Minns när jag blev självmedvetande.

Håller med dig i det du skriver om att det är sakerna som förändras och inte medvetandet i sig. Vill dock tillägga att beroende på vilken riktning medvetandet har så kan det leda till oerhörda skillnader i känslor, välmående och uppfattning av omgivningen. Vilket kan upplevas som ett förändrat medvetande, även om det kanske inte är så.

Så man är alltså medvetande så fort man kommer ut vaginan? eller kanske till och med tidigare en så?

Tror faktiskt inte det är så. Man blir nog medvetande lite senare.

Ja egentligen är medvetenheten oseparerbar från det vi är medvetna om. Det går inte att vara medveten om ingenting. Vi är det vi upplever.

Varför tror du att det är så? Om bebisen skriker och rör sig så borde det väl finnas medvetenhet i någon form?

Jag skulle vilja se på det som att medvetandet finns där redan från födseln och i alla komponenter kring födseln, även i modern m.m., och att medvetandet som fenomen inte kan upplevas eller bli självmedvetet (eller hur vi nu ska uttrycka det) förrän det finns en plattform för det, som t.ex. människans kropp. Vid födseln har vi nog endast ett rudimentärt medvetande och djuret är typ reset to factory defaults eller något, men ju mer mogen hjärnan blir och ju mer komplexa neuronkopplingar vi bildar ju mer kan hjärnan agera plattform för ett introspektivt självmedvetande.


Så att kunna minnas tillbaka kan innebära att din hjärna först nu blev kapabel att uttrycka det som hände dig när du var yngre, och som händer överallt hela tiden - det uttrycker sig som ett minne eller en dröm. Men visst kände du dig 'utanför' 'dig' när detta inträffade?

Tänk dig det här, du säger att du såg dig självt utifrån dig själv, men inte hela rummet. Skulle du säga att det var som att se med ögonen? Eller var det bara att du "såg" på något sätt, du visste hur det såg ut, vart det såg ut på ett visst sätt, vilken färg som ska vara vart osv?
Om vi tänker oss, som det föreslogs i spoilern, att vi är våra egna fraktioner av medvetande som tillhör ett större enhetligt. Är vi då bundna till kroppen, eller kan vi färdas utanför? Kanske var du medvetandet av de sakerna den stunden, för medvetandet är alltid överallt och vi kan röra oss igenom det, men nu uttrycktes detta medvetande som att du ser dig själv från ovan - kanske såg du dig själv från ovan vid den tidpunkten, att du hade åkt ur din kropp. Du kunde inte minnas det tidigare för att det är en rätt komplex upplevelse att uttrycka, kanske för komplex för att minnas av en sexåring?

Eller så är det bara ett fabricerat minne eller så var det bara en dröm?


Vad många frågor det blev nu, de är mestadels retoriska men by all means tänk över saken. Eller inte, det är ditt skepp att styra

Det där är samma orsak som gör att småbarn inte kan leka kurragömma, de anser sig själva vara överallt och hur kan man då gömma sig? Det är först när man fått ett "jag" och så att säga blivit inlåst i sin kropp som kurragömma blir en lek värd att lekas.

Hade en liknande känsla i natt. Ibland kan jag inte sova utan ligger och oroar mig över problem. Jag bestämde mig för att lösa alla problem jag hade istället för att strunta i dem.

- Bra, bättre, bäst? Bättre är det enda man kan försöka vara för då är man ärlig mot sig själv. Bra är relativt till något okänt och bäst är oändligt relativt till det högsta kända. Har alltid haft lätt för matematik men imaginära tal kändes plötsligt väldigt verkliga. Om jag är 0 är bra alla tal över 0. Man ska tävla mot sig själv, konstant förbättring. Att försöka bli bäst är meningslöst.

- Grekland var en äkta demokrati. Där lärde man sig att tänka själv och sedan lösa problem. Hur gick alla dessa stora folk under, så som araberna, egypterna, indianer? Hur skulle världen se ut utan pengar?

- Matematik är väldigt logisk, men man måste inte använda logik för att förstå den. Det funkar lika bra med kreativitet. T ex förstå en graf. Jag ritade ut alla axlar, skrev enheter och graderade skalorna. När jag höll över enheterna var det lättare att förstå samband än om man inte ritade något av dem från första början.

- Man är inte social för att man pratar. Ställde frågor som "existerar jag?". Svaret för mig blev att det är omöjligt att bevisa, precis som att man inte kan vittna för sig själv.

- Tid är något relativt och därför kan man resa i tiden. Vad händer om man reser mot jordens rotation runt solen eller sin egen axel? Vad händer om man borrar ett hål genom marken och kommer upp igår?

När min tankestund var över sov jag en timme och gick sedan till jobbet. Har aldrig varit så pigg och har aldrig känt mig så klar i huvudet. Försökte verkligen göra världen bättre, genom att förbättra mig själv. Först blev människor sura för att ställde dumma frågor, men snart började en del förstå resonemanget.

Har aldrig kunnat tro på religion tidigare. Är nu agnostiker, för jag har insett att man kan inte bevisa att något inte finns om man inte kan se det själv. En vän berättade om spöken hon sätt. Tänk om det är "personen" eller "familjen" som är hemsökta och inte huset? Då är det svårt att bevisa.

Har aldrig haft en så skön dag, inte ett dugg stressad, trots att jag konfronterade alla fel jag hittade med logik och försökte förbättra dem efter mina resultat. Och det gjorde jag på mig själv, inte andra. Alla jämför sig med andra, så när jag började göra bättre och pratade om intressanta ämnen märkte jag att en del blev intresserade av det. Tidigare har jag känt mig utanför "socialt" bara för att andra har en åsikt som de inte vill diskutera. Då är det roligare att rubba den genom att ställa jobbiga frågor som "varför".