Fruktansvärt dålig självklänsla och skuldkänslor efter min tid som missbrukare.

Man kan liksom inte tänka på det utan att summariskt skriva av det med "så är det.". Man vänjer sig och flashbacks får man alltid. Även när det gäller krossad kärlek p g a droger, död, småbarn som far illa, kanyler på golvet och småungarna som hittar påsar med vitt, våld osv.
Och all galen bilkörning, och de som har dött. Äh, det går att samla ihop sig, trots allt, och det finns mycket att leva och några som behöver en iaf
Men till himmelen lär man aldrig komma...det blir nog bra ändå.
Men man måste lägga av bara....

Gå på ett öppet möte, hjälpen är densamma men medlemmarna har ju lite annan bakgrund.

Allt är bättre än inget, fast det är snyggare tjejer på NA mötena.

Fan, den här tråden får mig att seriöst oroa mig över mig själv eftersom jag typ aldrig känt skam/skuld kopplat till nån annan (än mig själv, that is). Det känns som att antingen är jag empati-/känslomässigt störd a la antisocial narcissist (psyko-/sociopat) eller så är jag lite mer allmänt störd (typ värsta förtränger och/eller förnekar de känslorna/insikterna).

Fast å andra sidan har mitt knarkande bara drabbat mig, om man bortser från nära och kära men endast i den mån de känt oro, har aldrig snott av dem eller så. Borde kanske vara illa nog med oron men jag känner det fan inte. Har inte lyckats bli så himla drogfri heller i och för sig men även under långa (år) drogfria perioder har skuldkänslorna lyst med sin frånvaro. (Det måste vara nåt fel med det va? känner jag nu.)

Däremot har jag kvaddat min självkänsla helt jag med och känner mycket skam och ångest över saker (läs: allt). Även sånt som inte har med droger specifikt att göra utan mer vanliga saker i livet, både nytt och gammalt (vi snackar decennier tillbaka). Innan jag började med droger hade jag aldrig problem med vare sig det ältande (kan för mitt liv inte släppa saker) eller den självmedvetenhet/självcentrering av närmast extrema mått och med det oavbrutna nedvärderande (av mig själv) och det självförakt jag plågas av idag.

Det är som att drogerna gav mig ett nytt sätt att se på saker och jag ser bara en ändlös samling av mina egna brister och fel i sammanhang som jag tidigare öht inte tänkte på efter de inträffat men som nu, med den här "nya synen", ter sig extremt "felaktiga", i brist på bättre ord. Jag såg det inte innan eller levde i okunskap/förnekande men nu ser jag, drogerna har lärt mig/visat mig, typ. Lyllo mig.

Den jag tidigare (innan droger) var, med viss självsäkerhet tillika självförtroende, som vågade ta plats och inte var så jävla ångestfylld, skamsen och undergiven/rädd är borta. Minns knappt hur det var, känns overkligt att det faktiskt var jag.

Man kanske borde agerat ut och svinat loss lite mer så man hade det att gräma sig över i stället. Mitt misstag skulle således alltså inte vara vad jag gjort utan vad jag inte gjort. Typ.

Bah! Har skrivit på detta i hundrade år nu så nu postar jag bara skiten, hoppas det makes sense och att jag fick med allt jag ville ha sagt. I annat fall: så tråkigt (för mig). Jättetråkigt.

fan dubbelpost igen. Jävla bakåtknapp.

You make sense, men du måste bli vän med dig själv igen.

Droger gör att man kopplar bort mycket, det är inte så kul att koppla på dom när man ska bli fri.

Men gör du det inte så är risken för återfall stor, om du vågar sträcka ut en hand till nära och kära då minskar den risken.

Sorry för sent svar:

NA fungerar på följande sätt.
Man är ett gäng, män och kvinnor som inte vill knarka längre.
Några har varit drogfria länge, några kortare tid.
Man använder sig av AA´s Stora bok för att arbeta i "stegen, 12 steg"
Man suger tag i nån som gjort stegen, och är fri från beroendet, och ber dom "sponsra" en

Man gör stegen, och mår bra.

Stegen är en kombination av vissa andliga element och rent vett men fungerar ungefär så här.

• Ge upp, sluta försök att kontrollera din omgivning
• Var villig att tro på att det finns något som är större än dig
• Kolla på vad du har gjort fel i ditt liv, vad är du skyldig till, vem har du skadat
• Be om ursäkt och försök att få gottgöra de som du skadat.
• Hjälp andra som behöver hjälp att bli fri från missbruk.

Enkelt.

Mötet går oftast ut på att se till att de som inte varit där tidigare fattar att det finns en lösning på deras problem.

En fråga:

Är det dåligt samvete för att du känner hur andra ser på Dig efter missbruket? Att du känner dig smutsig på det viset. Att skammen grundar sig i ditt ego.

Eller ligger skammen i att du faktiskt mår dåligt å andras vägnar för hur du har betett dig mot dem eller andra saker som du gjort som påverkat dina medmänniskor?

Det ligger en viss skillnad i det där och någonting säger mig att många gånger handlar det i grund och botten om att man tycker synd om sig själv som missbrukare. Jag insåg till slut att för mig handlade det faktiskt om mitt feta ego och inte mina medmänniskor.

Det där med behandling, det låter som om att du är rädd för själva miljön? Det finns saker man faktiskt lär sig där som kan bli ditt verktyg till drogfrihet. Det handlar mer om hur du själv förvaltar det du får serverat. Det innebär inte att du ska svälja allt med buller och bång. Utan det finns ibland förklaringar som kan vara nog så viktiga för att förstå varför det blev som det blev.

Känner verkligen igen mig i det du skriver.