Objektifiering - Vad det är och vilken funktion det fyller

Först vill jag börja med att definiera begreppet. Min definition kommer innefatta hur objektifiering vanligen används, men samtidigt sätta in det i ett system som gör att det går att hantera på nya sätt. Man kan förståss definiera ord precis hur man vill, men för diskussionens skull är det nog bra om ni utgår från min definition.


1) Definition

Objektifiering betyder att göra någon till objekt. Mer specifikt, att göra den mentala bilden av någon till objekt. Motsatsförhållandet till detta är att man ser människor som aktörer. Man skulle kunna säga att objektifiering innebär att den mentala bilden av någon rör sig åt vänster på skala nedan


Aktörer agerar, objekt reagerar

Aktörer är alltid ansvariga för den situation de befinner sig i. Objekt är aldrig ansvariga för den situation de befinner sig i.

Aktörer bedöms för sina prestationer. Objekt bedöms för sina egenskaper.


2) Praktiska exempel

Hur fungerar då den här objektifieringen i praktiken, bland människor? En fråga på vägen kan vara vad det innebär att vara söt.

Det mest tydliga fallet av hur människor objektifieras är barn. Ingen förväntar sig att barn ska klara sig själva, utan istället känner vi instinktivt hur vi vill ta hand om dem. Att vi känner som vi gör inför barn har att göra med vår psykologiska reaktion på barnets barnlika egenskaper, vilka kan sammanfattas med begreppet neoteny, eller barnlikhet. Man kan även notera att domesticerade djur har mer barnlika drag än sina vilda motsvarigheter. I ett sovjetiskt experiment reproducerade man hela domesticieringsprocessen med rävar, där man valde efter kriterierna låg aggressivitet och rädsla. På köpet gav utseendeförändringar som gav rävarna mer ”valplika” drag.

När det kommer till människor, har vi större likhet med våra barn än vad andra människoapor har, men desto mer intressant i sammanhanget är den stora skillnaden mellan kvinnor och män rent utseendemässigt. Mindre kroppsbehåring, ljusare röst och allmänt mjukare drag gör att kvinnor har lättare för att trigga våra beskyddarinstinkter. Det här ger att vi troligtvis, rent instinktivt, dras mot att objektifiera kvinnor till en högre grad än män.

3) Frågeställningar

Är ”objektifiering”, definierat enligt (1), något som verkligen kan arbetas bort genom förändring av ”strukturer” och ”normer”, och i så fall, vore det ens önskvärt. Vill kvinnor i gemen verkligen vara mindre objektifierade? Vill män helst slippa ta ansvar?

I vårt moderna samhälle är vi förstås de flesta av oss extremt objektifierade av både offentliga och ”privata” byråkratier, vilka ger oss ett färdigt formula för hur vi ska lösa alla våra problem. Jag tror dock att män lider mest av det här, eftersom vi förmodligen har ett större psykologiskt behov av att gå vår egen väg och att skapa något för eftervärlden. Har ni fler exmepel på hur vi blir "objektifierade", instinktivt eller genom samhällstrukturer?

Intressant frågeställning.
De klassiska exemplen är ju film och annonser, och även om diskussionen om objektifiering i dessa medier startade främst under 70-talet vill jag påstå att det fortfarande håller sträck.


Här undrar jag lite hur du menar. Vilka "vi"? Är det både män och andra kvinnor som i högre grad objektifierar kvinnor? Objektifieras även män med barnsligt utseende lättare än män med grova drag, kroppsbehåring och mörk röst?



Här ser jag din utgångspunkt som problematisk, i.o.m att du verkar definiera självständigt agerande och någon slags förmåga till självständig problemlösning som motsatsen till objektifiering. I så fall tycker jag att din definition av objektifiering blir för snäv, speciellt om det gäller i feministiskt avseende.

Snygg analys, att objektifiera någon är alltså ungefär samma sak som att deklarera personen omyndig?

Nja, jag kan ju bara tala ur mitt eget perspektiv. Jag är man och gillar att vara myndig, och jag utgår ifrån att vuxna kvinnor också vill bli behandlade som myndiga.

Min gissning är att det gäller för hur båda könen bedömmer personer. Såklart med individuella variationer och möjlighen också skillda genomsnitt för hur mycket varje kön påverkas av de här faktorerna.

Du har nog missuppfattat. Snarare att motsatsen till objektifiering, dvs bedömning utefter (ytliga) egenskaper, är bedömming utefter handlingar. Visserligen kan förmågan till problemlösning korrelera med hur vi utvärderar en aktör, men i slutändan är det ändå handlingar som bedömms.

Edit: Objektifiering handlar altså om vår syn på någon. Inte personens personens verkliga egenskaper och handlingar, utan vilken vikt vi ger dessa i vår värdering av personen.

Exempelvis så kan en bodybuilder bedömmas för sin fysik, vilket innebär att denne objektifieras. Samma person kan även bedömmas för nedlagt arbete i gymmet, utfört kroppsarbete, att ha skapat en karriär genom sitt kroppsbyggande och liknande.

Jag skapade den här definitionen för att få något tydligt. Det är förmodligen ungefär samma sak som feminister syftar på, men den kan appliceras var som helst av vem som helst. På så sätt kommer man undan de bias som finns hos de som har en agenda. Definitionen är inte snäv, utan bara mindre luddig, vilket innebär att den kan appliceras lättare på fler olika fenomen. Däremot är den förståss endimensionell, men jag tycker det är bra med ett skillt begrepp för varje fenomen. Ska man bunta in fler dimensioner blir det hela mer luddigt.

Objektifiering, det är när kvinnor ser män som 'objekt' - och inte människor - som finns där för deras skull och deras behov. Och när de inte gör det (tillgodoser kvinnors behov) projekterar kvinnor sin tendens att se män som tingest på männen för att föra över sina drag de inte vill veta av som ett sätt att göra nytta av dem.

Syftar inte objektifiering på grammatikens objekt? Objekt gör aldrig något själva, utan subjekt utför handlingar på objekten. I genusdebatten menar vissa ofta att män ses som subjekt och kvinnor ses som objekt. Mannen uppvaktar kvinnan, mannen bjuder ut henne på middag, mannen tar med kvinnan hem och mannen sätter sen på kvinnan. Mannnen är subjekt och kvinnan är objekt, precis som i de flesta filmer, historier osv. En mer snäv objektifiering är sexobjektifiering, när man ser personen som enbart ett föremål att utöva sex på, dvs inte ens att bjuda ut på middag eller prata med! Där har vi porr och dylikt.

Om man vänder på det skulle man kunna säga att kvinnor subjektifierar männen, ser dem som saker som bara ska vara uppassande på kvinnan medan hon själv är passiv. De flesta chickflicks följer det möstret perfekt, man som gör allt för en kvinna som inte gör något alls tillbaka förutom att låta honom ha sex med henne i slutet på filmen. Snävare typ av subjektifiering är sexsubjektifiering, när man anser att allt män vill och tänker göra handlar om sex. Brukar förekomma tillsammans med kommentarer såsom "svin" osv, för de anser att män som inte vill bjuda dem på en massa saker osv utan att få sex tillbaka inte är värda något.

Att objektifiera och sortera in människor i fack och tilldela dom egenskaper utifrån fysisk uppenbarelse är väl mer eller mindre en mänsklig överlevnadsinstinkt för båda könen.

Det blir jävulskt snedvridet att bara fokusera på att kvinnor bedöms utav män.

Att problematisera enbart mäns objektifierning av kvinnor utan att ens börja fundera på tvärtemot förhållandet och t.o.m förespråka (moral)lagar för att kunna sätta dit en man eller företag som bryter mot dom är att göra våld på människans natur i mina ögon.

För att ta ett exempel. Jag som man objektifierar kvinnor ständigt. Jämt. Inget snack om saken. Jag rankar dom efter utseende och är mest intresserad av att närma mig den kvinna som kommer först på denna ranking. Nobbar hon mig går jag neråt på stegen.

Men jag rankar ju även andra män. Ser jag en stor, stöddig rackare på krogen när jag var där för att skaffa lite kvinnlig fägring så sorteras ju denna obehagliga typ genast in som ett hot. Därmed har jag objektifierat honom enbart beorende på hans fysiska upenbarelse.

Ingen kan övertyga mig att kvinnor inte gör detsamma.

Därmed i mina ögon blir denna debatt en slags sinnesjukt försök att gå in och styra upp vårat innersta väsen, DNA. Vi är helt enkelt ociviliserade jävlar vars naturliga betende inte duger när någon upplyft Genusvetare har fått tänka lite för länge oemotsagd.

Precis. Jag har aldrig gillat grammatik, så jag bytte ut subjekt mot aktör. Blir lättare att kommunicera det hela ju mindre finkonspråk man använder.

Det synsätt du berskriver finns det såklart visst stöd för att det existerar. Var jag skiljer mig från den typiska genusteorin är att jag inte tror att generella beteendemönster och "strukturer" uppstått ur tomma intet.

Här finns det nog en viss gradskillnad, även om det i båda fallen handlar om instinktiva reflexer. Hos kvinnorna utvärderar de deras genetiska "sundhet" och deras potential för att lyckas föda ett barn med livet i behåll. Hos den stora killen utvärderar du både hans potential för våld och hur du tror att han kommer att agera.

En definition skulle kunna vara: Reducera individ till objekt för begär, drifter och behov. Kopplat till attraktion och status. Funktion borde vara biologi och reproduktion.


TS jämför aktör och objekt. Vad är definitionen för en aktör?

Män tar 99% av allt initiativ vid inledandet av relationer mellan könen. Kvinnor är mer selektiva och passiva. Ignorerar man feminismens floskler en stund framgår det ganska snabbt att det finns ett utpräglat aktivt och initiativtagande, och ett utpräglat passivt kön. Sen kan man gissa vilket som är vilket.

För att ta ett exempel: Det är inte 99% män som blir uppraggade i baren av kvinnor, bara för några enstaka kvinnor bryter mönstret, eller för att manliga kändisar har ett koppel med groupies efter sig. När en man objektifieras av en kvinna blir han objekt för begär, drifter och behov. Han är dock fortfarande en aktör som förväntas ta kvinnan med storm.

Men är det någon som påstått att vi kvinnor inte objektifierar er män också ?

Redan där får jag stora problem. Jag har ju i en rad trådar tagit upp begreppet objektifiering, och förklarat det vara ett grovt missförstånd, något som egentligen inte finns annat än hos några som tror på en slags magi. Sedan kommer du och räddar begreppet genom att definiera om det så att det inte längre handlar om subjekt och objekt. Varför gör du det? Jag ser hellre att vi begraver ett dåligt begrepp, och inte försöker skönmåla det.