Man närmare 30.
vikt 88kg
DPT 70mg (uppskattningsvis)
FYYYYYYYYYYYYY FAAAAAAAAAAAAAAN
Några sekunder efter nålen är ute så börjar hela världen spricka upp som en mosaik, där varje bit av mosaik blir massor med nya mosaikbitar.
Effekten är verkligen hård, har ingen aning om vart det kommer att bära iväg, det känns okey, men samtidigt ett fysiskt obehag. Inte illamående, men ändå illamående. Ett obehag helt enkelt. Och min förundran över att en männniska ens kan uppleva något sådant är en av mina första tankar
Tänk 40 LSD lappar som slår på exakt samtidigt med full kraft
Det slår jävligt hårt, pulsen skenar också upp, mitt hjärta är vant att slå hårt av höga doser centralstimulanter, men det här är mycket värre och kroppen är det bara glömma att röra.
Verklighetsförankringen försvinner, känns som jag svävar mellan olika platser, där rummet jag befann mig i endast var ett av dem. Jag måste fokusera mig ytterligt för att kunna säga någonting och att se personen bredvid mig.
Pulsen är otroligt hård, och det finns en psykisk svårighet, att slappna av är otroligt skönt, som att sväva i en orgasm, men obehaget förstör upplevelsen och det går inte att slappna av som på t.ex Nbome och bara ligga och åla sig och njuta.
Jag inte berätta om några djupa upplevelser eller insikter därför att jag tog för mycket och hade fullt upp med att bara hantera det som hände
Jag kunde inte hänga kvar i verkligheten, och den blev oviktig på något vis. Jag tänkte på personen bredvid mig, och vad hon upplevde, jag försöka säga och förklara men kunde inte och släppte det på något vis, svårt att förklara att inte bry sig om den verklighet man vet någonstanns att man befinner sig i, det är okey att försvinna från den, det är t.om okey att inte komma tillbaka till den på väldigt lång tid, om någonsin. Just då det enda störande är upplevelsen av den egna kroppens obehag.
En kropp man inte känner, en kropp man inte ser.
Jag är psykiskt stabil så jag låter inte sådana upplevelser bära iväg med mig i panik eller oro utan behåller mitt inre lugn så det blev inte en snedtripp, men det var för starkt. Hade det fysiska obehaget och pulsen inte vart så extremt hög hade jag verkligen njutit av det.
När det efter en timme började lägga sig var jag lättad över att det inte varade längre, dom introverta synerna var otroligt vackra, dom yttre synerna lika så, som ett filter, bilderna på TV:n växlade mellan att se ut som om disney ritat bilderna i färggranna mosaiker med stora bitar, till oljemålningar, till photoshops soft brush
Skrattade åt min egen dumhet, oförsiktighet.
Jag gör inte om det!
vikt 88kg
DPT 70mg (uppskattningsvis)
FYYYYYYYYYYYYY FAAAAAAAAAAAAAAN
Några sekunder efter nålen är ute så börjar hela världen spricka upp som en mosaik, där varje bit av mosaik blir massor med nya mosaikbitar.
Effekten är verkligen hård, har ingen aning om vart det kommer att bära iväg, det känns okey, men samtidigt ett fysiskt obehag. Inte illamående, men ändå illamående. Ett obehag helt enkelt. Och min förundran över att en männniska ens kan uppleva något sådant är en av mina första tankar
Tänk 40 LSD lappar som slår på exakt samtidigt med full kraft
Det slår jävligt hårt, pulsen skenar också upp, mitt hjärta är vant att slå hårt av höga doser centralstimulanter, men det här är mycket värre och kroppen är det bara glömma att röra.
Verklighetsförankringen försvinner, känns som jag svävar mellan olika platser, där rummet jag befann mig i endast var ett av dem. Jag måste fokusera mig ytterligt för att kunna säga någonting och att se personen bredvid mig.
Pulsen är otroligt hård, och det finns en psykisk svårighet, att slappna av är otroligt skönt, som att sväva i en orgasm, men obehaget förstör upplevelsen och det går inte att slappna av som på t.ex Nbome och bara ligga och åla sig och njuta.
Jag inte berätta om några djupa upplevelser eller insikter därför att jag tog för mycket och hade fullt upp med att bara hantera det som hände
Jag kunde inte hänga kvar i verkligheten, och den blev oviktig på något vis. Jag tänkte på personen bredvid mig, och vad hon upplevde, jag försöka säga och förklara men kunde inte och släppte det på något vis, svårt att förklara att inte bry sig om den verklighet man vet någonstanns att man befinner sig i, det är okey att försvinna från den, det är t.om okey att inte komma tillbaka till den på väldigt lång tid, om någonsin. Just då det enda störande är upplevelsen av den egna kroppens obehag.
En kropp man inte känner, en kropp man inte ser.
Jag är psykiskt stabil så jag låter inte sådana upplevelser bära iväg med mig i panik eller oro utan behåller mitt inre lugn så det blev inte en snedtripp, men det var för starkt. Hade det fysiska obehaget och pulsen inte vart så extremt hög hade jag verkligen njutit av det.
När det efter en timme började lägga sig var jag lättad över att det inte varade längre, dom introverta synerna var otroligt vackra, dom yttre synerna lika så, som ett filter, bilderna på TV:n växlade mellan att se ut som om disney ritat bilderna i färggranna mosaiker med stora bitar, till oljemålningar, till photoshops soft brush
Skrattade åt min egen dumhet, oförsiktighet.
Jag gör inte om det!
