Nostalgi - Ett problem för mig

Idag såg jag första avsnittet av den nya säsongen av Californication,
en besvikelse jämfört med dom gamla säsongerna
Det är ändå en av mina favoritserier och Hank Moody är fortfarande min hjälte.
Jag blev dock chockad och ledsen av hur mycket han har åldrats på sistone.
Jag är rädd för att han ska bli gammal, kanske får cancer och dör, och att jag aldrig mer får se
se snubben på tv igen, och jag vet att om det händer, och när det väl händer, så kommer det svida.

Jag tror att efter Californication så kommer jag aldrig få se något liknande igen.
Detta gäller inte bara den serien, utan även andra, såsom Spartacus, Prison Break och Lost etc.
Det låter som att jag är en tv-serienörd, och det är jag. Mitt liv består mestadels av att kolla på serier, film och spela spel, men även
musik är en stor del av mitt liv. Jag har oturen att gilla endast äldre musik såsom 70-tals rocken: Led Zeppelin, ACDC, Black Sabbath med mer, som aldrig kommer se nya dagar, för att man ska lämna plats för ``ny`` musik och saker ska ständigt och jämt utvecklas och förändras. Jag har aldrig fattat tycke för det nya.
Varför måste något alltid förändras? Inte mycket stannar om ens något, sorgligt nog.

Jag är fast i det förflutna, ett tomrum, där nostalgi är min föda och religion,
och jag vet att det kommer antagligen bli min död, det är bara en tidsfråga.
Jag vet att folk är less på att höra det ständiga tjatet om att det var bättre förr. Det tyvärr blivit en klyscha. Det känns bara som vi går mot mörkare tider. Jag vet iallafal att jag går mot mörkare tider.


Några frågor: Har nostalgi alltid funnits som det gör idag? Kan det vara ett
framtida problem eller överdriver jag bara?
Mer och mer hör man om folk som säger att både musik, film och spel var bättre förr, vad tycker du?
Säger man alltid att allting var bättre förr? Finns det bevis på att saker var bättre förr? Om en meteorit slog ner i jorden imorgon, så kan man väl säga att det var bättre förr?

Halvt-OT, men ta en titt på Woody Allens "Midnatt i Paris".

Huvudkaraktären går runt med samma tankar som dig.

(tyvärr har Owen Wilson huvudrollen, men han sköter sig ganska bra)

Här har du en till som lever i ett annat årtal

Nä, hur ska man kunna få ett tillfredsställande liv, och känna en vilja till nuet och framtiden, om man helt saknar egen produktivitet?
De saker du räknar upp ovan är endast distraktioner/nöjen och sådant är alltid roligast i början, och förlorar därmed sitt värde av förmåga till underhållning/"impact" med tiden.
Du drömmer dig bort, tillbaka, till en känsla som du aldrig kan få uppleva igen, därför att det är psykologiskt omöjligt.
Kort sagt: Ta dig i kragen och se till att få tummen ur, ditt liv rinner bort.

jo, oftast var saker bättre förr, för att när man var ett barn så var allting i världen nytt och intressant. livet blir sämre med tiden exempelvis eftersom man åldras och man får mindre fritid. så alla människor känner att de har blivit separerade från sitt inre barn, eftersom vi har blivit födda i manliga eller kvinnliga kroppar.

lösningen är att skaffa kärlek/tjej, för att då får man tillbaks den där nostalgikänslan och allting känns bra och intressant igen, och man känner sig ett med sig själv, för att vi har blivit separerade till två kön. när vi var barn var vi bara ett könslöst perfekt medvetande.

Nostalgi återkommer oundvikligen som en försvarsmekanism i en tid av accelererade rytmer i livet och historiska omvälvningar. Utbrott av nostalgi följer oftast revolutioner, exempelvis: den franska revolutionen, 1789, den ryska revolutionen, och revolutioner i Östeuropa åtföljdes av politiska och kulturella yttringar av längtan. I dagens tidsera befinner sig miljontals människor långt ifrån sina födelseorter, lever frivilligt eller ofrivilligt i någon form av exil, globaliseringen har gett upphov till en ny term: diasporisk intimitet, lägg därtill andra avseenden av globaliseringen som skapar nostalgi hos en större massa än någonsin tidigare, då ter sig summan av kardemumman ovedersäglig.

Det beror ju på förutsättningarna, har man tex en kronisk sjukdom är det ju jättebra om man kan få något ut av livet och utnyttja våra sensoriska intryck. Annars är det ju upp till var och en, ett filmintresse kan vara aktivt och stimulera till diskussioner, ideer, fantasier.

Det kan jag delvis hålla med om. Vad som är stimulerande hänger mycket ihop med vad man har för kapacitet/önskningar/möjligheter/osv. Det står dock ingenstans att TS skulle lida av en kronisk sjukdom.
Har man fastnat i nostalgi, så är det bra om man kan finna ny inspiration snarast till att bli produktiv. Människan behöver det med allt vad det innebär (nyttja/vidga sin kapacitet, få bekräftelse av andra etc).

Jag håller utsagan "Det var bättre förr" för sann.
Jag tror också att den är sann på ett väldigt "djupt" sätt.
Man kan se utsagan "Det var bättre förr" som en liten vimpel
som markerar att "Här har någonting oerhört viktigt försvunnit/tagits bort/förstörts".

Vi upplever förlusten, men det finns ingen anledning att tro att vi kan uttrycka den i ord,
eftersom en sådan förmåga skulle kräva att vi var kapabla att uttrycka hur vi upplever nutiden,
en kapacitet som nutiden inte har för avsikt att unna oss.

Däremot håller jag inte utsagan "Det var bra förr" för sann.

Jag känner faktiskt samma sak. Jag lever oftast i en tid som inte bara försvunnit utan även en tid då jag inte ens levde. Så det handlar inte om att jag saknar min barndom lite utan tiden innan det också. I mina ögon är den tiden "färgglad". När jag ser på den tiden (i form av filmer, serier, musik, fotografier, skildringar) ser jag färger och glädje. Och precis som dig tror jag att detta hindrar mig från att verkligen leva ut, eftersom jag borde fokusera på nuet. Tiden idag kommer jag nog uppskatta ännu mer om tio år än vad jag gör nu, men så är det nog för många.

Lösningen är att skaffa en 50-tals bil!

Du lever i sanningen, det var bättre förr.