Behöver jag hjälp? Känner mig hjärndöd!

Heej, orkar inte inte ta allting från början men i storhet är mitt liv väldigt väldigt rasat. Gick från att va den glada killen till att börja använda droger och leva ett helt annat lev i ett sent stadie av min tid som sjutton åring.


Idag är jag är 19 år, har inga betyg på gymnasiet. Orkar inte ens gå dit, har inget jobb eller inkomst förutom studiebidrag. Jag har växt upp världens finaste familj som verkligen gör allting för mig, men nu har dom tröttnat. Vi grälade något förskräckligt nu imorse. Dem har verkligen försökt göra allt för mig för att få mig motiverad. Likaså skolan har gjort allt och lite till, jag kan inte ta in det i huvudet. Jag har slutat med alla mina intressen, som skateboard, akrobatiken som jag sysslade med i tidigare ålder.

Det ända jag finner glädje i nu är att skriva texter. Rapp. Har en äldre människa som sysslar med de i min släkt och han när han lyssna på mig så han åt mig att ta vara på de. Att jag va bättre en vad nybörjare brukade vara, att jag hade talang. Men jag vet ingenting längre, inte så att jag kan sikta på att bli nästa Eminem och leva på det precis

Sen är de en sak till som jag verkligen bryr mig om. Den underbara tjejen jag träffat, hennes kärlek är nästan de ända jag lever för nu. Plus musiken såklart.

Men jag blir äcklad av mig själv. Jag har struntat i precis allting nästan. De är som de inte går in i mig. Min familj har kommit till bristnings gränsen, fick min mamma att gråta idag. De talade om för mig att dom är trötta på att ge utan att få någonting tillbaks. Och det får dem inte. Det bästa vore om min familj släppte mig fri och sluta bry sig så mycket. För de sårar bara min mamma och pappa. Men kan ju inte be dom sluta bry sig direkt.. Dom vill ju mig bara väl. ¨

Men det är som sagt att de dom säger aldrig går in. Det väcker inte ett skit hos mig, utan jag fortsätter bara glida på fel spår. Tror det börjar bli något seriöst fel i huvudet på mig, jag blir äcklad av mig själv. Jag beter som ett egoistiskt svin men jag kan inte röra på mig, jag kan inte ta mig någonstans utan jag fortsätter bara i samma onda cirkel.

Är jag deprimerad kanske? Eller måste jag ta till drastiska åtgärder för att få en käftsmäll av verkligheten? Känns som jag inte passar in någonstans förutom i min egen lilla fantasi bubbla. Jag har egentligen världens bästa förutsättning för att lyckas men jag skiter i den.

Jag är mycket förvirrad och vet inte själv varför jag blev så här. Det bara hände när äldre dagar kom. Jag hittar absolut ingen motivation alls till att försöka. Och jag tror jag att de ända sättet för mig är att hitta den själv, men hur fan då?

man brukar ibland säga att det bästa botemedlet för en kåkfarare/pundare är att bli frälst eller att bli kär.
du verkar ju vara det senare. och som du förstås borde inse så är väl sannolikheten stor att du blir av med din kärlek om du fortsätter så här.
därmed borde motivationen vara stor för att ta sig i kragen för hennes skull. så gör henne till din motivation.
gör det där som känns öken och svensson för hennes skull så kommer du samtidigt att hjälpa dig själv.

Gå och prata med någon! Vänd dig till en vårdcentral eller liknande och få en remiss till en terapeut. Bara gör det, det hjälper säkert!

Det finns säkert andra vägar att gå också, bestäm du, du ror din egen båt och styr ditt liv dit du vill! Kom igen, kapten!

Välkommen in i vuxenlivet, det är dags att klippa navelsträngen till mor och far.
Du måste börja tänka som en vuxen att det är du som skall börja skapa din framtid för du har lång, lång tid framför dig.
Inse att du inte kommer bli en superstjärna och tjäna stora pengar på det, finns tusen och åter tusen som tänker som du.
Öppna ögonen mot arbetsmarknaden och se om det finns något som intresserar dig inom te.x byggnadsbranschen, serviceyrken, börja plugga på komvux, hitta en lärlingsplats mm.
Skulle du sen ångra dig i framtiden av ditt val så finns alla möjligheter att sadla om/välja något nytt och du kommer inte då ha en tomt hål i ditt tidigare liv, det kan även vara kul/intressant för din personliga utveckling att lära sig nya saker i livet, ryck upp dig det är ditt liv det handlar om, ta vara på det.
Du måste börja ta ansvar då du själv kan bli förälder i framtiden och få någon som blir beroende av dig.

Det är helt naturligt så som du tänker idag men du måste börja ta ett steg ut i arbetslivet, det är så det fungerar och får dig att växa som människa.

Hej TS. Jag själv känner igen mig i din situation. Att inte känna mig hemma någonstans. Jag har växt upp i en trasig familj där jag har haft svårt att få stöd och hjälp med mina psykiska problem. Jag har åkt skateboard sen yngre tonåren och när jag blev runt 18års snåret så blev hela mitt liv omvänt. Jag visste inte riktigt vem jag var och vart jag hörde hemma, tappade mitt självförtroende och självkänsla totalt och blev riktigt deprimerad. Jag bedövade mig med alkohol och droger, en negativ livsstil som jag själv inte kunde hantera, jag tappade vänner och kontakt med andra människor.

Det jag vill säga är att gör det du brinner för! Skriv texter, åk skateboard, men ha inte så stora förväntningar och krav på dig själv. Gör det för att du tycker det är kul så kommer du att märka att det är en helt annan grej och du kommer utvecklas så mycket mer som människa. Det jag skriver är utifrån mig själv och det kan kännas jävligt svårt att börja om sitt liv. Ta ett steg i taget, prata med din familj om hur du mått på senaste tiden, umgås med tjejen du träffar.

Jag är oerhört dålig på att uttrycka mig i text men jag hoppas du förstår vad jag menar. Gör något som får ditt självförtroende att växa. Det är viktigt att ha nån form av intresse. Livet blir så mycket enklare.

Idag är jag drogfri och lever för att åka bräda. Men jag mår inte fullt så bra, men det tar tid att jobba på sig själv. Lycka till.