Antalet konsonantkombinationer som förekommer i svenskan

Jag tänkte försöka utveckla ett mycket mer kompakt och effektivare skriftsystem i svenskan, där alla konsononantkombinationer tillhörande samma stavelse representeras av ett eget tecken. Vokaler tänkte jag ange via diakriter, där deras position och form avgör om vokalen som hör till stavelsen hamnar före konsonanterna eller efter konsonanterna, samt vilket vokalljud det är.

Separata prefix och suffix, tex genitiv-s tänkte jag dock se just som separata tecken.

För att korta ned antalet tecken tänkte jag ha ett sätt att visa om ordningen på ljuden i ett tecken är omvänd, så att tex sk är samma tecken som ks, men med något litet streck för att visa om det är grundvarianten eller den spegelvända.

Det jag funderar lite över nu är hur många sådana kombinationer av konsonantljud som vi egentligen har i svenskan. Finns det kanske till och med en lista på Internet någonstans? (jag hittade ingen) Och finns det någon term för just konsonantkombinationer, det är ju varken fonem eller morfem.

Finns det andra regler jag annars kan tänka på för att snabbt korta ned listan? Tex konsonanterna bd kan ju inte förekomma tillsammans, om de in tillhör olika stavelser. Finns det några simpla regler för att sålla bort dessa typer av kombinationer?

Tack för all hjälp!

Njae, fonem är de ju, eller kombinationer av fonem. De bildar inte någon större betydelsefull enhet tillsammans.

Något du kanske kan ha hjälp av är sonoritetsprincipen, att stavelser går från låg till hög till låg sonoritet, där vokalen (stavelsekärnan) utgör toppen. Konsonanten /n/ har högre sonoritet än /s/. Det gör att vi i början av en stavelse kan ha /snV/ (V står för vokal) men inte */nsV/, medan vi i slutet kan ha /Vns/ men inte */Vsn/.¹ Dessutom går t.ex. frikativor före klusiler i den här hierarkin: i början av ord kan vi ha /stV/ men inte */tsV/.


¹ Brasklapp gällande vissa dialekter: det finns dialekter där sekvensen /sn/ (och andra kombinationer med /n/) kan förekomma i slutet av ord. /n/ är då stavelsebildande och bildar en egen stavelse.

Låt se.

Stavelseinitialt:

m n p b t d k g f v s ɕ ɧ h r l j
sm
kn gn fn sn
tv kv sv
pr br tr dr kr gr fr vr
pl bl kl gl fl sl
mj nj pj bj fj
spr str skr spl skv spj

(Har jag glömt någon?)

Stavelsefinalt:

m n ŋ p b t d k g f v s ɧ r l j
mn mp mb mt md mk mg? mf ms mɧ? mj
mpt mkt mft mst mɧt? mjt
mpts mkts mfts msts mɧts? mjts
nt nd nf? ns nɧ nj
rm rms rmsk rmskt rmskts
lm lmts lmtskt lmtskts
...

Initialt finns inte oöverskådligt många, men i slutet av stavelser finns det nästan ingen gräns.

Spontant: /dv/ (dvala).

I diskussion av korsord kan man höra tsaren, tsaritsan och tsetseflugan. Ett par tsunamier har drabbat gommen på senare år.

Så har vi ett halvhjärtat ps i psykologi, medan pn i pneumatik knappast kan undvara sitt p-ljud.

Och så har vi den för svenskan unika konsonantkombinationen i ordet intervju, vilken medför att ordet ofta i tal men ibland även i skrift renderas som interjuv. För övrigt ett dåligt lån från engelskan som med all rimlighet snarare borde heta intervy om något.

Det förefaller av det du skriver ovan som om du tänker dig att ditt system ska hantera stavelser av typerna CnV och VCn. Men det är bara två av de fyra stavelsetyper som finns i svenskan. Hur hanterar du stavelser av typen V - ensam vokal - eller stavelser av typen CnVCn, med konsonanter på båda sidor av vokalen? Det senare problemet kan jag tänka mig går att lösa genom att lappa och laga, men hur sjutton skulle ditt diakritsystem kunna skilja på ordning och oordning?

Just det tror jag är en skitdum ide, om det ska vara ens något rudiment av praktisk användbarhet i systemet. Vilken skulle få rang och värdighet av grundvariant, och hur skulle folk komma ihåg det?

Sjuåttondelshjärtat, åtminstone före de senaste anglifieringstendenserna i svenskan

Räknas det ljudhärmande pst (som står i ordbok) så finns väl ett helhjärtat också.

Det går ju att hitta mängder av många fonotaktiskt perifera konsonantkombinationer om man anstränger sig, t.ex. skleros, mnemoteknisk mm. I och för sig är det grekiskan som spökar genomgående här, så kanske bör man räkna bort dessa som en enhetlig grupp. Finns det icke-grekiska avvikande konsonantkombinationer (om vi räknar bort egennamn som t.ex. Brno, Plzen och Gdansk).

Det här är väl ett gyllene tillfälle att återuppliva läsp-ljuden þÞ / ðÐ som är konsonantljud. I en allmän typgrafisk fattigdom ses de stundom skrivna med två bokstäver “th”. Då skiljer man inte på tonlöst och stämbandsstött läspljud, vilket är ett måste för en ny konsonantnotation.

En allmän fråga är förstås hur man ska göra med främmande ord och namnet på personer som Florence Nwanzuruahu Nkiru Nwapa. Hur ska lånordet Dirndl skrivas?

Bland interjektionerna har vi det klassiska sättet att stoppa hästkött: Ptrro! När man ändå är igång så är det dags att få en entydig transkription för norrländskt »jo« på inandning.

Ska ordgränser vara intakta medan böjningsändelser och prefix integreras med nabo-morfemet? Ska -vs- {fs} skrivas på samma sätt i »avsikt« som i »rivs« (det senare är ingen passivform när katten gör det).

Jag tycker ändå att det finns en skillnad mellan vissa perifera kluster och andra. vl- i Vladimir finns inte i inhemska ord, men känns inte (för mig åtminstone) främmande i svensk mun; av historiska skäl råkar det bara vara så att det inte finns några såna arvord. mn- eller gd- känns betydligt mer främmande.