Vem är du?

Lägger ofta märke till att jag på inget sätt riktigt är mig själv när jag är med andra. Det är ett skådespel. Ett skådespel som inte märks just för att det spelas på ett normalt vis. Det gäller alltifrån hur jag beter mig, sättet jag pratar på till hur jag uttalar mitt namn. Mina värderingar däremot håller jag vid även om jag med andra inte alltid uttrycker dem. Man skulle kunna säga att jag blir och agerar enligt vad som förväntas av mig, vad som förväntas av en "normal". Jag agerar enligt den normala mallen för att smälta in. Jag vet att vi människor har olika roller i olika situationer och med olika människor, men är egentligen detta sätt som jag är på med andra, verkligen jag? Har du olika roller i ditt liv? Tröttnar du inte på ett rollspel, på att inte vara dig själv? När är du som mest dig själv? Vet du vem du är? Och känner du dig?

Ibland kommer jag till insikt och inser att jag är jag

Nej du är en massa roller men det som är viktigare är att du inte är dina tankar.
Du är den som observerar dina tankar. Dina tankar kommer och går men den som alltid har varit med dig och alltid kommer vara med dig är det högre jaget som observerar men inte tänker.
Det högre jaget som bara ÄR.

Det låter intressant det du skriver men jag är inte riktigt säker på om jag förstår allt. Skulle du kunna ge ett konkret exempel?

http://www.ted.com/talks/andy_puddicombe_all_it_takes_is_10_mindful_minutes .html
http://www.youtube.com/watch?v=6CJ2TUtQvJo
http://www.bokus.com/bok/9789153434092/lev-livet-fullt-ut-en-vag-till-andligt-uppvaknande/

Jag känner att jag behöver skådespela som minst när jag är med de flesta inom familjen, och till viss del med mina närmare vänner.

Annars blir jag ofta mer social än vad jag orkar vara, visar att jag bryr mig mer än vad jag verkligen gör osv. Ganska tröttsamt ibland, vissa fredagskvällar känns det skönt att bara vara hemma, ensam. Det är ansträngande att visa en ofta falsk bild som alltid är social och trevlig.
Hemma framför datorn kan jag vara precis så sur och otrevlig som jag vill.

Är ganska ung (20-23), men har under det sista året fått mycket bättre insikt om vem jag verkligen är. Innan det var det mycket mer skådespel, framför allt under gymnasieåren.

Har dock en hel del kvar att lära. Skolan tar upp så mycket tid att jag varken har ork eller tid med någon djupgående analys av mig själv.

Detta är en mycket bra fråga! Ville bara poängtera detta. Hur gammal är du? Det låter som en typiska första eller andra identitetskris. Man skulle kunna ha en lååååååååång sociologisk/psykologisk debatt om detta och jag tror det finns bra böcker om ämnet. Det man ska komma ihåg är att människor är sociala varelser. och då menar jag inte "social" i dess positiva mening att någon är social/trevlig. Vi behöver mänsklig kontakt och att känna oss accepterade. Vissa har det mer eller mindre i sig givetvis men jag tror ingen "sund" människa isolerar sig från omvärlden och skiter i vad andra människor tycker. Det är någonting som har blivit romantiserat i samtiden som jag inte tror grundar sig i någonting äkta.


Jag tycker ju äldre man blir. Ju mer självständig man blir, desto mer närmar sig alla jagen varandra. Man blir mer homogen i sin personlighet. Du kan säkert relatera till den "ocensurerade lekfulla aggressiva" tonårspersonligheten killar har i "killgruppen" och svärmorspersonligheten man har i andra föräldrars sällskap.

Jag vill också poängtera att jag tycker det finns en förlust i det här då många när de blir äldre identifierar sig nästan helt och hållet med sin yrkesroll och barrikaderar sig bakom floskler och förprogrammerade beteenden. Detta har såklart försvarsmekaniska mandat och viljan att passa in i en given social kontext.

Många av de mest fantastiska människor jag träffat är personer som på något sätt har en direkt kontakt till sitt inre barn. Man märker genast i en diskussion att det finns någonting levande och genuint i dem.

Det krävs mod att vara sig själv.

Det händer allt för ofta att jag inser att jag inte har något gemensamt med mig själv.

Hur är det ens möjligt?

Den personen som egentligen är jag skulle vara outhärdlig för andra människor. Det är därför av största vikt att jag anpassar mig och spelar roller för att synka med samhället.

Jag skulle t.ex. aldrig bry mig om något som inte intresserar mig om det inte vore för att jag anpassar mig. Jag har svårt för när folk frågar: "Hur var din semester?" redan nu, för jag bryr mig inte om deras semester och jag förväntar mig inte att de ska bry sig om min. Tack vare att jag spelar en roll så kan jag dock låtsas bry mig, och det sociala konceptet flyter på.

Jag är en kille med passionerade känslor för sådant som intresserar mig; jag kan gråta och glädjas till småsaker som egentligen inte spelar någon roll om det bara är sånt som berör mig. I utbyte så är ointressanta saker fullkomligt outhärdliga för mig, jag zonar ut om någon börjar prata om hur deras dag har varit - såvida inte deras dag har varit intressant, vilket den oftast inte har.

I offentligheten går det inte visa sådana känslor. Därför blir man som ett långt jävla streck, känslomässigt nollställd - tills man kommer hem och kan vara sig själv igen. Med vänner kan man ju skratta åt det alla andra skrattar åt, vara cynisk mot det som alla andra är cyniska mot - det är dock nästan aldrig några äkta känslor.

Att, som ts beskriver, den person jag "är" inför andra har lite gemensamt med den person jag är ensam. Men båda är ju faktiskt samma person.