Hur i h-e skulle man kunna sammanfatta nånting så komplext som attraktion i några få meningar och dessutom hävda att det är giltigt för alla män (heterosexuella åtminstone)
Själv skulle jag nog hellre säga som 40+man (gubbe) att det jag känner när jag ser en yngre kvinna/tjej snarare är en fysisk/fysiologisk reaktion. Jag noterar i princip ofrivilligt om kvinnor jag ser på stan är fysiskt attraktiva eller inte. Det skulle inte falla mig in att skämmas över det - det är evolutionen som utrustat mig med den här driften och så länge jag inte tittar alltför indiskret och/eller länge så att jag börjar förvandlas till en fluktgubbe så ser jag inget problem i det. De kvinnor/tjejer jag noterar på detta sätt är med sällsynta undantag försvunna ur mitt huvud inom bara nån minut efter att jag såg dem.
Eftersom jag också är utrustad med en någorlunda personlig mognad och i vart fall inte är allvarligt känslomässigt störd så räcker inte den här ytliga reaktionen för att gå vidare till nån slags sexuellt färgad önskan. Ser jag att det uppenbart är en inte myndig eller på sin höjd nyss myndig tonårstjej så blir det stopp i maskin. Jag kan helt enkelt vare sig emotionellt eller sexuellt se någon så ung som sexpartner till mig. Skillnaden mellan oss är för stor och jag tycker att gubbar i min ålder som på allvar vill ligga med 16-åringar är äckliga. Även om de är fullt könsmogna så är de helt enkelt barn för mig och barn kan jag inte tända på.
Nånstans runt 20 eller så kan jag känna att tjejen jag ser är tillräckligt mycket av vuxen kvinna för att det ska födas någon slags sexuell tanke ibland. Fortfarande är det dock ganska abstrakt - skillnaden i livserfarenheter och perspektiv är så stor att jag har svårt att föreställa mig att ens ett tillfällig mer eller mindre enbart sexuellt förhållande skulle fungera. Dessutom påverkas även min ev. attraktion av att jag inbillar mig att så gott som alla tjejer i den åldern som vill vara med en drygt 40-årig man har nån typ av problem. Jag säger inte att det stämmer till 100% men när jag känner det som så att en någorlunda harmonisk och stabil 21-årig tjej kanske som max kan tänka sig nån på 30-35 så blir det helt enkelt för konstigt.
Nånstans runt 30 börjar jag känna att det skulle kännas mindre krystat och onaturligt och därmed blir en tjej i den åldern både i fantasin och - om nu tillfället uppstod - en mer tänkbar partner både sexuellt och "på riktigt". Fortfarande finns dock insikten om att en åldersskillnad på mer än ett decennium innebär en rad utmaningar. I mitt fall är den insikten också byggd på erfarenhet eftersom jag haft ett långt förhållande med en väsentligt yngre tjej.
Vem skulle jag då välja som ny partner åldermässigt? Svår fråga. När jag tänker på det och funderar över möjliga "kandidater" så är det inte utan skam jag märker att jag har svårt att se jämnåriga kvinnor som förstahandsalternativ. Det är väl helt enkelt det fysiska som styr, trots att jag efter mina erfarenheter med en betydligt yngre skulle kunna tycka att det vore väldigt skönt med någon som var i samma livsfas som jag själv mer och kanske hunnit bli lite lugnare och tryggare i sig själv. Men det är inte helt enkelt att tänka sig att byta en yngre och attraktiv tjej mot någon som ändå börjat tappa mycket av sin rent fysiska och fysiologiska kvinnlighet. Så i den meningen föredrar jag väl då ändå en yngre tjej, men absolut inte hur ung som helst. Ska jag vara lite taskig mot mig själv så skulle jag säga att hjärnan säger 45, kroppen säger 30 och hjärtat kanske 40; så därför gör jag en dålig kompromiss och skulle leta nånstans runt 35