Typiskt för den ursprungliga gotiska litteraturen är gamla slott, ruiner, kryptor, kloster eller dunkla palats, kyrkogårdar, fångenskap, förföljelse, grymheter, galenskap, mänskligt förfall och övernaturligheter.
Den klassiska gotiska perioden brukar anses vara från 1764 till 1840. Perioden inleds med Horace Walpoles kortroman "The Castle of Otranto" (1764). Den handlar om en familjeförbannelse som eliminerar usurpatorn Manfreds furstliga dynasti i 1100-talets Italien, och omintetgör hans planer på att gifta sig med sin döda sons fästmö.
Boken blev en enorm succé, har utkommit i över 150 upplagor. En av historiens mest inflytelserika böcker. Den motiverade återupplivandet av gotiken inom konsten och den har förmodligen gjort mer än någon annan bok för att bana väg för det tidiga 1800-talets romantik. Den utgjorde även förebilden när det gäller intrig, karaktärisering, miljö och stämning för hundratals efterföljare.
Gotiska romaner är speciellt på modet i England och Irland 1790-1820. Under den här perioden var Anne Radcliffe the "Queen of Terror" med romaner som "The Romance of the Forest", "A Sicilian Romance", "The Italian" och den mest berömda "The Mysteries of Udolpho". Till skillnad från de flesta författarna har det övernaturliga i Radcliffes böcker alltid en förklaring.
Hon fick många efterföljare, den mest berömde är Matthew Lewis med "The Monk" (1796). Den innehåller mord, satanism, incest och mänskligt förfall.
Även Amerikas förste yrkesförfattare Charles Brockden Brown påverkades delvis av Radcliffe och Walpole, men hans fyra gotiska romaner utspelas i en amerikansk miljö. Den mest kända, "Wieland" (1798), betraktas som ett mästerverk (Självantändning, utomkroppsliga röster, religiös mani och ett kusligt mord baserat på en verklig händelse.) Browns psykologiska intresse för besatthet, förförelse, galenskap och ondska gör honom till Poes föregångare. Han var mycket beundrad av Walter Scott och Keats, och Shelley var så påverkad av honom att han på skoj namngav många av sina vänner efter Browns hjältar och hjältinnor.
Höjdpunkten nås 1820 med pastorsadjunkten Charles Maturins "Melmoth the Wanderer", av många betraktad som den sista traditionella gotiska romanen. Den handlar om Melmoth som säljer sin själ för att få ett längre liv. Boken är delvis en attack riktad mot katolicismen. Det är inte Radcliffes "lugna rysningar" utan klaustrofobisk intensitet, en hänsynslös anhopning av våldsamheter och hädelser. Romanen hyllades av så olika författare som Thackeray, D. G. Rossetti, Balzac och Baudelaire. Balzac skrev en fortsättning på den och det påstås att Baudelaire planerade att översätta den till franska.
(Som kuriosa kan jag nämna att när Oscar Wilde släpptes från fängelset 1897 och begav sig i exil till Frankrike kallade han sig för Sebastian Melmoth.)
I Radcliffe, Lewis och Maturins romaner innebär det gotiska det medeltida, d.v.s. det barbariska. Alltså tiden före den upplysande protestantiska eran som inleddes revolutionsåret 1689. Deras romaner utspelas i katolska länder i södra Europa under 1500- och 1600-talen. De oroade sina läsare med historier om spanska inkvisitionen och skurkaktiga, skenheliga munkar och nunnor.
Mary Shelleys Frankenstein och James hoggs "The Private Memoirs and Confessions of a Justified Sinner" betraktas inte av alla som gotisk litteratur p.g.a. att de saknar det typiskt medeltida och utspelas i mer modern tid. Men det beror förstås på hur strängt man definierar gotisk litteratur. (Hoggs bok innehåller bl.a. mord, självmord, gravöppning och djävulen)
På 1820-talet hade de gotiska romanerna till stor del, i Europa, övergivits för Walter Scotts historiska romaner. I Amerika varade nog intresset längre (Poes gotiska noveller började publiceras 1839).
Det finns många författare som under senare delen av 1800-talet mer eller mindre använde sig av gotiska inslag; t.ex. systrarna Brontë, Bram Stoker, Dickens, Bulwer-Lytton, Wilkie Collins, Le Fanu och Henry James.
Det blev väldigt off topic.