Är min farsa psykopat? Eller är det mig det är fel på?

Många farsor har den avsaknaden av empati och att kunna behålla lugnet och samtidigt vara konstruktiva i sin kritik. Tror det är säkert ett problem som 95% av farsor tampas med,

tror dem är skadade av sin uppväxt, tänk efter hur deras farsor kan ha varit back in the day, det är ingen ursäkt men en god orsak. Tror även många farsor är fullt medvetna om detta men som det sägs, svårt att lära en gammal hund att sitta och däri ligger väl just problemet.

Sen kan det nog vara lite hetsigt att ha en unge på 20 bast med adhd, om du är så klantig nu tänker nog han hur fan ser det ut om 10 år, tror ingen av er är psykofant, ni klaffar bara inte.

Ett bra första steg skulle nog vara att prata med honom, gör det öppenhärtligt och sansat, visa att du kan annorlunda.

1. Strunta i vad far säger om din förmåga, om du tar åt dig vinner han. Du ska inte anstränga dig för att "överbevisa" honom eller något sådant heller, strunta i honom bara helt enkelt, låt det rinna av som vatten på en gås.

2. Sluta vara en barnrumpa & plocka upp etc. efter dig själv på en gång. Att ex. strö blöta handdukar omkring sig är ett jävla skitbeteende som borde resultera i fem piskrapp.

Förstår om din farsa beter sig så. Jag menar, han har en 18+ årig son som inte klarar av att hänga upp en handuk efter sig. Det är ju ganska efterblivet.

Du är ju rätt jävla efterbliven klar som fan man kan glömma kan vem som hällst

av er 2 så är det han det är fel på.

Psykopat är han inte. Men han har ett problem!

Du har skrivit att det fungerade när ni gick i terapi. Om din far nu inte är intresserad av att återgå till terapin och det inte heller går att finna en lösning på problemet när ni pratar sinsemellan... plus att det "blir fysiskt" ibland? Vad innebär det? Är det misshandel eller kastar ni mer saker mot varandra?

Tell me.

Min pappa har psykopatiska drag- eller är en psykopat helt och hållet, jag vet inte eftersom det inte finns diagnosernat. Men jag har starka skäl till att tro så. Han började med droger när han var 13. Slutade när han var 25. Min mamma säger att han blev en helt annan person, kall och hemsk. Hon vet inte hur han var egentligen, eftersom han var påverkad. Jag är 17 och har växt upp i en jävligt kall och grå miljö. Min pappa har aldrig sagt att han älskar mig, eller så mycket som gett mig en komplimang. Jag skulle vara tacksam om jag fick en kram ibland om han åkte och jobba, eller när han kom hem, förutom det så var det ingen fysisk eller psykisk kontakt över huvud taget. Han pratade bara med mig när det gällde nånting, eller när han testade mig. Han försökte alltid att få mig att bli intresserad av samma saker som han var intresserad av, annars sket han i mig fullständigt. Min mamma lider av panikångest och ibland när hon fick sina attacker, och kände att hon höll på och dö och behövde hjälp från min far, kunde han svara med saker som "alla ska dö nån gång" och sen bara gå därifrån. Han berättade för mig en gång att om aga var enda lösningen så skulle han inte tveka. Andra har sagt till min mamma att hon måste ta ett rejält snack med honom angående hans beteende mot andra. Han kunde gå på grillfester och kolla på folk med den där läskiga äckliga jävla blicken. Han var en översittare. Han sket fullständigt i känslor. Han såg allt och alla som objekt, livet var som ett laboratorium. Folk kände ofta obehag när han var i närheten, och det är inget jag har sett utan det har folk som träffat min pappa berättat. Jag kommer ihåg när jag kom hem 3 på natten när jag var 15 och hade vart på en festival, jag hade inte kunnat höra av mig till honom eftersom det var för mycket folk som ringde så det fanns ingen signal. Jag gick med cykeln hem och när jag kom fram till huset och han såg mig så började han sakta gå fram till mig, väldigt lugnt, sen när han är precis framför mig så slänger han iväg min cykel och tar stryptag på mig (ganska hårt kan jag säga, men inte så jag ströps) och bara stirrar in mina ögon. Kommer inte ihåg vad han sa eftersom jag var så chockerad. Han hade alltid en jämn ton när han pratade och svor nästan aldrig, bara när saker inte riktigt gick som han ville, typ om bilen gick sönder, då vart han jävligt förbannad. Efter att han separerat med min mamma har han träffat 7 kvinnor (som jag vet om och har träffat). Varje gång jag var hemma hos honom kunde jag höra dom knulla varje jävla natt. En gång till och med i samma rum. Enda anledningen som han nånsin brytt dig om mig eller velat ha kontakt med mig är för att han alltid försökt "forma" mig till någon supersmart självsäker oövervinnerlig känslokall robot, så länge jag inte var så mot han såklart. Det enda vi pratade om var fakta och information. Fick en miniräknare av honom i julklapp, bara. Jag har självklart ingen kontakt med honom längre eftersom jag insett att det aldrig skulle funka.

Är din pappa så?

Din farsa verkar ju både ha integritet och lite seriösa mål med sin barnuppfostran.

FAN vad ni GNÄLLER era jävla fittsniglar.

En hemmaboende 20åring med "adhd" som inte hänger upp handdukar och inte kan stava till "till" utan skriver "te" och en annan klåwn som tycker att det är ok att komma hem 3 på natten när man är 15 men inte kan tåla ett nappatag utan att sitta och böla på flashback resten av livet. Fy fan.
Kan du haja att han kanske oroat sig som satan i flera timmar? Vet du hur det känns?
Du ville naturligtvis att han skulle krama dig och tala om hur mkt han ääääääääälskade dig va? Jävla fitta.
Och din mamma var väl säkerligen en hypokondrisk tjatkärring som han fått lyssna på en massa ointelligent gafflande från x antal år bara för att han råkade göra henne på smällen och var MAN nog att inte dumpa hennes tragiska arsle med dig hängande i. Sen försöker han att iallafall fostra dig lite när han nu ändå sitter i rävsaxen. Och vad blir det av det? En blygdläpp som gråter ut på fb. Kanon. Din farsa skulle ha ett pris och du skulle sitta i fängelse.