Frågor till feminister

Har lite frågor till er feminister som jag skulle vilja ha seriösa svar på.


Kämpar ni även för mäns rättigheter, eller bryr ni er bara om er själva och alla andra kan dra åt helvete?

Eran bakrund, hatar ni män pga ett personligt trauma eller är ni helt opartiska, dvs valde ni just att intressera er för feminism för att ni ville kämpa för kvinnors rättigheter gentemot män, av ingen anledning mer än att det kändes rätt?




En fråga till manliga feminister, en sak jag undrat länge är, varför blir man ens feminist som man?

Oftast vill vi människor tillhöra någon speciell grupp, skaffa oss en identitet. Kanske blir man killen som spelar hockey och fixar brudar.

Kanske blir man den där nörden som gillar drakar och demoner. Kanske kriminella gangstern.

Men vilka män väljer att bli feminister? Vem vill ha denna identitet som man? Och om vi tar män som blir feminister, varför?

Enda jag kan komma på är att man blivit traumatiserad utav sin farsa eller liknande, och därav vill ta upp kampen emot dom onda männen.




En annan fråga, vid argumenteringar med feminister, av vad jag sett så krävs det oftast hundratals rader för att ens övertala människan om sund logik, dvs för att göra en enda logisk poäng hos feministen krävs ofta hundratals meningar fram och tillbaka, i slutändan har inte ens feministen fattat någonting.

Varför ger sig så många feminister in i diskussioner dom inte förstår sig på? Vad är syftet med detta orbajseri som tar hundratals sidor att läsa igenom?


Är ni rädda för män? Är detta anledningen?

Jag kämpar egentligen inte för någons rättigheter på ett aktivt sätt, men även om jag hade gjort det så betyder det inte att jag tycker att alla andra kan dra åt helvete. Man kan t.ex arbeta för homosexuellas rättigheter utan att för den saken skull strunta i heterosexuella och deras rättigheter och tycka att alla heterosexuella ska dra åt helvete.

Varför skulle man per automatik hata män för att man är feminist? Jag har aldrig hatat män och kommer aldrig att hata män heller. Tvärtom.

Anledningen är att många feminister sitter inne på ett manshat, därav varför man ideologiskt intresserar sig för just denna typ av politik.

För att främja sig själv framför män. Många feminister intresserar sig enbart för kvinnofrågor.

Om det var politiken i sig man var intresserad utav, dvs främja jämställdhet så hade man inte velat föra feministisk politik. Då det är att likna med att man står och förespråkar vit makt budskap nere i ett arabland. Helt idiotiskt för ett samhälle.

Att föra en politik som ska höja upp sitt egna kön, ofta på bekostnad av män som grupp, är enligt mig något ingen sund person kan vilja göra om man inte har ett hat emot den gruppen man valt att kriga emot som i detta fallet män blivit syndabockarna för att förtrycka kvinnor.

Det blir ungefär samma sak som för rasister, bara att det nu handlar om kvinnor som rasistar män.

Nog för att det i grund och botten går att vara feminist och inte hata män, dock otroligt få som befinner sig i denna gruppen.

Och många fler som förnekar att dom gör det, men trots allt är detta anledningen i grund och botten.

Jag är inte feminist, utan står för jämställdhet. Dock hade jag även kallat mig feminist om det inte varit ett sådant kontroversiellt ämne som orsakar många missförstånd och hårda generaliseringar. Alltså tänkte jag svara.

Ja, jag kämpar även för mäns rättigheter. Nej, jag anser inte att jag bara bryr mig om mig själv. Jag anser mig ha en ganska bred sympati-bas, och försöker vara respektfull mot alla grupper i samhället.

Jag har inga direkta trauman, men har ju mött vissa saker riktade mot mig pga mitt kön som varit lite tuffa och jag anser mig ha varit med om vanlig mobbing. Ex fick jag rätt så regelbundet få höra att jag var ful, äcklig och dum när jag gick i högstadiet. Killarna gjorde en tävling om vilka som kunde göra det elakaste skämtet om mig. Detta är sådant jag fått arbeta med när jag blivit äldre.

De flesta killar jag har omkring mig är dock smarta och vackra män som står för bra saker. Alltså män som jag älskar.

Jag har intresserat mig för feminism och jämställdhet eftersom jag ser yttringar av dålig jämställdhet så ofta. Jag kom att tycka att det var en viktig sak.



Detta vet jag inget om. Känner inte igen mig i det här.


Generellt är jag inte rädd för män, men ibland blir jag rädd för män. Nog särskilt vissa grupper av män. Jag tycker det är obehagligt när män agerar sexistiskt mot mig eller andra kvinnor (ex små incidenter med hemlösa), eller närmar sig på sätt som jag inte godkänner (tänker då särskilt på muslimska män som inte kan de svenska sociala reglerna).

Men lägg ner. "Otroligt få feminister som inte hatar män"? Du kan ju inte vara seriös. Visst, läser man någon slags aktivistisk ultrafeministmanshatarteori kan man väl lätt få sig den uppfattningen... på samma sätt som man ifall man går in och läser nationalismforumet här på flashback lätt skulle kunna tro att alla flashbackare är nynazister. Men för att lyckas med något sånt måste man ju antingen vara fundamentalt efterbliven, eller, vilket verkar vara fallet med dig, göra det med flit bara för att simplifiera oppositionen och därmed göra det enkelt för sig.

En enorm majoritet av alla feminister vill bara att könen ska vara jämlika, inget mer. Och varför det heter just feminism istället för något mer "jämlikt" är inte heller speciellt svårt att lista ut med tanke på mänsklighetens historia.

Angående män (t.ex. jag) som är feminister. Ja, varför skulle man som man vilja bli feminist? Vilken enormt narcissistisk fråga. Varför skulle någon någonsin göra något som inte direkt hjälper dem själva? Varför ska man ge pengar till välgörande ändamål om man inte är ett fattigt barn i Afrika? Varför ska man bry sig om homosexuellas rättigheter när man är straight? Varför ska man bry sig om rasism när man är vit? För att man är en normalt funtad vettig människa som vill att hela jordens befolkning ska respekteras och ha samma rättigheter.

På ett närmare plan finns det ju även massa kvinnor jag personligen älskar eller har älskat eller kommer älska på olika sätt. Flickvänner, romanser, tjejkompisar, min syster, min mamma, kanske en framtida dotter vem vet... Varför skulle jag inte vilja deras bästa? Varför skulle jag vilja trycka ner dem?

Detta ignorerar förstås alla de sätt dagens samhälle missgynnar även män på massa sätt, något som feminismen självklart arbetar för att korrigera, vilket borde få även den mest fundamentalt empatistörda kvinnohatare att bli feminist även om det bara handlar om på ett egoistiskt personligt plan.

Angående din fråga om "identitet" så har jag lite svårt att förstå den. En människa som bygger sin identitet kring en enda sak - vare sig det är hockey & brudar, nörderier eller kriminalitet - låter oerhört sorglig. En modern människa bör inte vara så pass enkelspårig. Detta är således en ickefråga. Inte bygger väl du hela din identitet kring faktumet att du är en idiot på flashback?

Att du måste skriva hundratals rader för att få någon att förstå din "sunda logik" är väl antagligen ett tecken på att den kanske är ganska osund. Speciellt eftersom bara dina två poster i denna tråd indikerar ganska bra att hela din grej verkar vara att ta konceptet "willfully obtuse" till nya höjder.

Vet inte vad jag precis läste men du lyckades kalla mig för en idiot, gör inte det igen.

Nu till din post, dom flesta människor fungerar väldigt likartat, kollar man på människors genetik är det sällan något dom gör som inte främjar deras egen överlevnad.

Sen kan man sitta och tycka att man gör massor med saker för andras skull, detta är ej fallet ur en rent evolutionär synvinkel.

Att bli feminist har alltså en egoistisk anledning, precis som den som engagerar sig i att rädda alla afrikas svältoffer har en egoistisk anledning bakom detta.

Även den snällaste människan som älskar att hjälpa andra personer i nöd gör detta pga rent egoistiska anledningar.

När man vet om detta kan man enklare förstå och bryta ner varför människor agerar som dom gör, och därav dra slutsatsen kring feminister.

Dvs om vi nu tar män som blir feminister likt dig själv, finns det ingen rationell anledning varför en man skulle intressera sig för dessa frågor för att hjälpa sig själv att överleva om dessa kriterier inte uppfylls.

1, Dåligt behandlad av andra män, exempelvis sin styvfarsa, kompisar, bror, mobbnign.
2, Omanlig, osäker identitet, söker därför något annat, dvs feminism, aha man behöver inte vara som den typiska mannen, och därav bildar man sin identitet kring detta.


Det är ytterst sällsynt att en man intresserar sig för jämställdhetsfrågor om han inte tjänar på det av någon anledning.

Att då även kämpa för kvinnors rättigheter i ett av världens mest jämställda länder, när man dessutom är en man.

Detta ställer väldigt mkt frågor i mitt huvud, ingenting går ihop.

Självhatande män, eller omanliga män som hatar andra män.

I vilket fall som helst, tack för att du bidrog till tråden.

Starplayah.

Hej tack för ditt bidrag.

Mobbningen i högstadiet, varför gav dom sig på dig tror du? Om du kan svara ärligt på ditt utseende 1-10, du är inte en av dom "snyggaste" populära tjejerna eller?

Oftast ger man sig på och mobbar personer som avviker, på vilket sätt avvek du isf?

Om det är något särskilt du vill att jag ska kommentera får du hojta till om det. Läste iaf din post intressant!

Egentligen tror jag inte att jag var så extremt avvikande. Jag tror mer att min osäkerhet blev ett bra tillfälle för klasskamrater att få öka sin egna status genom att trycka ner mig. Allmän mobbingkultur är nämligen vanligt i skolan, och därför får man höra dåliga saker som sig själv lite oavsett vem man är.

En anledning till att jag råkat ut för lite mer direkt mobbing var nog att jag umgicks mycket med "de mobbande" killarna och därmed ofta fick höra mer av de hårda ord de hade riktat mot mig. Dessa killar prata dock också dåligt om alla tjejer i klassen. Sedan var jag väl inte tillräckligt kvinnlig för att anses vacker, eftersom jag inte sminkade mig, var barnspinkig länge och hade små bröst. Så nej, jag var inte en av de "snyggaste" populära tjejerna.

Att jag konstant blev mobbad för att vara dum trodde jag var någon slags sanning om att jag var korkad och ett socialt missfall länge, tills jag insåg att det egentligen inte sa så mycket om mig eftersom miljön bara var en sådan där man förstärkte varandras misstag för att få verka bättre själv. Jag kunde se att jag i andra sammanhang inte alls det var så korkat som de sa, utan att detta hade förstärkts av de förväntningar jag mött.

Jag har väl inget särskilt kring det jag nämnde som jag vill diskutera just nu. Men kanske kan jag passa på att fråga dig vad du ansåg kring det sociala klimatet av din skolgång?

Att du är en idiot är bara den uppfattning jag fått av dig hittills, du är mycket välkommen att motbevisa den!

Du går in på en lång harang om att allt vi gör egentligen kan brytas ner till något egoistiskt, vilket jag iofs till största delen håller med om, men ignorerar sen helt just den delen av mitt inlägg som behandlar den biten, nämligen:

"På ett närmare plan finns det ju även massa kvinnor jag personligen älskar eller har älskat eller kommer älska på olika sätt. Flickvänner, romanser, tjejkompisar, min syster, min mamma, kanske en framtida dotter vem vet..."

Samt direkt efter:

"Detta ignorerar förstås alla de sätt dagens samhälle missgynnar även män på massa sätt, något som feminismen självklart arbetar för att korrigera, vilket borde få även den mest fundamentalt empatistörda kvinnohatare att bli feminist även om det bara handlar om på ett egoistiskt personligt plan."

Så även om vi säger att jag egentligen inte vill samhällets bästa utan bara bryr mig om mig själv och de i min närhet, well there you have it. I så fall är det fortfarande fullt rationellt för mig att vara feminist för kvinnorna i mitt livs skull och för min egen skull...

Men nu är det ju inte så enkelt utan jag är också feminist för att jag vill och hoppas att vårt samhälle fortsätter att utvecklas och kan bli fullt så bra som det har kapaciteten att bli. Och ett mer jämlikt samhälle med minskad rasism, sexism, ökade rättigheter osv tenderar ju att vara väldigt mycket mer harmoniskt och stabilt. Där har feminismen (tillsammans med massa annat) en roll.

Att försöka få det till en fråga om osäkerhet eller självhat eller att det på något sätt skulle vara ovanligt för män att vara feminister är löjeväckande, dels passar inget av det där in på mig men framför allt om man tittar lite större... Om jag ser till de olika vänskapskretsar jag rör mig inom så visst, långt ifrån alla män skulle kalla sig själva för feminister, men om någon titulerade sig antifeminist eller argumenterade på det sätt du gör här skulle den personen fan inte ha kvar mångas respekt särskilt länge. Samma gäller på jobbet, trots att jag arbetar i en väldigt grabbig miljö.

Är du från landet eller? Skulle kunna förklara skillnaden i så fall. För där jag bor är såna som du en väldigt liten minoritet. Ni är ganska exotiska för oss faktiskt. Det är därför det kan vara spännande med en liten safari på flashback då och då.

Jag resonerade som du. Sedan vaknade jag upp ur min gulliga illusion och insåg att jag bedragit både mig själv och min omgivning.

De flessta är väll från landet, eller? (luktar som könsmäktigt beteende)

Du är hjärtinnerligen välkommen ut "till landet" Jag tror att det skulle göra dig gott.
I mitt sällskap får du vara en sexist, rentav lite grabbig om det behövs. Kvinnor får oxå vara sexister, de får t.o.m. vara brudiga.

Här kan du komma ut ur STHLM´s garderoben. På landet kan bögar vara bögar. transor vara transor o.s.v. Jag bor i en industristad(50000 pers.) Mina polare som är bögar, är som alla andra egentligen. De är det bara(det är inget handikapp). Vi kan garva och ha det skitkul åt homo kontra hetrodilemman i småstan.
Det finns lortraggare som gillar brudar med feta lökar och vita leggings. Vilken tur att även de kvinnorna kan älskas. För att inte tala om de "sexistiska" lortraggarna. Även de behöver kärlek.

PS. Du behöver ej köpa en ny BMW X-modell för att kompensera ev. komplex. Kom som du är istället.
Ska du till fjälls räcker det med vanliga skalkläder och några mellanlager. Lämna polarexpeditionskittet hemma i Stockholm(försäljarna brukar tyvärr lura er innanför tullarna).

Här ska du få mina seriösa svar.
Jag kämpar för narkomaners rättigheter, det är den enda grupp jag aktivt arbetar för, givetvis innebär det inte att alla andra kan dra åt helvete.
Kallar mig feminist för att jag tycker att det finns orättvisor mellan könen som bör rättas till.


Jag kallar mig feminist för att jag tycker att det finns orättvisor mellan könen som bör rättas till.


Min teori är att det beror på att du missförstår vad logik är, att någon som verkar enkelt och tydligt för dig kanske i själva verket är helt orimligt, att anledningen till att du behöver hundratals rader för att inte övertyga någon om något är för att din argumentation brister. (Obs, detta är min teori, jag har inget som stöder den, om du kan ge exempel på fenomenet som visar att du använder "sund logik" så har jag fel.)
Jag har inte sett att feminister ger sig in i diskussioner de inte förstår sig på.

Ett tips förresten, nästan gång du vill ha "seriösa svar" kom inte med en massa trams så som falska val (typ: har du slutat slå din fru?, Kämpar ni även för mäns rättigheter, eller bryr ni er bara om er själva och alla andra kan dra åt helvete?) eller oseriösa nonsensfrågor som: "Varför ger sig så många feminister in i diskussioner dom inte förstår sig på?" osv. Om du faktiskt undrar något, inte bara vill förolämpa den du tycker har andra åsikter än du, är det mer praktiskt att ställa neutrala och meningsfulla frågor.

Vi kvinnor har absolut ingen skyldighet att ta något ansvar för vuxna karlar med gott om muskler och ett självförtroende som sväller ut genom kallingarna.

Jag brukar använda liknelsen med fartyget som sjunker ute till havs och givetvis har kvinnor och barn företräde ner i livbåtarna och sedan får väl ni karlar slåss om de platser som blir över. Återigen är det ni karlar som sätter spelreglerna och vill ni gå under så är det väl upp till er själva. Who cares ? Frågan du ställer känns faktiskt dum.