Ingen här med "Thanatophobi" (rädsla för döden)

Jag har väl ingen diagnos, ej heller säker på att det är thanatophobi.
Men det känns som om det är på "fobinivå".

Har sedan 30-35års ålder alltid tyckt illa om att bli äldre för att till slut dö....
Får riktiga obehagskänslor och puls och andning ökar om jag tänker för mycket på detta med döden. Kan triggas bara jag tänker på ett årtal som ligger lite förbi min förväntade levnadslängd.
Dessa tankar brukar dyka upp när jag lagt mig för att sova. Somnar normalt väldigt snabbt, tar 2-5 minuter, men ibland lägger man sig och börjar fundera, ofta slutar det med att jag får lite ångest och går upp och sätter mig vid dator eller tv för att skingra tankarna.

De här tankarna dök tidigare upp max ett par gånger i månaden, men sedan min far dog 2006 är det lite oftare.
De brukar aldrig dyka upp på dagtid kommer på senare delen av kvällen när familjen lagt sig att sova och jag som "nattuggla" sitter kvar vid datorn, eller vid tv:n. Tror nästan att jag lägger mig väldigt sent för att vara så trött som möjligt så jag inte hinner börja fundera.

Jag ser det inte som ett problem jag borde söka för eftersom det troligtvis inte finns något "bot" för det.

Jag blev triggad bara jag skrev dessa rader.
Någon mer som besväras av liknande? Hur har ni löst detta?
Är gift och har vuxna barn, fast jobb, stabil ekonomi, inget missbruk bor "Svensson-liv" på mindre ort.

Blir du såpass orolig att du skulle klassa det som allvarligt? Alltså, hur länge håller det på och kan du "stänga ute" det på något vis, eller är det så illa att du måste skjuta upp sysslor, planer och dylikt?

Edit: Läste mer noggrant om hur det inte dyker upp dagtid, men frågan kvarstår som så att du kanske sitter uppe om nätterna och tänker, vilket resulterar i trötthet och därmed det ovan nämnda?

Om det är så illa skulle jag söka, definitivt. Och ärligt talat tror jag de flesta har en viss rädsla för döden, mer eller mindre. Bara att de kan glömma det på stört och återgå till det vanliga. Själv tänker jag ibland på döden och önskar att allt trams om paradis och himmelriken är sant... Men sådant kan jag helt enkelt inte få in i mitt huvud.

Det som gnager mig mest vid sådana tankar är att jag inte kan tänka mig att min sinnesnärvaro helt plötsligt upphör att existera. "Poff".

Men som sagt, om det stör dig i din vardag skulle jag absolut söka hjälp.

Vad är ni rädda för när det gäller döden?

Själv är jag märkligt nog inte så rädd. Jag "bryr" mig inte riktigt. Jag är lycklig, men jag bryr mig inte så mycket. Det är positivt att man dör när man är olycklig, lycklig, om ingenting händer, om man hamnar i himlen eller om man återföds. Det är win-win oavsett hur man dör, när man dör och vad som händer därefter!

Om man inte hamnar i ett "helvete", dvs. Men det är ingen risk, och om det är någon risk så får vi besök av ungefär hela mänskligheten ändå

Men samtidigt bör man också njuta av den otroliga chans man fick när man vann racet till ägget, och att ens föräldrar träffades så att det blev just jag. Det var många som inte fick den chansen, så man har fått en chans på oändligheten hur det än slutar. Jag är i alla fall nöjd oavsett hur det slutar

Så, vad är det som oroar dig?


Edit:
Du bör överväga ett profilbildsbyte TS

Jag har haft en dödsångest sen jag var sju år ungefär.Jag kunde bryta ihop och storböla när jag tänkte på universum och liknande när jag var ung. Detta var sjukt svårt men jag lärde mig att kontrollera dessa känslor genom stopptankar. Kom tanken så var det bara "stopp stopp stopp stopp, etc" som jag matade i mina tankar. Ibland med kallvatten i huvudet. Men jag fick paniken oftast när jag inte kunde greppa om livet och evigheten typ. Men i dag har jag inte samma problem även om min dödsångest lever kvar i mindre skala.

Svårt bli av med tankarna ifall du inte använder stoppmetoden! Dvs, ifall du får en negativ tanke måste du bryta den genom "fysisk" handlingskraft! Du ska döda tanken genom att stoppa den helt enkelt. Detta kan du träna på även inom andra områden, negativa tankar etc!

När du väl når panikstadiet är det typ försent. Så tvinga upp dig från sängen och börja räkna spelarna i Sveriges landslag som vunnit medalj i fotbolls-VM och liknande. Sen tänker du på underbara tankar ett tag och sen lägger du dig.

Hoppas detta hjälper. Själv har jag andra problem när jag försöker lägga mig nu men lyssnar mycket på stand up comedy. Jag vet inte om detta är något som hjälper på sikt dock, för ibland får jag svårigheter att somna och _måste_ lyssna på Betnér t ex.

Som sagt, viktigaste är att blockera tankarna, så fort du ens får den minsta lilla tanke så blockera den genom at tänka stopp, stopp, stopp och efter det räkna vilka som vunnit något inom idrott etc!

Lycka till!

Jag har aldrig begripit rädslan för döden. Det enda vi kan vara riktigt säkra på i våra liv det är att vi ska dö, vare sig vi vill eller ej - det är ett faktum!

Ser du ingen glädje i att du har barn? Dvs du vet att livet går vidare (din gren av livet) trots att du dör?

Personligen har jag försökt leva mitt liv så att jag ska vara nöjd den dagen det går åt skogen. Jag har gjort många misstag men också hunnit med en övervägande del på min "bucket list". Känner mig inte ledsen om det skulle gå åt helvete nu, fast å andra sidan - är man lika kaxig när man väl står där, det är frågan?

Jag fasar lite för typen skelettcancer med ett helvetes lidande, fy fan. Morfin är kanske en utväg då?

Det är inte döden du är rädd för då. Det är lidandet från en sjukdom som är för långsam, och inte själva slutet. Alla skiljer nog inte på det, men jag gör.

Om man hamnar där med en sådan sjukdom så kommer man inte att vara rädd för avslutningen. Tvärtom. Det blir ens räddare och befriare.

Dör jag lycklig och plötsligt så har jag absolut ingenting att vara rädd för. Dör jag utan att jag själv märker det så kommer jag att dö lycklig, och jag fick inte ens reda på att det tog slut. Så vitt jag vet så kommer jag att vara för evigt lycklig i ett sådant läge.

Det var det jag menade med att döden är någonting bra när det väl kommer till kritan i alla möjliga scenarion jag kan komma på.

Men ja, morfin är nog en trevlig idé om man hamnar där. Lite andra droger också kanske, om det finns tillgänglig och om man önskar det just då.

Sluta med dina patetiska saker. Du har aldrig förstått folks rädsla inför döden. Men det kanske beror på att du aldrig ens uppskattat livet utan enbart sett allt liv som en plågande svan.

Den dagen du uppskattar livet och ser dess möjligheter kommer du garanterat få dödsångest!

Inbilla inte mig att jag kan peta en pistol mot ditt huvud och du inte blir rädd. Endast den med rädsla för döden förstår vad dödsångest är för något.

Är det verkligen mordhot du har upplevt sedan 7 års ålder?

Givetvis vill man inte dö. Givetvis blir man rädd om du står och siktar mot en med en pistol. Jag ser inte direkt hot och okänt, oklart och eventuellt hot som samma sak.

ja döden är en skrämmande sak. Vad händer slutar man bara att existera? sanningen är att vi inte kan förstå vad som händer efter döden. Det jag rekommenderar dig är att gå och snacka me nån präst eller någonting. I vanliga fall brukar jag inte rekommendera religion som en lösning men i ditt fall är det nog precis det du behöver.

Jag har heller aldrig riktigt förstått rädsla för döden, jag vet att många har den, men för mig så är det så väldigt många saker som kan hända som jag inte ens kan påverka. Därav ser jag inte poängen med att fundera på det ens.

Jag skulle vilja säga att revodneb uppskattar livet mer än de som räds inför det faktum att vi alla kommer att dö tillslut. Njut av livet istället för att fundera på saker som ligger utanför er kontroll.

Självklart skulle man vara rädd om någon hade en pistol mot ens huvud då man inte strävar efter att dö, men eftersom det ligger utanför min kontroll så varför ägna tid åt tanken? Det är kontraproduktivt att leva i rädsla istället för att njuta av den korta tiden vi har.

Rädsla för döden är en överlevnadsinstinkt, låt inte den styra ditt liv.

Allt kommer bli som innan man föddes. You have been there, done that. No big deal.

Jag förstår inte ditt resonemang då jag faktiskt uppskattar livet. För din info har jag faktiskt fått en pistol riktad mot mitt huvud på nära håll, visst det var obehagligt men någon dödsångest fick jag inte. Lyckades prata mig ur situationen trots ett numerärt underläge.