Skvaller om pseudonymen Bo Balderson?

Stasrådet och den utsträckta handen har inte den mest spännande mordgåtan i serien, där håller jag med. Det som skiljer den boken från de tidigare (jag har läst de flesta) tycker jag är språkbehandlingen. Balderson har dragit ned på det omständliga språket som var populärt vid den tiden och övergått till att skriva enkelt och rakt på sak. Enligt Svenska Postens gamla motto, eller kanske inspirerad av Jan Guillous begynnande framgång.

Så, nu har jag hittat Statsrådets fall (1971) och läst den för första gången på åtminstone sju år.

Den är i mitt tycke den bästa av samtliga elva romaner och jag har väl inte så mycket mer att tillägga (utöver det jag skrivit om den tidigare i tråden) än att jag nu letade efter ledtrådar för att fastställa att den måste ha arbetats på under längre tid än bara något år innan utgivning.

Jag har ju framkastat teorien att Sjöberg med tvillingbror skrev de fyra första romanerna tillsammans och att eftersom tvillingbrodern avled 1971 men den sista av dessa fyra utkom först 1973 så borde romanerna inte skrivits i följd utan arbetats på parallelt. Annars blir det knepigt att förklara hur Sjöberg kunde vara i sådan toppform med Statsrådets verk (1973) när han dels borde ha saknat broderns bidrag och dels borde ha varit i sorg. (Den femte romanen - Mord, Herr Talman (1975) - å andra sidan saknar både humorn och det politiska skvallret och känns allmänt som ett alster av en författare som inte är i sitt esse.)

I Statsrådets fall äger mord #1 rum torsdagen den 8 september. Intressant nog passar detta inte in på vare sig 1971 eller de närmsta åren innan: det var senast 1966 (!) som datumet i fråga inföll på just en torsdag. Kan romanen ha varit påbörjad så pass tidigt?

Vidare nämns en långfilm som en av de misstänkta sett på bio: Aldrig mera ensam. Den har jag inte lyckats spåra alls. Ett underhållningsprogram på TV figurerar också: Träff med Lasse. Kan här Lasse Holmqvists Lördagsträffen avses och i så fall: vilket år sändes detta programmet?

Momsens föregångare - den sk "omsen" - omnämns och då som uppgåendes till 17,65%. Vilket år uppgick omsättningsskatten till denna summa?

En helt annan sak är att Baldersons beskrivning av Spånga är fullständigt åt skogen. Inga av de påstådda gatu- och vägnamnen existerar i verkligheten och beskrivningen av en kortare promenad till en småbåtshamn är lika tokig den; går du från Spånga är de närmsta marinorna antingen vid Kanaan- eller Maltesholmsbadet med en promenadtid på över en timma. (Däremot existerar den i romanen figurerande Djursholmsadressen Strandvägen 11 och man kan undra vilken potentat som bodde där när boken skrevs och som Balderson ville ge en känga!)

I Harpsundsmordet (1969) så finns en annan motsägelsefull detalj: Palme nämns tydligt som ny statsminister vilket han blev 1969. Emellertid, i den centrala scenen då Statsrådet tagit sig in på Harpsund mitt i natten överrumplas statsministern mitt i ett "älgkliv". Det låter mer som en beskrivning av Erlanders gångstil än Palmes som ju var en mycket kortare man.

Jag tror alltså att man kan hitta exempel som tyder på att detaljjusteringar gjorts i skrivandets slutskede - med notabla missar - för att ge den rätta touchen av aktualitet inför utgivningen av respektive roman.

Hyperintressant inlägg.

Ser fram emot svaren då jag personligen inte har något att tillföra tyvärr.

Tackars! Jag tänkte att jag skulle skriva av mig precis när jag läst ut boken.

Glömde en detalj förresten:

I Statsrådets fall ska Statsrådet närvara vid ett statsbesök och det är då fråga om Thailands kungapar Bhumibol och Sirikit. Har försökt hitta uppgifter om gamla statsbesök på nätet med misslyckats när det gäller detta. Det är dock en detalj som jag förväntar mig att Balderson inte bara skulle ha hittat på.

Böckerna är roliga i det här avseendet: om lägger märke till detaljerna upptäcker man en hel del avvikelser, t ex så beskrivs i Statsrådet sitter kvar (1978) ett säteri på ett ställe som "kreaturslöst" för att litet senare beskrivas som motsatsen.

Lever han?

Någon som ringt för att tala lite vördnadsfullt med honom?

Han bor på Lidingö, sannolikt i ett höghus med utsikt mot Värtan och Nacka. Har dock inte dristat mig till kontakt; han har ju en gång intagit ståndpunkten att inte vara Balderson i egen hög person.

Håller på att läsa om favoriten Statsrådet sitter kvar från 1978.

Persongalleriet, mordgåtan och upplägget kring den nytillträdda borgerliga regeringen är präglade av inspiration och stämning. Den avviker som jag redan hävdat från de fyra första romanerna såtillvida att det saknas politiskt skvaller eller vad som åtminstone liknar sådant.

Statsrådet och adjunkten har släpats med av en statsrådssyssling till ett samkväm i herrgårdsmiljö på den uppländska landsbygden. En typisk Agatha Christie-miljö som här fungerar utmärkt till skillnad från de kopierade uppläggen i de bägge sista romanerna Statsrådets klipp och Statsrådet klarar krisen. Scenen i salongen med den narcissistiske godsägaren sittandes i en soffa omsvärmad av två kvinnor vars äkta makar sitter moltysta och iakttagande mittemot - den ena en härjad och berusad konstnär i framåtlutad position och den andre ett benrangel till litteraturkritiker som till synes försöker sitta på skulderbladen - alltmedan adjunkten tappert försöker hålla en uppretad advokat lugn är något av ett humoristiskt konstverk.

Miljöerna pendlar mellan Lindö, det uppländska landet samt Stockholm. Karaktärerna är varierade och intressanta medan en del av upptågen (Statsrådet iklädd schejkdräkt på ett inrikesplan bland andra) tenderar att passera over the top.

Deckargåtans styrka är att mördaren bokstavligen satt sin prägel på offret (godsägaren) vid själva dödsögonblicket och detta på ett så finurligt sätt att läsaren måste vara ovanligt listig för att klura ut kopplingen trots att ledtrådarna avslöjats innan mordet ens ägt rum. Det tjusiga sammanflätandet av en känga gentemot konceptet "modern konst" med ett villospår relaterat till mordmotivet via ett gåtfullt uttalande av offret ang ett kommande omgifte är mer än "snudd på genialt".

Om Balderson lyckats med denna deckarbedrift i fler kommande romaner hade serien möjligen uppfattats som kvalitetsmässigt betydligt jämnare. Istället kom författaren att parasitera på Statsrådet sitter kvar vilket är att beklaga även om mången läsare knappast reflekterar över detta på samma nördiga vis som undertecknad.

Ack ja.

Nu när jag läst ut boken kan jag konstatera att de delar som jag läste diagonalt dvs skummade förbi var de som utgjorde romanens politiska alibi. I det här fallet fria fantasier kring vad Thorbjörn&co kunde tänkas ha sagt vid interna sammanträden. Utdaterat i hög utsträckning och avsaknandes känsla av den insiderkännedom som de tidigare romanerna suggererade.

Två intressanta fel fann jag: (1) två olika versioner kring statsrådssysslingens säteri huruvida hon födde upp djur eller ej. (2) I slutet av romanen saknas en mening som förklarar att adjunkten filosoferar över mordrummets tvapparat med sitt "svärtade cyklopöga"; sammanhanget ger vid handen att han istället syftar på den öppna spisen.

Dålig proofreading antyder att det var bråttom ut med romanen och att den förmodligen planerats färdig redan 1977 då den utspelas.

Sammantaget skall dock sägas att denna är en av de bästa Baldersonböckerna och att upplägget inte känns som romanerna mot slutet som är så ojämna att man får vibbar av att olika individer skrivit olika partier.

Enormt spännande och intressant inlägg.

Har du läst några andra svenska deckare med samma...intensitet?

Finns dessa eventuella, men helt visst, underhållande analyser i så fall på FB?

Aha! En tvättäkta 90-talsironiker!

Nej, för fan.

Se tillbaka i tråden så upptäcker du att jag på allvar uppskattar både dina analyser och författaren ifråga.

Sorry! 90-talet var mitt favoritårtionde då jag också blev blev miljöskadad.

Njaej, jag har ströläst deckare som mamma hade (Trenter, Lang mfl) när jag var tonåring men inte fastnat för dem och numera sitter jag och försöker tota ihop mina egna! GW är jag ju - för att använda hans eget språkbruk - "svårt förtjust i". Här finns dessvärre knappast något pseudonymmysterium; han är på något sätt Baldersons motsats i det att han överexponeras.

Som akademiker (språkvetare och jurist) behöver jag mer än ett allmänt litteraturintresse för att analysera författarnes mödor och då kan en franlagd teori kring författarkonstellationer bakom en pseudonym bli något man frestas testa för att se om den går ihop.