Vad har ni upplevt för övernaturligt / paranormalt?

Något oförklarligt håller mig vaken hela nätter ibland. Jag upplever det som om den/det ligger bredvid mig i sängen. Har någon varit med om något liknande?

Jag är uppväxt med spökhistorier.
Min pappa växte upp i ett hus där det hände oförklarliga saker mer eller mindre varje dag i 5 års tid.
Min farmor, farfar, pappa, min faster och mina två farbröder har alla upplevt märkliga saker i det huset, samt flertalet av deras vänner.
Vissa saker upplevde dom när det var över 5 personer som hörde samma sak vid samma tillfälle, så att en person inbillat sig något är svårt att tro.
Sen har jag väldigt svårt att tro att hela pappas sida av släkten skulle ljuga om detta.
Pappa säger att han aldrig var rädd, förutom en gång. Då var han vettskrämd.

Hänt ganska många gånger att det är ljust ute på natten, det blir aldrig natt, menar i södra Stockholm liten förort och på flera ställen. enligt smhi var det solnedgång för 1 timme sen..

Om det är mitt i sommaren, så får vi bara mörkt på natten om det regnar på mina breddgrader.
Och det är inget övernaturligt med det.

Satt tillsammans med honom på gräsmattan i kyrkogården där hans farmors urna ligger begravd. Vi pratar och tiden försvinner såsom det gör när två personer har en unik koppling med varandra.
Framför oss ligger en gles skogsdunge och det är sen sommar kväll. Solnedgång. Mitt i konversationen tystnar vi. Vi båda ser ur ögonvrån en kvinna klädd i vitt. Tittar upp och vi båda ser henne Typ sväva "gå" innan vi försvinner bakom ett träd. Det var väl hennes eller någon annans ande. Det var så otroligt speciellt. Att vi båda såg.
Det hände fler grejer när vi var tillsammans så, men han har nog glömt och begravt det djupt inom sig.

Ja, men jag har varit med om att det blivit kolsvart Mitt På Dagen ...

Det du.

Helt nattsvart, utan minsta anstrykan till ljusblåa himlar, eller minsta solstråle som sipprar in.
Bara nattsvart kolmörkt
Gatlyktorna tänds.
Bilisterna saktar ner och glor oroligt ut från sina vindrutor upp mot mörkret.

Det är så man kan gråta, så vemodigt blir det.
Kanske solen slockat, frågar man sig med skälvande röst.
Något får lov att hålla om en då, riktigt hårt och tryggt.

Solförmörkelse? Annars är det konstigt att det aldrig stått något om det i nyheterna eller ens någon annan sajt som har med övernaturligt att göra. För det här är första gången jag läser om det. Så antingen har du en livlig fantasi, eller så mörkas det (huhu) om det överallt, vilket i stort sett är omöjligt i dagens läge med tanke på att internet finns.

Ja, det bör ha varit en solförmörkelse eller bara fantasier.

Jag har sett spöken jag är ju ingen ungsparv, kroppen blev verkligen primordial skräck 1 gång då. När man ser spöken blir hjärnan så rädd så att håren på armarna reser sig & man hamnar i chock, det är för att hjärnan inte gillar paranormalt, den vill ha trygga parametrar om vad som är möjligt precis som en Tegnell diggare.

Efter att jag ritat något så brukar jag märka efteråt att det är kopia på andras verk, man känner igen figurerna. tydligen kanaliserar jag.

Min kompis gick bort i våldsamheter tidigare i år så igår fick äntligen se höra tala med honom för en sista gång på ett besök i min lägenhet, varit mottaglig hela natten lång tills morgon timmarna då tills han valde att lämna för att vandra vidare igenom ljuset!

Han ville verkligen inte vara ett osaligt spöke vandrar runt i hemligheten bland människor!

Så medans fortfarande gråter spirituella tårar dela med er av det här levande helvetet!

I tonåren hade jag och syster rum bredvid varandra och utanför vårt rum var ett stort allrum. Där stod datorn med en gammal knarrig stol framför. På den tiden hade vi "datortider" och fick inte sitta när som helst och surfa. Hände flera gånger att jag hörde hur någon knarrade på stolen och knappade på tangenterna. Sprang upp ur sängen, öppnade dörren för att förvånas över att det var mörkt och datorn inte ens igång. Sa inget till syster eller övriga syskon.

En morgon några veckor senare säger syster "Jag tror det spökar.", och jag ber henne utveckla. Visar sig att hon hört samma sak och ryckt upp dörren i ett försök att komma på mig med att sitta vid datorn.

Nästa gång jag hörde det var jag helt säker på att jag var ensam på våningen. Jag sa högt då "Sluta, nu ska jag sova.". Det fungerade. Stolen slutade knarra och tangenterna tystnade.

Följande låter kanske inte så paranormalt. Men nån slags fenomen (himlafenomen), var det, verkade det, ”linjer”.

Det var igår, på lunchen, satt och pratade i mobil med en god vän.
Då får jag se ett svart streck över hela himlen. Riktigt högt upp som sträcker sig så långt tills det blir otydligt i fjärran, borde handla om flera mil i syd- nordlig riktning.
Jag fortsätter prata men kommenterar fenomenet ganska omgående i mobilen till vännen.
Jag följer strecket från norr till söder till norr, fram och tillbaka med blicken. Och tänker att det är något slags optiskt fenomen. Och blinkar för att få bort det.
När inte strecket försvinner böjer jag tillslut nacken bakåt, och ser då rakt ovanför mig ett passagerarflyg med vanliga långa vita dubbla streck bakom på himlen. Ingen vind har ännu slagit sönder strecken.
Praktiskt taget molnfritt, blå himmel. Det mörka framför planet utgör en förlängning exakt i planets färdriktning från planets nosparti. Som en plottad kurs. Hela ”ekipaget” (vita avgaser-flygplan-svart streck), som en enhet i ett svep - med planet i mitten.
Detta pågår ca 30 sekunder sen försvinner det ”optiska”, svarta.

Min vän ber mig notera klockslaget, och det är 12:23. Jag befinner mig i Kullavik. Planet går högt utan att tappa altitud. Mot Oslo?

Strecket var suddgrå (typ skuggors genomskinligt mörka ton) och markant och längre än de vita felfria strecken efter planet.