Vad tänker ni på?

Hej,

Jag och mina kära vän pratade idag om att vi båda tänker väldigt mycket. Vi tänker tankar om människor som passerar när vi är på stan och om allt som händer i vår omgivning.

Jag själv tänker ofta hur andra tänker och analyserar saker som händer och försöker förstå mig på hur vissa kan vara så fruktansvärt dumma emellanåt.

Vi pratade även om hur vi tänker. Min vän menade att han ibland pratade med sig själv (i hjärnan) medan jag inte riktigt kände igen mig i detta.

Jag vill bara dra igång en härlig diskussion om hur vi alla här tänker!

Dela med er av allt som hör till ämnet!

Mvh

Klart man har en inre dialog, speciellt när jag reflekterar inträffar detta. Jag brukar personligen tänka på det mesta mellan himmel och jord, inte så mycket "jag undrar hur random-person-som-går-förbi-mig-på-gatans liv är" utan mer över händelser i mitt eget, och personer i min omgivnings, liv.

En sak som jag brukar tänka på är om någon någonsin har gjort samma grej som jag när jag gör något konstigt. Ett exempel är att jag en gång stod och ryckte i en dörr, skrek upp i luften och skvätte vatten från ett glas som jag höll i andra handen. Då undrade jag om någon någonsin hade gjort detta. Det är ganska kul att tänka så, för det blir ännu mer absurt när man kommer fram till att det är högst sannolikt att någon har gjort det och då undrar man vad deras anledning till det var.
Såhär brukar jag också tänka när jag säger en udda mening, alltså om någon har sagt en viss sammansättning ord innan.

Jag tänker väldigt mycket jämt. Och jag har en liten teori som jag vill dela med mig av även om detta inte hör hit men de e ju en tanke satt säga
Ialla fall tror jag att alla ser olika saker Svårt att förklara detta men tex.
Jag ser röd färg på min vägg en fläck säger vi.
Och min morsa ser blå färg just där och hon säger till mig som liten de där är rödd färg.
Så blå färg för mig är asså rosa,grön,lilla för någon annan väldigt invecklat men är det nån som typ förstår??`
Kan även till lägga att jag pratar mycket i mitt huvud med mig själv

Håller fullständigt med dig där. Min vän, som jag nämnde i första inlägget, och jag diskuterar också detta frekvent om huruvida någon annan gjort saker som vi gjort, som kan tyckas vara oerhört konstiga.

Precis som du säger så har nog många gjort samma saker som en själv men ibland tror jag på riktigt att vi är ensamma om vissa av sakerna vi hittat på.

Vi brukar även prata om hur många i Sverige som gör samma sak just nu osv. Roliga samtalsämnen som oftast är svåra att diskutera med vem som helst.

Jag tänker också mycket kring detta, Och något jag hakat upp mig på är.
Hur en människa helt utan språkkunskaper tänker?

En människa som aldrig verbalt eller textat lärt sig något språk måste väl bli djurisk?
Reptil hjärnan bör ta kommandot?

Eller är jag helt ute och cyklar?
Finns de någon forskning kring detta?

Jag för i alla fall alltid en inre dialog med mig själv när jag ska komma fram till saker.(På Svenska)
Och precis som TS bekymrar jag mig ofta över var moral och etik försvinner ur vissa människor hjärnor.

Jag tänker väldigt mycket. Skulle vela säga att jag nästan för konversationer med mig själv i huvudet. Vad jag tänker på är så olika, men nu på sistone har det varit främst framtiden och döden som har legat och grott i huvudet.

Är det framtiden för dig själv eller för världen eller både och som du tänker på?

Döden är också något jag har funderat mycket på de senaste veckorna, speciellt efter att jag läste Min Kamp av Karl Ove Knausgård (mycket bra bok för övrigt!). Det intressanta i den är hur han skriver om skillnaden på tanken om döden och den faktiska döden. Alltså varför man nästan aldrig berörs av döden när man hör om den på TV men varför man berörs av den så starkt när man får uppleva den själv (i form av att någon i ens närhet dör). Och varför det är så bråttom för de flesta av oss människor att gömma undan döda människor så snabbt som möjligt.
Det fick mig också att tänka på religion och hur det antagligen från början var ett sätt för folk att lättare komma över dödssorger, då det är förståeligt hur man kan vilja bibehålla en illusion av att personens själ på något sätt finns kvar. Det är nog svårt för människan att greppa att när någon väl har dött så är det bara ett tomt skal som ligger kvar och inget annat.

En till tänkare här!

Grubbleriet brukar vara från morgon till kväll i form av frågeställningar såsom:

Varför existerar någonting alls över huvud taget?

Vad är jag? Vem frågar sig vad som finns? Varför är just mitt medvetande väckt till liv av den hjärna som är jag?

Finns det någonting konkret utanför mig själv, eller är verkligheten i sig själv abstrakt?

Vad är det mest spännande som finns på andra platser i universum?

Finns ens någon förklaring för allt?

Personligen finner jag livet mycket mer besynnerligt än döden.

Ibland tänker jag på att hela universum bara är ett nätverk av tankar som ekar i evigheten. Usch finns så mycket jag har lust att skriva ner av mina tankar, formulera allt. Har suttit vid detta inlägg säkert en kvart. Sen tänker jag att allt bara kommer försvinna, tjoff. Eller är allt förevigat i evigheten? Kommer jag skriva detta igen? När alla atomer och universum sätts ihop på samma sätt. Tror fan det, allt går igen som en gammal projektor på en filmduk, finns ingen bakom spakarna.

Jag brukar tänka på om multiverse-teorin verkligen är sann med miljontals parallella universum som innehåller mig, men med ändrade utkomster för varje sekund, exempelvis om man misslyckades med något i denna värld, så gjorde man inte det i ett annat parallellt universum, sånt kan störa mig ordentligt om den teorin är sann.

Om du menar tex att din mor har lärt dig att den riktiga röd-färgen kallas för "blå" så att du därmed lär dig att den färgen kallas blå? Är det så du menar?