Vad gränsar synfältet till?

Utanför synfältet ser man ju ingenting. Varken svart, grått eller någon annan färg. Alltså måste synfältet gränsa till ingenting. Men ingenting är ju ingenting. Hur kan någonting gränsa till ingenting? Är det bara en semantisk fnurra eller är ingenting egentligen någonting?

Synfältet har en viss räckvidd. Men allt finns redan i världen. Det som finns bortom synfältet är materiel som väntar på att bli sedd. Vår hjärna skapar en bild av vad som kan finnas utanför synfältet, och det är den bilden som gör att ingenting blir ting.

Är jag fel ute?

finns speglar som ger en 348.5* vision, visst världen blir en aning förvrängd men du kan lätt se saker runt om kring dig med lättja

Hm, vad menar du?

Vad gränsar känseln till? Utan kroppskontakt känner man inte ett föremål! Gränsar känseln till ingenting? Är det så din tankebana går?

Synen är en funktion hjärnan beräknar.
Det betyder inte sant eller falsk i mer än det beräknar.

Sen tolkar hjärnan data hon tror existerar och det svaret det get.
För mig är det tunnaste och mest fasta information.
Tänk dig något som världens tunnaste klocka, 00000.5 micrometer
den visar informationen 02.04, hur tjock är den informationen ?

Som jag ser världen finns massa tid och icke tid (om du svarde att klockan inte är tjock)
information bäddar in materia i sitt höljet.. för att vara biblisk, ordet kom först. (formen eller gud, mening)

vi har skapat religioner, mytologier, astrofysik, teoretisk fysik, alla säger samma sak.
Vi vet inte det sanna, bara det vi tror är sant kan vi mäta.
vi förstår inte vad information är.... det gör inte ens fysken.


Synen gränsar till din hjärna med information. din hjärna försöker förstår vad den ser utefter vad den anser vara kalkylerbar efter trolighet. fast vad synen egentligen ser är inte fotoner, utan olika fotoner i sina egna universa... dom är helt oberoende varandra i tid och rum... åtminstone säger fysiken att dom har egna rum av oändlighet..

om ögat har 100 miljoner receptorer så ser vart av dem en egen verklighet,
resten puzzlar hjärnans ihop, men glömmer att det var olika verkligheter när hon tvingas sammanfoga det till en symbol och abstrakt mening. varje cell i ögat blir en hel mening eller en trolig mening. För det ögat inte ser, puzzlar hjärnan ihop. Ibland troligt...ibland inte, för troligt finns inte alltid


skitsamma, filosofi finns inte som en term, alla människor tänker !

Skitsamma, trodde jag var någonting på spåren, men det var nog ingenting.

Jo, ämnet är intressant. Det är uppenbart att människan har ett synfält som är riktat framåt, och inte bakåt eller uppåt eller ned åt eller åt sidan. Det är också uppenbart att gränsen för synfältet inte är tydlig, utan väldigt vag. Det synfält som konstrueras skiljer sig också väldigt starkt från vad ögonen ser; det är en konstruktion som sker genom en lång serie av efterbehandlingar i hjärnan. Vi har en känsla av att ha ett synfält framför oss som är format ungefär som en rundad rektangel, men i själva verket ser vi bara en mindre mängd förändringar inom detsamma. Det här skulle man kunna skriva tusen sidor om...

Är detta en metatanke eller vill du avsluta diskussionen? Jag är osäker.

Nä, hade bara inget klokt att tillföra för tillfället. Vad menar du med metatanke?

Finns det olika ingenting? Det ingenting som går att uppleva då man är medveten och tolkar ingentinget som frånvaro av någonting. Sedan finns det det ingenting som inte går att uppleva då man inte är vid medvetande. Eller finns kanske inte det ingenting utan ingenting/någonting uppträder alltid i symbios med varandra? Vad innebär det?

Ja det kan man fråga sig, kanske har allt existerade en exakt motpol av ett icke-existerande. Kanske finns det det negativ materia, kanske finns det negativa ljudvågor. Möjligt att det är detta som skapar balans i universum. Men sådana här diskussioner blir bara en enda sång av "kansken".

Om man är född totalt blind så att hjärnan aldrig fått visuell input. Vad "ser" man då? Man kan ju inte se ingenting.