Från en injektion till en infektion - BengtZz berättar

Beskrivning av händelserna före:

Det började som en vanlig dag, mer specifikt var det kanske inte en vanlig dag för det var en av alla mellandagar, nämligen dagen innan nyårsafton. Jag klev upp ganska sent och började förbereda inför nyårsafton. Det är ganska mycket att fixa och dona kostymen skall sitta snyggt, slipsen skall väljas och brudarna på facebook-eventet till nyårsafton måste kollas in i förväg.

Men som vanligt måste jag ju injicera en gång i veckan. En gång i veckan fungerar utmärkt eftersom jag håller mig till Testo-D, och jag har valt att söndag är min injektionsdag. Men detta får vänta till kvällen, nu är det dags att spela League of Legends för att sedan ta mig något att äta och gå in i duschen och få gjort den där injektionen. Samtidigt känner jag att jag börjar bli sjuk, jag vet att det kommer att komma en sjukdom och jag kommer troligtvis att bli ganska dålig men det är inget jag tänker mer på då. Nu är det mat, dusch och spel som gäller!

Färdigduschad och kry borde jag egentligen gått till rummet mitt och gjort färdigt injektionen direkt men spelet lockar för tillfället mer så injektionen får vänta. Det är inte så ofta jag hinner spela i och med jobb, plugg och träning men nu när det är mellandagar och lov så vill man ju passa på. Så jag skjuter upp på injektionen tills jag skall sova och sätter mig för att spela ett tag till.

Jag vaknar upp dagen därpå och känner ingenting mer än att näsan är smockad av snor och att jag har lite ont i huvudet, ingen smärta i låret där jag brukar injicera. Ibuprofen och nässpray används snarast och i ett förhastat ögonblick av eufori inser jag även att jag har halstabletter á la Bafucin hemmaliggandes som skall göra sin nytta under kvällen som komma skall. Nyårsafton är därmed räddad och jag kan med mitt apotek av mediciner ta mig till nyårsfesten närmast ostörd av sjukdomen som kryper sig långsamt inpå.

Det blir en lyckad fest men morgonen därpå är inte lyckad. Jag är bakfull som ett as och riktigt jävla sjuk. Halsflussen får min hals att kännas som en oskuldsfull vagina, trång och svår att penetrera. När väl något tar sig igenom så gör det ont som fan. Och precis som alla oskulder så vill jag för all del inte svälja något. Att suga på mina bafucin går däremot toppen och det fortsätter jag göra dagarna i ända och hoppas på att maten kan teleportera sig ner till magsäcken, bara jag slipper svälja.

Dagarna går och jag börjar bli bättre och bättre men däremot får jag, som en beställning på posten, ont i benet. Det brukar annars komma bara dagen efter själva injektionen för att sedan göra mindre ont för var dag som följer. Men inte denna gång, nu kom smärtan flera dagar efter injektionen. Mitt på helgen, närmare bestämt lördagen, är jag troligen som friskast förutom att benet gör ondare för var dag som går. Men på sista helgdagen, en vecka efter injektionen vet jag att nu är någonting knasigt med benet, febern börjar komma tillbaka allt mer och allt eftersom benet blir värre känner jag mig också sjukare igen från att nästan ha varit frisk.

Jag bestämde mig för att jag måste göra någonting åt detta och tog mig raskt till vårdcentralen, jag fick gå före många i kön och fick träffa en läkare och berättade allt om vad som hade hänt. Det var en mycket lustig situation för läkaren blev ju genast intresserad av vilka preparat jag tar, vilken dos och hur länge. Samt anledningar till varför. Han poängterade också att han ville bara veta för personligt intresse och jag babblade på och förklarade allt möjligt hur jag tycker och känner och det blev ett ganska givande samtal oss emellan. Mycket trevlig läkare. Men sedan till varför jag faktiskt kom dit tvekade han på om han skulle skriva en remiss till sjukhuset eller ej. Tillslut fick det bli antiobiotika i tio dagar framöver. Läkaren påpekade att om det inte skulle bli bättre inom tre dagar måste jag ta mig till sjukhuset. Ja ni kan säkert gissa vad som hände...

Vid akuten:

Naturligtvis är många sjuka vid den här tiden, vilket leder till att det är många människor på akuten och dessutom färre läkare än vanligt eftersom de också blir sjuka. Självklart stack jag 350mg Testo i andra benet innan jag åkte in, jag tänkte om jag får ligga här en vecka vill jag ju inte vara utan testosteron såklart. Jag kommer ju läka bättre och må bättre under tiden som jag har testosteron i mig så det var det sista jag gjorde innan jag lämnade hemmet och for till akuten.

Kötiderna på akuten var enorma men efter 5 timmars väntande fick jag äntligen komma in. De tog vanliga prover på mig och jag fick nu tala med en läkare, han var mer strikt än den förra som jag talade med för 5 dagar sedan men också mer seriös. Han ställde inga frågor om mig personligen eller varför jag kurar utan ville bara ha objektiv fakta om hur allt har gått till. Han konstaterade snabbt att jag måste komma in på ultraljud och att de skall mäta mitt CRP, en slags indikator på hur infekterad/sjuk man är.

Sådan far, sådan son?
När jag kommer till ultaljud blir jag mottagen av en annan läkare som inleder med en minst sagt speciell fras.

"Jasså är du en steroidnisse?"

Självklart blev jag lite tafatt och jag kände hotbilden steg något enormt. Jag visste knappt vad jag skulle säga men jag svarade med en glad ton

"Ja det kan man säga!"

Han svarade inte ens på det jag sa och började att utföra ultraljudet. Gladerligen ville jag veta hur det kommer sig att han är såpass intresserad av detta och det är ju för att hans son är tyngdlyftare och medlem i något förbund. Men det tog ju lite tid att få honom att prata, det kändes som om han hatade mig. Läkaren berättar att självklart håller ju sonen inte på med något sådant som steroider men han är ju såpass insatt i steroider just för att hans son håller på med tyngdlyftning och måste tävla mot dessa fuskare. (Han kanske trodde att jag tävlar? Jag vet inte, i vilket fall fuskar jag ju inte om jag inte tävlar mot någon eftersom jag inte bryter mot några regler). Hans son är ju såklart ren, detta påpekas flera gånger. Vilket förvisso kan vara sant, det vet jag inte, men det är roligt hur ofta detta påpekas under samtalets gång, som om han måste övertyga mig. Jag vet ju ändå ingenting om hans son och har aldrig träffat denne halvgud men sonen verkar i alla fall viktig för läkaren.

Läkaren konstaterar att det är inga problem med låret, det är bara en blödning och ingen infektion alls. Han säger att vi bör skicka hem mig så kommer detta problem att åtgärda sig av sig självt. Han säger att hans expertis inom området förtäljer till 100% att det inte är en infektion utan bara en blödning och det är onödigt att hålla kvar mig här. Jag blir utskickad ur ultraljudsrummet men som avslutande ord väljer läkaren att säga ett par saker till mig.

"Min son är starkare än dig"

Jag blev helt paff, jag tänkte: Va faan har detta med saken att göra. Jag började nästan skratta.

"Ja va bra, det är han nog faktiskt, hehe. Jag tänker inte så mycket på ytliga saker som vem som är starkast."

Varvid läkaren kontrar igen, nu är vi dock säkert 15 meter bort från varandra i korridoren.

"Min son kommer att bli snyggare än dig ändå."
"Jaa det blir han säkert =)"

Sedan tog det ett par sekunder och jag visste inte om jag skulle gapskratta eller om jag skulle bli förbannad. Hur fan kan man vara så jävla dum i huvudet som denna läkaren är? Det är fan ta mig helt jävla otroligt vilken värdelös människa han är. Hahaha. Jag skrattar verkligen i skrivande stund. Aja än har man inte fått uppleva allt men detta tar nästan priset på skumma människor.

Tillslut kommer jag tillbaka till det sjukhusrummet där jag träffade den första läkaren. Lite då och då kommer någon in och tar prover på mig och ställer lite frågor men allt som allt fick jag ligga här i 4 timmar innan jag äntligen blev inlagd på en avdelning. Kanske för att ultraljudsläkaren ville skriva ut mig (mordförsök?) och den andra läkaren ville det inte? Eller kanske för att det var personalbrist. Lyckligtvis finns det kompetent personal som faktiskt vill göra ett bra arbete, därmed blir jag inlagd på sjukhuset och får direkt flertalet olika mediciner där jag får veta att jag har ett CRP på 300 vilket är skyhögt. Eftersom de redan har bestämt att de skall operera mitt ben får jag duscha hela kroppen med descutan och får i mig en bit mat för att sedan bli omstoppad av sjuksystrarna och invänta min gamle vän, John Blund.

Operationen inleds:

Jag blir körd till en sal där jag får vänta på att den opererande personalen skall hämta mig. Det kommer två narkosläkare och ställer en del frågor. Den ena läkarinnan är otroligt kaxig och vet såklart vad som har hänt (injektion, testosteron) därav är hon extra dum i huvudet än vad hon vanligtvis hade varit annars. Hon är spydig och uppkäftig och frågar "varför jag gör sådana dumma grejer". Jag menar på att det har inte hon med att göra och påpekar att jag knappast ville befinna mig här. Jag vill ju inte bli skadad och sjuk. Uppenbarligen är det ju en olycka som har skett. Vare sig jag hade valt att åka puckelpist och bryta ryggen eller om jag väljer att ta testosteron, dvs en av alla AAS, vill man ju inte att olyckor skall ske.

Men när de väl sker har ju alla samma rätt till hjälp, eller borde i alla fall ha men inte ens alla läkare verkar ju tycka det. Olika risker är olika mycket värdefulla. Att riskera sitt liv i skidbacken är okey, men inte att riskera en infektion i benet. Då är risktagaren en häxa. Skulle jag fortsatt diskutera med henne hade jag självklart vunnit eftersom jag har rätt och är mer intelligent än vad hon är. Men hon hade ju inte ändrat på sig ändå så det hade inte lett någon vart. Jag inser som vanligt att det är bäst att vara trevlig och bita i det sura äpplet. Det är viktigt att bete sig och passa in för att komma någonvart i denna värld, på gott och ont. Underkastelse är mången gång receptet till framgång.

Jag får vänta där, i operationsavdelningen i en sal innan själva operationssalen i ett par timmar och sover en stund emellan. Sedan är det dags för operation och de söver mig med intravenösa preparat så jag slocknar direkt.

Tydligen suger de ut nästan mer än en halv liter gult var ur låret och spolar sedan rent där inne. De skär inte i några muskler utan öppnar bara huden för att komma åt där inne. Men så gick det i alla fall till.

Uppvaknandet:

Avdelningen som kallas Uppvaket, ger mig hemska känslor. Jag vaknar upp och tar ett fast grepp om britsen med vardera hand. Jag börjar skaka i hela kroppen och skriker allt vad jag har samtidigt som jag gråter som jag aldrig har gråtit förut. Hela kroppen är i frossa med stora svettningar och alla muskler skakar samtidigt som jag ligger och sparkar på britsen, undersköterskan frågar vad jag har för smärta på en skala 1 till 10. Jag förmår mig inte att svara, det är omöjligt att prata under sådant smärta så jag antar att han fattar tids nog. Jag befinner mig i detta situation i säkert 40 minuter innan det är helt lugnt och nu i efterhand är händelsen väldigt dimmig. Nästan som om jag har förträngt den. Jag kom på att narkosläkaren måste ha medvetet skippat att ge mig smärtlindring eller så har hon gett mig alldeles för lite. Jag vet att det inte är normalt att ha ett sådant uppvaknande men sedan undrar jag. "Är människor såhär sjuka i huvudet?" Vill hon få mig att lida med mening? Bara för att jag har preppat? Är folk såpass elaka? Jag har ju inte varit dum emot någon annan utan bara valt att må bättre med en ytterst liten risk att få infektion. Oturligt nog fick jag en sådan infektion och nu skall man bli straffad för att man får det. Jag vettefan om jag bara är nojjig men jag börjar verkligen undra hur det står till där uppe hos vissa människor. Ibland undrar jag om människor föds elaka och vissa lyckas ta sig ur detta eller om det är tvärtom. Om det är så att hon medvetet har skippat att ge mig smärtlindring så är hon en mycket elak och vidrig människa. Jag vet inte vad jag vill tro, däremot vet jag att mitt uppvaknande inte är normalt och att min narkosläkare var väldigt fientlig emot mig ända från start.

Tillbaka till min avdelning:

Det blev en jobbig kväll/natt när de kommer in och tar prover på mig hela tiden för att se att allt står rätt till. Smärtan är svår och jag får morfin och några andra preparat för att lindra smärtan. Det är nästintill omöjligt att röra benet men för var dag som går efter detta återfår jag stora delar av min rörlighet. Frossningarna och svettningarna blir mindre intensiva och lägre frekventa allt eftersom tiden går. Jag börjar helt enkelt må bättre. Sjuksystrarna på avdelningen har tagit hand om mig mycket bra och jag vill verkligen ge dem en eloge för att de var så trevliga och gjorde ett bra jobb. Dagarna gick och fyra dagar efter inskrivningen på sjukhuset blev jag äntligen utskriven. Jag blev kvar tre dygn efter operationen inleddes troligen för att de skulle bevaka mina värden så de visste att jag hela tiden blev bättre innan de ville släppa mig.

Slutsatser:

Det har varit en omtumlande resa som har tagit mycket på mina krafter. Hur kan någonting så litet bli så stort? Varför hände detta mig? Jag som alltid är så noggrann med hygienen. Förutom att jag inte alcosvabbar då. Men det finns ju studier som visar att det till och med är sämre att svabba med alkohol. Vad skall man tro på? Var det dumt att jag väntade flera timmar efter duschningen innan jag injicerade? Jag borde ju duscha och injicera direkt som jag alltid gjorde förr. I vilket fall vet jag att jag har blivit slappare och det är inte bra. Jag använder alltid två nålar, en för uppsug och en för injektion men jag bryr mig mindre om infektioner än jag gjorde innan (det kommer ju inte hända mig! ).

Duschningen är ett sådant exempel som har kommit med åren, jag slappar till det lite. Jag menar, infektion, en abcess kommer ju aldrig hända mig. Det händer ju bara om man tar en smutsig nål men det gör ju aldrig jag. Men nej det kan hända ändå och det hände mig. Nu sitter jag här med ett ben som inte kommer att vara i fullt bruk på flera månader och jag har missat dyrbar tid för studier och för träning. Vad jag måste lära mig av detta är att jag MÅSTE ha nolltolerans när det gäller slapphet kring hygienen för injektioner. Jag kommer numera att alltid ha som rutin att duscha innan injektion och tvätta händerna noggrant för att sedan direkt slutföra injektionen. Hur det blir angående alcosvabba vet jag inte, jag skall utvärdera detta mer framöver. Men i vilket fall får en infektion som denna inte hända igen. Tänk om det händer samma ben igen? Även om jag kommer bli fullt återställd med detta ben så kommer vänsterbenet säkert att vara sämre när jag är 70 år gammal än högerbenet enbart på grund av detta. Jag menar, det tål ju inte hur mycket som helst. En gång kanske går bra, men en gång till? Njae...

Jag har ju tänkt att hålla på med detta livet ut och om detta skall ske var femte år så håller det inte. Just nu har jag klarat mig i 5 år sedan jag tog min första injektion. Och jag har legat på nonstop i 2.5 år. Detta måste aldrig ske igen om jag måste skärpa mina rutiner, detta har varit en läxa för livet och jag får aldrig slappa till angående injektioner igen. Nolltolerans. Hoppas att ni kanske tar lärdom av detta också, det är nog mest därför jag skriver det som jag skriver här. Min historia kan alla ta lärdom av. För jag vet att det är så lätt att man blir slapp när åren går förbi och det aldrig händer någonting.

Diskussion:

Vad är alla faktorer som har vairt med och bidragit till infektionen? Först och främst har vi själva injektionen, utan denna hade ingenting i benet skett. Men vad mer var det som påverkade? Vad mer kan vi också väga in för att i framtiden lära oss om varför en infektion uppstår. Jo låt mig få fundera på detta så skall jag ge en förklaringsmodell.

Jag började med injektionen. Den har orsakat en blödning i låret. Blödningar skall sluta ganska snabbt eftersom blodet koagulerar. Men vad gjorde jag samtidigt som jag injicerade? Jo jag åt ibuprofen, ibuprofen motverkar blodets förmåga att koagluera och gör blodet mer "tunnt". Detta har ju lett till att blödningen har blivit större och orsakat mer problem än den annars kanske hade gjort. Utöver detta blev jag ju också väldigt sjuk och jag vet att jag ramlade minst en gång på nyårsafton, då kanske blödningen har börjat igen.

Angående hur infektionen kom till:
Antingen har infektionen kommit från huden ner in i benet, eller så har infektionen kommit från att jag faktiskt har blivit sjuk på annat sätt och sedan inifrån kroppen har infektionen angripit området i låret som blöder. Intressant nog fick jag reda på i efterhand att antibiotikan som vårdcentralsläkaren skrev ut åt mig var specifikt mot hudbakterier. Jag sa till läkaren att jag inte tror att det är hudbakterier som orsakar infektionen för det känns allt för osannolikt att jag får en stor sjukdom som sedan gör att jag får ont i benet. Hade det varit hudbaktrerier borde jag fått ont tidigare, men man vet ju aldrig. Jag sa i alla fall till läkaren att han inte bör utesluta att det kan ha skett från andra håll än just från huden. Just eftersom jag hade ju haft en vanlig infektion i kroppen också, inte konstigt om den sprider sig till låret. Hur som helst blev jag ju inte bättre av denna antibiotika och fick ju alltså åka till sjukhuset fem dagar senare.

Det kan ju berott på att läkaren sket i vad jag sa angående att det inte är hudbakterier, det kan berott på att bakterierna var resistanta. Det finns en massa förklaringsmodeller och ingen i världen vet vad som är rätt. Vad jag däremot vet är att det är en massa faktorer som har bidragit till att det gick så illa som det gick och att de faktiskt fick operera benet på mig. Jag kanske till och med hade klarat mig bra om jag inte ens gick och festade. Kroppen blir ju knappast mer tålig av att bli skitfull, assjuk och bakfull. Den hanterar ju inte sådana situationer perfekt vid dessa omständigheter. Jag borde egentligen inte gått på festen men gjort är gjort. Ingen vill ju vara sjuk på nyår och jag tog en risk, det kanske var en dum risk.

Slappheten kring injektionerna måste bli lägre. Jag använder alltid två verktyg och kommer fortsätta med detta. Jag måste bli bättre på att tvätta händerna och duscha ordentligt och skrubba det området jag injicerar och göra injiceringen direkt och inte vänta däremellan. Skrubbningen tar ju bort dammpartiklar och andra mekaniska faktorer som kan orsaka problem. Jag måste göra det bättre helt enkelt och öka säkerheten kring infektioner. Det får helt enkelt inte hända igen eftersom jag tänker köra detta livet ut för att det ger så många positiva effekter på kroppen. Jag har bestämt mig för att köra låga doser för att få ut så mycket som möjligt av testosteronet och jag har bestämt mig för att det skall vara kul även imorgon. Det kan inte bara vara kul idag, för detta gäller livet ut. Det måste vara kul imorgon också. Då räknar vi även in infektionsrisker, det får inte hända igen för då är det inte kul imorgon. Det finns en framtid och den är värd att ta vara på. Jag vill ta vara på den och jag skall göra det.

Avslutning:

Jag ser fram emot morgondagen och detta har varit en stor lärdom för mig. Hoppas det kan bli en lärdom för er också. Ta hand om er, och ta hand om oss. Det är en mörk värld vi lever i idag. Vi blir behandlade som "häxorna" blev förr och det ställer till det för oss i vardagen och i arbetslivet. Orsakar vi egentligen några samhällsproblem? Gjorde häxorna det? Allt är bara en stor myt som har blivit patetiskt fel. Detta trots att vi är goda medborgare och skulle aldrig skada någon annan. Kanske en vacker dag kommer samhället att förstå oss och acceptera oss men som det ser ut just nu är det dystert för oss byggare i Sverige. Det är tråkigt att spendera sitt liv i en lögn för att anpassa sig till normerna men det är priset man får ta om man skall göra det man älskar och ändå passa in. Vi har ju alla fall varandra.

Tack Flashback! Fortsätt kämpa

Signerat, BengtZz

Vilket märke körde du på ditt testo?

Mvh

Dra åt helvete vilka jävla idioter det finns till läkare, blir så satans arg här så jag vet inte ens vad jag ska säga.


Men grymt bra du delar med dig, detta är sånt man får räkna med kan hända och hoppas att nybörjare läser detta noga innan dem ger in i detta missbruk.

mvh

Hatten av till dig, bengtzz! Hoppas alla odödliga tonåringar läser detta. Kan inte föreställa mig hur jobbigt hela processen har varit, men all respekt till dig som vågade uppsöka läkarvård i tid.

Cryotech. Jag är övertygad om att det inte beror på märket. Har aldrig haft ett så smärtfritt märke innan. Dessutom var det i slutet på en vial.

Men nu vet du märket iaf!

Precis! För det är en hel del saker att tänka igenom. Man får ändå räkna med att detta kommer att ske för eller senare. Jag är som sagt hyffsat öppen om bruket till nära och kära. I vilket fall är jag beredd att vara öppen. Om man inte är beredd och detta händer. Vad gör man då?

Det finns mycket att fundera på innan man ger sig in i ett livslångt bruk.

Det hoppas jag också. Inte som avskräckande- men som realiserande moment vill jag att de läser detta. Det kan hända, och för vissa kommer det hända. För mig hände det.

Fick för mig att inte börja kura efter att jag läste detta.

Det är just därför man ligger på Orala oåret om hög doserat!

on topic: Sjukt hur folk beter sig tycker jag.

mvh

Fy fan säger jag vilken jävla idiot till läkare. Du borde ta mig fan anmäla, men vart kommer det leda någonstans? Hemskt att höra vilken människosyn vissa har och dem ska ta hand om de sjuka. Att läkaren var spydig och omogen är väl ganska vanligt kan jag själv tycka inom läkarvården. Tror det hatet har och göra med deras makt position. Självklart är inte alla läkare så men många är väldigt otrevliga och fäller idiotiska kommentarer. Uppenbarligen var läkaren du träffade på extremt omogen och hade problem med sin självbild.

Narkosläkare låter som en sadist som borde bli bestraffad. Helt sjukt vilken människosyn somliga har. Men samtidigt träffar du på en trevlig läkare och sjuksyster vilket bekräftar teorin om att det finns både av gott och ont.

Hoppas du återhämtar dig snabbt, vill ge dig en eloge för en välskriven historia som är viktig att dela med sig.