2013-01-06, 13:46
#1
Det finns trådar som jag inte får ihop, paradoxer som gäckar mig. En är den om jakten på lycka, liv och inre helande. De allra flesta - jag skulle säga alla - av oss längtar efter ett sammanhang, en gemenskap, ett utbyte och ett sätt att leva tillsammans med andra där vi samtidigt tillåts vara oss själva. En kärleksfull gemenskap. Somliga påstår att det är genom detta ömsesidiga delande med andra som vi verkligen blir oss själva, andra menar att vi själva först måste hitta skatten i åkern; den inre åkern. Inte förrän vi har grävt oss igenom våra många lager av skam, besvikelser, dolda motiv och begär kommer vi att finna den där guldklimpen som hjälper oss att leva ett rikt liv. Och som i slutändan attraherar andra till oss. I samlevnadsspalter läser man inte sällan detta; om trasiga, ensamma och längtande människor som av experter uppmanas att söka sig inåt och möta ensamheten. Gömma sin längtan efter andra konfronteras med sitt inre ökenlandskap.
Vissa människor konfronteras dock sällan överhuvudtaget med detta, eftersom de själva tidigt erbjuds möjligheten att värma sig under ett täcke av trygghet, fysisk närhet, mjuka skratt och ömsesidigt givande och tagande. Andra står skyddslösa inför det fundamentala faktumet om livets beskaffenhet: Himmelriket finns inom dig. Av egen kraft förväntas de svinga sig uppåt och inåt för att möta sig själva. De tvingas ställa sin längtan efter gemenskap åt sidan för att hänge sig åt att utveckla den inre dialogen. Även de som hela sitt liv funnit sig vara i falsk gemenskap och som inte förrän nu vågat vara ärliga mot sig själva, kastas ut i denna existentiella möjlighets inre landskap.
Finns det en möjlighet till inre läkande enbart i relationen till andra, eller kommer vi alla förr eller senare att ställas inför vår egen ensamhet? Är det så enkelt att det handlar om självkänsla och att de som har denna självkänsla med sig med modersmjölken befrias från ett arbete som för vissa andra tar ett helt liv? Är det ett dynamiskt växelspel mellan inre och yttre faktorer? Hur ser ni på detta med vägar till helande?
Vissa människor konfronteras dock sällan överhuvudtaget med detta, eftersom de själva tidigt erbjuds möjligheten att värma sig under ett täcke av trygghet, fysisk närhet, mjuka skratt och ömsesidigt givande och tagande. Andra står skyddslösa inför det fundamentala faktumet om livets beskaffenhet: Himmelriket finns inom dig. Av egen kraft förväntas de svinga sig uppåt och inåt för att möta sig själva. De tvingas ställa sin längtan efter gemenskap åt sidan för att hänge sig åt att utveckla den inre dialogen. Även de som hela sitt liv funnit sig vara i falsk gemenskap och som inte förrän nu vågat vara ärliga mot sig själva, kastas ut i denna existentiella möjlighets inre landskap.
Finns det en möjlighet till inre läkande enbart i relationen till andra, eller kommer vi alla förr eller senare att ställas inför vår egen ensamhet? Är det så enkelt att det handlar om självkänsla och att de som har denna självkänsla med sig med modersmjölken befrias från ett arbete som för vissa andra tar ett helt liv? Är det ett dynamiskt växelspel mellan inre och yttre faktorer? Hur ser ni på detta med vägar till helande?
Återkommer senare med lite fler reflektioner, sånt här tar tid 
