Är jag manodepressiv? Vad gör jag isåfall?

Hej. Jag skriver lite direkt från huvudet, stavfel och kass grammatik bjuder jag på, försöker rätta i all hast.

Jag är 22 år idag och tog studenten för 3 år sedan. För 5 år sedan så började jag känna mig extremt nedstämd, tankar på hur mitt liv kommer att bli cirkulerade mycket ofta och bristen på en solid umgängeskrets fick mig att gråta många nätter.

Har alltid haft bra kompisar, men alla utom två är mycket ytliga. Dessa två har jag känt väldigt länge och vi har alltid roligt tillsammans, men 7 av 10 gånger så hittar jag på en dålig ursäkt för att inte umgås då jag känner att jag inte orkar med folk. Då stänger jag in mig på rummet och får ångest för att jag sa nej.

Mina andra vänner, dom ytliga, har jag lärt "känna" genom mina två närmsta vänner och det går bara umgås med dessa om mina närmsta är med. Tanken på detta gör mig deprimerad.

....

Efter att jag tog studenten så tänkte jag att bara jag får ett jobb och kommer igång med mitt liv så blir allt bra. Det tog 2 år efter studenten att hitta ett jobb då jag alltid dragit mig för att ringa och besöka företag, bara tanken på att ringa om ett jobb ger mig nästan panikartad ångest och slutar med att jag inte ringer utan skickar ett mail vilket inte leder till något.

Hur som helst så tog det alltså 2 år att få ett jobb, och har nu jobbat i 1 år. De första 4-6 månaderna gick det väldigt bra, jag kände att jag kommit igång och äntligen kommit ikapp alla andra. Det enda jag tänkte på var jobbet och allt roligt jag kommer kunna göra för pengarna.

Då slog det mig.. Att arbeta på ett 7-16 jobb är ingenting för mig, jag började sjukanmäla mig ofta då jag knappt kommer ur sängen på morgonen.

"Svensson livet är inte för mig, jag klarar inte av att arbeta på det här jävla sättet! Jag måste bort från min stad, bort från Sverige och börja om på nytt.. Jag måste få tid att tänka på vad jag vill!"

I mitt huvud så blir jag pressad av samhället, familj och vänner.

"Dom tänker att jag måste styra upp mitt liv för jag är en jävla loser."

Just nu sitter jag och har ångest för att jobba i helgen, på mitt äckliga jobb med alla dryga kollegor. Jag måste ut och springa i 40 minuter så att jag kan sova vetandes om att jag iallafall gjort något vettigt.

....

Kan tillägga att jag varit aktiv hela mitt liv, kampsport, skateboard, springer ofta etc etc. Men sen jag började jobba så har jag bara sprungit, dock nästan varje kväll.

Är jag manodepressiv? Om jag vill ha hjälp hur går det till och måste jag gå till vårdcentralen först? Jag känner att jag vill åka bort till ett ställe utomlands där man får terapi osv, så jag får hitta mig själv.

Det här är en slarvig version, tagen från huvudet. Jag måste skriva det nu direkt för tänker jag för mycket så ångrar jag mig.


Tack på förhand.

Knner igen mycket av mig sjlv i det d skriver.
Men vad får dig att tro d sklle vara manodepressiv? låter mer som en helt vanlig depression, exempelvis dystemi.

Komma bort och starta om fngerar inte, tro mig för jag har försökt. ven i frmmande land tanför Eropa.

Jag r inte bersad, men mitt tangentbord fngerar inte lngre.

Skriver från mobilen så det får bli lite kortare än jag önskar, jag har mått dåligt i perioder i mitt liv. Har alltid förknippat det med olika saker som hänt just då, det var mitt ex som hjälpte mig att söka hjälp från början på vårdcentralen, det har väl funkat sådär men hade turen i början att få en riktigt bra läkare som hjälpte mig prata ut om allt jag kände och faktiskt inse att det här är nåt jag haft hela livet, vad du lider av vågar jag inte svara på men sök hjälpen där till att börja med är mitt råd och om du vill får du gärna skicka ett Pm om du undrar nåt eller bara vill skriva av dig
Lycka till
Förresten att du aktiverar dig fysiskt är jävligt bra för hormoner hunger och sömnen

Hej! Tack för svar.

Jag tror jag är manodepressiv då jag i perioder får för mig att göra impulsiva saker som jag verkligen går in för.

Det kan vara allt från att börja en kampsport för att en månad senare ligga hemma i sängen och tänka på vad fan jag håller på med, eller att jag gör impulsiva inköp som jag senare kommer på att jag verkligen inte behöver och får ångest.

På jobbet kan jag till exempel få för mig att om någon med en bok, tidning eller vad som helst utav hårt papper går förbi/står nära så kommer denne att göra ett papercut på mitt öga. Jag har alltid tokiga scenarion i mitt huvud och där är dom verkliga men kommer givetvis aldrig att hända på riktigt.

Men det verkar som jag måste prata med en läkare om detta, men då måste jag först byta läkare då min får en att känna sig osäker på att hon faktiskt kan något. Bara att ta tag i en sådan sak kommer ta mycket tid.


Alltid skönt att kunna bolla lite idéer, kul att någon svarade på min post!

Tack Razek, jag ska ha det i åtanke.

Så lite så, känner igen mig i mycket av det du skriver, lycka till

Ja har diagnosen bipolär o jag känner inte igen mig i något du skriver. Låter mer som om du önska att du hade. Du e nte sjuk o va glaf för de. Ångest har alla nån gång då o då o impulsiva saker gör vi lika ofta men du e låååångt ifrån manodepressiv

Hej TS

Känner oxå igen mig i grejer du sa. men något som är värt och skänka en tanke på är att du är du, o jag är jag, vi alla är olika men samtidigt lika du kommer bara slösa din tid och kraft om du ska springa runt och jaga diagnoser och mediciner hela livet. Gör det du känner för och följ dina drömmar broder. Även fast de kan va svårt ibland... Så gå din egen väg och lev efter Dina egna normer o krav och inte någon annans!

Tack för mej nu ska jag sova haaaar'e