Hur långt är det teoretiskt möjligt att se?

Ju längre man kan se, desto längre sedan hände det man ser. Teoretiskt skulle man alltså kunna se hela vägen bort till skapelseögonblicket. Problemet med det är bara att även om inflationsteorin beskriver ett extremt hastigt växande universum har det ju trots allt en gång för 13,7 miljarder år sedan varit väldigt litet. Betyder detta att avståndet till skapelsen kräver att man ser längre och längre bort samtidigt som avstånden i universum minskar och till slut krymper så pass att universum blir så litet att inte det mänskliga ögat och än mindre Hubbleteleskopet får plats?

För mig ter sig saken paradoxal, man måste se längre samtidigt som det synliga utrymmet minskar och till slut blir för litet för att iaktta. En förklaring av hur det hela hänger ihop skulle mottagas tacksamt.

"Att se" betyder i praktiken att dina ögon träffas av fotoner som antingen reflekterats eller emitterats ifrån en given källa. Fotoner kan stoppas, men kan obehindrat resa hur långt som helst.

Om du tänker dig fotonen som en våg som rör sig framåt, så kan den naturligtvis reflekteras bort eller behindras av objekt som är i vägen.

Då universum inte var genomskinligt sedan Big Bang kan vi dessvärre inte observera expansionen optiskt på samma sätt, som om du t.ex. observerar en skolbuss sprängas i bitar på håll.

Det objekt som vi just nu kan notera som absolut "längst bort" är protogalaxen UDFj-39546284. Anledningen till att vi kan observera den med instrument och inte med våra ögon, är att man med teleskopet kan ta in mer ljus ifrån samma ställe och sedan pussla ihop det till en bättre bild. Vill du läsa mer om detta kan du googla på "exponering astronomi" eller dylikt. Objektet är 13,37 ljusår bort, och fotoner som emitterats ifrån objektet har alltså obehindrat rest igenom universum i ljusets hastighet i 13,37 miljarder år. Den enda anledningen till att objektet är suddigt är att det under resans gång varit tillräckligt mycket skräp i vägen (i djuprymd finns det säkert ett par atomer per kubikmeter) som kan hindra fotoner ifrån att fortsätta.

Hur långt kan man då se med blotta ögat? Är det andromeda? Eller de där magellanska molnen? Har du nån koll på det?

Vissa påstår att de kan se M81 som befinner sig 12 miljoner ljusår bort.

Edit. Sen var det en GRB som påstods haft en skenbar magnitud att ett mänskligt öga kunnat uppfattat den. 7 miljarder ljusår bort.

Jag vet inte hur bra liknelsen är, men jag brukar tänka mig det som en sfär som är vänd ut och in. Sfärens mittpunkt är Big Bang, tänk dig sedan att du vänder ut och in på sfären och sätter dig själv i vad som nu är mittpunkten. Då kommer Big Bang att ha smetats ut på den nya randen, och i vilket håll du än tittar så ser du mot Big Bang.

Sen får man definiera "se". Om man enbart syftar på elektromagnetisk strålning så är det längsta vi kan se CMB't, innan det var universum för tätt för att ljus skulle kunna penetrera. Däremot med eLISA så kommer vi teoretisk kunna se enbart någon bråkdels sekund efter BB i gravitationsstrålning.

Ok, tack. Men låt oss anta att det går att filtrera bort icke önskvärt rymdbrus och att vi förfogar över teleskop som även i övrigt besitter de egenskaper som krävs för att "se" hela vägen till BB. Då skulle väl mitt avståndsproblem omöjliggöra en titt på det initiala skedet av BB?

Läs detta angående CMB.

300k år efter BB sätter plasmat som fanns då en gräns då den inte emiterar några fotoner. Sedan kan möjligen som Giorgi sa eLISA ta oss tillbaka till en bråkdel efter BBs inträffande. Men där är det stopp längre bak än så kommer vi inte med de kunskaper om universums lagar vi har idag. Detta pga att naturkrafterna skapades några bråkdelar efter BB så mäter man dessa kommer man att hamna i den skärningspunkt där dessa krafter divergerar från en gemensam punkt, "kraft", iofs tror man gravitationen divergerade lite senare än de andra om jag minns rätt men vi pratar om så otroligt små tidsskillnader här. Så att vi någonsin kommer att kunna se skapelseögonblicket kan vi bara drömma om med den fysik vi känner till idag.

Vissa håller inte med om att avståndet till det mest avlägsna oberverade objektet är 13.36Gly. Länken är här. Analogin med SR-71:an är lysande.

Som allting i det förbannade universum är svaret alltid "det beror på" om man frågar någonting. Det observerbara universum är ju 45,7 Gly i radie. Hur kommer det sig då att det mest avlägsna objektet befinner sig blott 13,37 Gly bort? Svaret är att det "beror på" om man räknar med rödförskjutningen eller ej.

Eller hur svarar ni? Varför är det mest avlägsna objektet i universum 13.37 Gly bort, när det observerbara universum är 45,7 Gly i radie. Vad är det i så fall man "observerat" som är 45,7 Gly avlägset, så att man kunnat bestämma radien till just detta värde?

Ursäkta, men jag kan bara inte motstå.
Det beror på att man inom astronomin oftast, av ren lathet, säger att avståndet till galaxerna är det samma som den observerade rödförskjutningen. Det är så klart dumt att påstå att en galax som om man observerar den då universum var ~1 Gyr, befinner sig 12.7 Gyr bort. Det är dock så att man undviker avstånd i stora skalor, utan håller sig till z, ålder eller skalfaktorn.

Ni har helt rätt.

Skalfaktorn som innefattas tillsammans med rödförskjutningen gör att mitt uttalande om objektets avstånd som 13 miljarder ljusår som felaktigt. Dock så lider jag nog av det som Draken här ovanför beskriver, och ignorerar det helt enkelt. Det är dessvärre svårt att logiskt beskriva avstånd för någon som inte är insatt, när avståndet är en produkt av ett expanderande rum.

Har inte kunnat hitta vad eLISA är för något. Känns dock relevant för frågeställningen.