, men jag vill inte ha en diagnos, då blir det bara min offerkofta som jag klarar mig utan.


Vi går vidare:

Det jag börjat fundera på är om man kan ha två själar i en kropp?
Det är så det känns inuti mig. Jag hör absolut inga röster eller sådant, jag bara har två själar, med sina egna synsätt på världen. Därför hamnar kroppen, jaget, i konflikt med sigsjälv. Inuti huvudet.
Till exempel så svänger jag mellan känslolägen, jag har då börjat registrera detta som en vit och en svart själ. Den svarta själen ser allting genom ett negativt filter.
Skulle jag skriva hur mitt liv är utifrån det svarta filtret och det vita filtret, så blir det som att jag levt två olika liv i samma kropp, två perspektiv samtidigt som inte kan klistras ihop och bli ett enat "slutvärde" alltså en produkt utav det liv jag levt, det blir istället två. I en fysisk kropp.

I det svarta filtret trivs jag inte i samhällets struktur, jag lider här, jag önskar att jag fick försvinna och bara vila, återhämta mig från det som livet orsakat mig. Jag ältar, långt bakåt i tiden, hatar alla människor som sårat mig. Känner mig misslyckad. Vill dö, känner ett lugn i tanken på döden, döden är inte främmande eller farlig. Energidödare, manipulerande, förstör för omgivningen och ökar därmed min ångest att jag borde dö för när jag är i detta läge pratar jag extremt mycket om självmord.

I det vita perspektivet har jag inte detta problem, jag har inga problem, mina problem ligger i nuet, tänker aldrig bakåt och de personer som sårat mig har istället stärkt mig, jag har allt jag vill ha förutom en utbildning som jag tänker gå nångång och då skulle mitt liv troligen bli perfekt. Om inte perfekt så åtminstone hade jag upplevt det jag vill uppleva - det är värt att fortsätta för jag vet vart jag vill och även om det kan bli tufft att komma dit så kan jag. Extremt positiv. Glädjespridare.


Konflikten: två själar, en kropp.
Om ena själen verkligen vill dö, så måste den vita sidan övertygas. Detsamma om den vita sidan vill leva, så måste den svarta övertygas. Problemet är att jag pendlar mellan dessa två.
Ibland lyckas jag hålla mig länge på den vita själen/perspektivet och då blir jag nästan manisk.
När sedan den mörka sidan tar över så dimper jag ned som en sten. Ingen balans.
Då blir den fysiska kroppen lidande, utmattad. För det finns bara en fysisk kropp.
Det som händer inuti denna fysiska kropp och kriget mellan två själar med olika viljor är ett mysterium, jag tappar greppet om vad som är verkligt och vad som är möjligt.


Därför skriver jag här, är jag den enda som någonsin funderat på om det kan vara så? Att det egentligen inte finns diagnoser/störningar, utan det är bara två själar med olika viljor som fastnat i samma fysiska kropp. Och det enda kriget man egentligen har i sitt liv är det som sker i huvudet pga att dessa inte är sams?!


Just nu är jag i ett bortkopplat läge och känner mig borta, som att jag öppnat upp en helt annan del av hjärnan som jag aldrig har tillgång till annars, känns nästan som att jag bara ligger utanpå min kropp och flyter.


Har slutat gå till läkarn, de slarvade med att boka tider. Ringde dit för ett halvår sedan och de skulle skicka en bekräftelse, men jag fick ingen. Ringde upp, samma sak igen. De säger att det är svårt att få tag i mig.
Det enda läkarn sagt är att jag är intressant, men inte sjuk, jag har ingen diagnos även om de vill sätta en (vet inte om detta beror på mitt hot om självmord)men de säger att jag borde fokusera på att göra det jag vill göra och att jag har bra mål med livet. Mitt enda handikapp är den mörka själen som bara förstör mig, jag växlar mellan dessa två och det tar död på den fysiska kroppen. Den orkar inte med.

däremot filosoferar jag i mitt huvud och undrar om inte mitt liv hade sett bättre ut med bara en själ.
Och frågan är om man kan döda en del av sig själv, via psyket, det ultimata vore ju att kunna döda den negativa själen utan att göra skada på den fysiska kroppen.
Mediciner fungerar inte, det skadar den fysiska kroppen osv... Någon med en teori?


Nu ska jag återgå till samhället och dess fantasilösa värld, i min inre värld händer det iallafall mycket tillskillnad från den fysiska som jag lever i.

(innan jag börjar skriva så vill jag påpeka att detta är vad jag TROR)

1: Man har inte en själ, man är en själ som ockuperar en fysisk kropp för att kunna fungera i denna verkligheten/dimensionen.

2: Konflikter finns där i skallen hela tiden, det betyder inte att man är/har två olika personligheter.

Varför konflikterna uppstår, beror förmodligen till störst del pga att man har ett realistiskt, rationellt tänkande som kan se handling/konsekvens utan att blanda in PK-ism och känslor, detta kan se vad som är korrekt och inte korrekt.
Sen har man något som kallas för förhoppningar och drömmar.

Dessa två "personligheter" (som egentligen bara är lite olika "ändar" av din personlighet, inte två separata personligheter) är i ständig konflikt pga att du blandar in känslor i det hela.

Du vet att världen är på ett visst sätt eftersom du har ett rationellt tänkande, kanske har du också blivit övertygad på ett vetenskapligt plan med relevant forskning. Men........ du vill inte erkänna det eftersom sanningen är så jävla dyster.
Du kan exempelvis gå runt och förneka vissa saker som du rent rationellt VET är 100% korrekt och rimligt, endast för att en annan del av dig vet att det är "hemskt att tänka så".

Vad som händer är att "den drömmande delen" av din personlighet kör in sitt självgoda tryne och försvarar fantasivärlden som egentligen inte existerar mer än i dess vilja.

Slutsats: Världen är skit och pannkaka. Live with it. Acceptera att det finns mycket elände i världen. Acceptera att du har åsikter som inte är humana eller politiskt korrekta. Acceptera att du har smutsiga, hemska tankar och att det är OK.

Det bästa att tänka är att allt är OK. Allt är OK, eftersom ödet förmodligen existerar (trots att det också förmodligen baseras på den fria viljan). Eftersom du inte kan förändra vad som, sett från ett framtida perspektiv, då HAR hänt i ditt liv, så är allt som det ska vara. Allt är därför OK.

När du ligger på dödsbädden så kommer ditt liv att ha utspelats på det enda sättet det hade kunnat utspela sig på, och även om du hade gått tillbaks i tiden, så hade du förmodligen agerat exakt likadant eftersom du hade agerat utifrån din personlighet och fria vilja. Så allt är som det ska vara.

Everything is OK.

Förresten - man kan likna ens tankar vid ett träd. Det börjar med en stam men allt eftersom det växer så grenar det ut sig i tusentals olika, mindre grenar. Alla dessa grenar är ju av samma träd, men tittar man inte tillräckligt långt ner på trädet så kan man ju kanske luras till att tro att en gren är helt avskiljd från en annan gren. Speciellt om det, på just denna "trädsort" är mer regel än undantag att varje utgrening ser unik ut och inte liknar andra utgreningar.

Lagom pedagogiskt.

Vad är det som ska diskuteras inom ramen för psykologi?

Typiskt borderline svart vitt tänkande enligt mig.

Det är nog normalt så länge det inte gör vardagen komplicerad, svår eller omöjlig.

(Lite om mig själv. Har själv dissocierat sedan jag var liten. Min kropp, som är mer logisk, har ett eget jag och den känlomässiga biten, som sköter fantasin mm, inuti har ett eget jag. Dessa två jag har båda sina svagheter och styrkor och då den känslomässiga jag inte orkar mer tar den fysiskakroppens jag över och då blir det lite autopilot som av någon anledning kommer ihåg fakta men inte alltid händelser. Till mig är de båda som en storasyster och en lillasyster åt varandra som har lärt sig sammarbeta. Sen kan det ibland spöka en äldre personlighet. Så jag tror att jag kan förstå dig på nåt sätt.)

Min tolkning på saken:
Du kommer inte bli av med någondera skulle jag säga. Du kan kanske tystna till den ena men den kommer att finnas där inne. Mitt råd är att försöka se efter vad styrkorna är hos de båda och försök lära sig använda dem när det behövs. Det kan löna sig att veta hur du gör kompromisser som behövs för att båda skall vara nöjda då kommer de närmare varandra och du har mindre inre konflikter.
Till sist och slut så finns det bara en jag men den kan ha så mångsidigt med färger att de två yttre kanterna inte påminner alls om varandra som gör att det kan kännas som man skulle bestå av fler. Hjärnans funktioner fungerar lite på olika sätt i olika sinnesstämningar och situationer som även kan påverka att det känns som fler olika grupper, lägen (vad man än vill kalla det) i huvudet.

Problemet med diagnoser mm är att den som har kommit på dem eller de som delar ut dem gör det enbart för att gruppera människor för att lättare behandla patienten. Många psykiatrar och psykologer har inte själv varit med om alla diagnoser så de kan inte veta hur det känns, eller vad det till sist och slut innebär på djupet, och på det sättet kunna veta vad som är sjukligt eller onormalt till sist och slut. Människan är väldigt komplicerad och mångsidig i huvudet och man har inte nära heller forskat allt. Så om man har ett beteende som inte går enligt normerna eller om det är svårt att förstå så har man problem enligt många, ivarjefall staten då den vill att alla skall vara bra och effektiva på arbetsmarknaden för att staten skall ha så stor nytta av individen som möjligt.

Som sagt, min point var att det är helt normalt. Som männsika kan man aldrig ha full kontroll på sig själv så länge man har känslor och instinkter. Det blev lite mycke text. Hoppas du förstod något av vad jag sa eller att det kan hjälpa dig på nåt sätt. Minns att det är bara min teori.

Intressanta svar, jag tänker ju lite överdrivet i svart/vitt vilket jag vet om.
Jag ville veta om fler funderat i liknande banor!

Det här med dissociation är ju lite knepigt på det sättet, samtidigt har ni rätt i det ni säger, att det i grunden är samma. Men av någon anledning har jag bara delat mer och mer och tillslut uppstod denna tanke på att det är två själar, och att kanske någon mer känner som att de har det.


Man undrar ju också vad en diagnos ev. Skulle betyda, för min del fungerar jag i samhällets mening medan mina sociala relationer kan svänga rejält. Är jävligt bra på att dölja mina svängningar, de enda som upplever dessa är familj och folk man bor med en längre tid.


Tanken var också hur man skulle få bort den andra 'själen', jag antog att man skulle kunna radera den personen ur den fysiska kroppen. Men det är troligen mitt lilla önsketänkande som vill att det ska vara så enkelt. För jag saknar att inte kunna styra känslor, jag kan hantera det men det sjuka är just kriget inuti huvudet. Man kämpar för att inte såra andra, för man vet att man överreagerar, men något pucko inuti huvudet baserar tänkandet på känslorna som dyker upp, och detta kan jag inte styra.
Så på så vis känns det som att någon tar över och bara kastar skit på folk. Jag är verkligen ingen perfekt människa men jag hade varit mycket bättre om jag kunde putta bort den 'negativa' sidan - för då har jag inget att vända mig till, dvs finns det bara positiva känslor så kan jag inte byta till ett negativt känsloläge för då existerar det ju inte


Om jag lagt denna tråd fel har jag ingen aning om. Men det jag mest ville diskutera var nog det svart/vita tänkandet och hur man tar bort det svarta: kvar finns bara det vita.
Jag diskuterar i svart/vitt för att sätta ord på det jag känner, det är mer en metafor än en idealisk synonym för det jag menar.


Så om jag ska bli som er normala med 'en' själ, hur för jag?
Alltså bli en person som är en helhet och som slipper skifta mellan två lägen, själar eller vad man nu väljer att kalla det

jag är väldigt diffus när jag skriver men. Det beror nog på att jag inte kan skriva en sammanhängande text då jag saknar fokus i de flesta situationer så det kan bli luddigt..

Har du testat att ta det som upprör ditt inre svarta i stället mer som ett skämt. Svåra eller negativa saker är lättare att hanskas med om man vandlar om det till en sorts humor bara du minns att det ligger nåt seriöst bakom det och ser lite efter att inte såra någon annan (att såra någon genom att den misstolkar det är dens problem fast det är bra att förklara vad man menade så man inte får fiender). Du kan tänka det som ett dator program som omvandlar formantet på innehållet till att du inte kan tolka det som rakt negativt. Då kan ditt svarta inte ta åt sig.

Funka bra för mig i många år, och människor verkar gilla det dessutom var jag mycket nöjdare och lyckligare.

Det handlar inte om att få bort något det handlar om att acceptera sig själv till fullo, både det negativa och det positiva respektive allt där i mellan. Hur du än tänker så är det alltid du spelar ingen roll hur extrem skillnaden är i tänkandet, själar och sådant tänk är inget bra att blanda in om man nu redan är ur balans psykiskt. Se det som en mental obalans istället vilken har sin grund i ett orealistiskt tänkande som går ut på att du är kluven och att allt bara skulle kunna vara bra, det finns inte ingen mår enbart bra speciellt inte folk som inte kan acceptera sig själva som en helhet.

Frågor om själens vara eller inte vara har inte mycket med psykologi att göra.

Psykologi och psykiatri → Paranormala fenomen

/mod

Svar JAA! Alla själar har en manlig och en kvinnlig sida.

Din själ är inte dina tankar, du är inte dina tankar/åsikter. När du var nyfödd kunde du inte tänka eller resonera på samma sätt som du kan nu, men du hade ju inte mindre själ då?