Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Ofta i artiklar så säger den som intervjuas ”det är det värsta jag har sett” eller ” jag har aldrig varit med om något liknande”.

Senast om en sjuksköterska som varit full på jobbet. Andra exempel är när de intervjuar mäklare angående prisuppgång i marknaden.

Jag vänder mig emot att man använder detta uttryck. Det är en enskild persons uppfattning, men som läsare får man intrycket att det är det värsta som hänt någonsin, en unik händelse.

I fallet med den fulla sjuksköterskan tex, det är inte ovanligt att folk är fulla på jobbet, det har hänt tidigare.

I fallet med mäklaren är det ibland en yngre mäklare, med kanske 3 års erfarenhet. Men som läsare får jag intrycket att prisutvecklingen är den högsta på 70 år.

Jag anser därför att journalister bör undvika liknande uttryck. Tack för ordet.

Jag får inte alls det intrycket. Läs vad det står istället. Det är väldigt tydligt att det är menat att spegla den personens upplevelser. Är väl ditt problem att din tolkning skenar iväg.

Kliché eller klyscha är ett språkligt uttryck som används för att beskriva något som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana, att ordens innebörd helt förlorat sitt värde.

Jag tycker inte alls att man som läsare får uppfattningen att det gäller någon annan än den som uttryck sig. Denne säger ju tydligt "jag", så varför skulle det gälla andra?

Du avslutar ju själv ditt inlägg med "jag anser därför att...". Varför gör du det när du själv tycker att det är fel?

Jag tycker tvärtom att det är väldigt bra att skriva "jag tycker..." eller "jag har aldrig...". Tycker betydligt sämre om när journalister använder formuleringar som antyder att det finns en allmän uppfattning om att något, och att journalistens egen bedömning bara speglar det.
Hör jätteofta journalister beskriva en film som "uppmärksammad" eller "omtalad", för då behöver journalisten inte själv stå för att hen uppmärksammar eller talar om filmen, för den är liksom bara en konsekvens av vad alla andra redan gjort.

Jag håller med om det. Då är det mycket värre att använda låtsaspronomen, tycker jag.

Jag skulle dock snarare säga att ett »jag« är precis vad en recension handlar om. Det inte bara gör att journalisten står för att den uppmärksammar eller talar om filmen. Det är en självklarhet att det ska vara så. En recension ska återge det personen läst, sett eller hört med de känslor och åsikter den har om verket i fråga.

Jag stör mig på att det här ordet -Namnkunnig- skiljer sig så mellan faktisk, gramatisk innebörd och logisk innebörd. Det låter ju onekligen som ifall begreppet beskriver någon som helt enkelt kan många namn. Men i själva verket innefattar ordet en annan betydels. Nämligen att den som blir omnämnd som namnkunnig själv är berömd, d.v.s. att många känner till personen och dennes namn.

Någon annan med samma insikt?

Om du stör dig är det för att du hänger upp dig på delen kunna, vilket inte bara betyder att man kan något. Det betyder också att göra något känt. Därav namnkunnig.

Du har en åsikt, men ingen insikt. Insikten är att namnkunnig etymologiskt kommer ut fornsvenska namnkunnogher. Detta har sedan lett över till betydelsen att göra sitt namn kunnigt, vilket ordagrant betyder att göra sitt namn känt.

Du kanske möjligtn hört talas om orden kungöra, avkunna och förkunna som alla betyder att göra något känt eller tillkännage något.

Jag är självfallet öppen för möjligheten att jag är totalt ute och cyklar, köper korv, ute på hal is o.s.v.

Är inte expert på grammatik, det här var bara en amatörmäsaig reaktion. Tack för den insikten

Okej.

Vet inte om jag är ensam om det här. Men jag upplever obehag av vissa sägningar. Det kan även röra enskilda ord, typiskt nyord.

Ska försöka förklara: Det är inte så att jag provoceras eller blir arg på något specifikt, särskilt inte på personen ifråga som står för sägningen. Det är mer som ett milt obehag. Som att jag blir generad å mänsklighetens vägnar på något sätt.

Jag blir liksom allmänt påmind om någon brist på integritet hos mänskligheten. Eller möjligtvis är det en olustig känsla av hur utlämnande vi människor är. Att vi inte är det minsta oberoende i förhållande till den civilisation vi lever i. En påminnelse om att vårt självständiga tänkande är så mycket mindre än vi anar, kanske obefintligt?

Minns runt millenieskiftet, då var en vanlig sägning: "Är det så?" som respons på vad någon berättat. Det kan man naturligtvis säga rent spontant. Men sägningen hade en aura av att vara "rätt" på något sätt. Sägningen vag liksom osynligt sanktionerad av samhället.

Satt man på en buss eller satt på ett café kunde man ofta överhöra ett samtal där den ena berättade något och den andra sa "Är det så?"

Idag hör man helt andra sägningar, som hade kunnat vara spontana och komma från ett självständigt inre, om det inte var så att man hörde dem så ofta från oberoende personer:

En vanlig sägning idag är: "Kan man säga så?" efter en presenterad egen tankegång. En slags gardering av det egna resonemanget. Man skulle kunna tänka att det handlar om genuin lyhördhet och ödmjukhet. Och det stämmer nog till viss del. Men det finns något annat där också. Det finns något hippt och positionerande med sägningen: "Kan man säga så?". Oftast är det kvinnor som använder denna fras som avslut på sitt egna resonemang, medan frasen "är det så?" möjligen var mer representerad hos män.

En annan sägning jag hör oftare än vad som vore brukligt idag, givet att det inte fanns något osynligt påbud är: "...är inte del av lösningen, utan en del av problemet.."

Det kan föregås av en helt vanlig diskussion som tillsynes inte handlar om något tydligt problem(eller tillhörande lösningar). Och så säger någon något i stil med: "Då är du en del av problemet och inte en del av lösningen". Ofta malplacerat och upplevs som att åsikter och åsiktsbärare polariseras först efter den sägningen. Det fanns liksom inte någon polemik i samtalet som motiverade den sägningen riktigt.

Även enskilda ord gör mig lätt nervös.Oftast nyord. Det finns något korkat och osjälvständigt i dom.

Kanske handlar min olustkänsla om insikter som tränger sig fram, att kommunikation inte är så effektivt som jag vill tro? Att vi lyssnar på varandra(och oss själva) i mycket mindre utsträckning än vad vi upplever på ytan. Att vi mest säger det som vårt undermedvetende plockar upp som gångbart?