Idag öppnade sig familjen för mig och min ohälsa diskuterades. (Livshistoria)

Ska försöka vara så koncis som möjligt.

Man, 22.

Frågor

Har Du någonsin tränat sport

Skulle du kunna se dig själv ta upp Boxing eller Fotbolls träning för att ha en rutin vilket ger dig i tur självförtroende och virilitet

Du kan fan klara dig från det här
Någon av dessa Råd kan vara den som förändrar ditt liv

Du är nästan där
kom igen!

Du skriver om väldigt många olika mediciner, men har du någonsin fått behandling? Av Psykolog alt. Leg Psykoterapeut?

Jag kanske bara missat det, läste inte hela tråden.

Nix tyvärr. Aldrig faktiskt fått ordentlig psykolog/kbt-hjälp.

Min "historia" kanske kan hjälpa dig

Jag mådde också dåligt förut, mycket av det du skriver stämde in på mig när jag var mellan 16-20. När jag var 19 flyttade jag ifrån min hemstad för att komma bort från allt och framförallt mina föräldrar som möjliggjorde mycket av mitt självdestruktiva beteende. Jag flyttade tillsammans med min syster och skaffade mig ett ganska välbetalt men ostimulerande jobb vilket ändå var okej med tanke på att jag som du skitit i grundskolan och aldrig gått gymnasiet.

Jag skötte dock inte jobbet och fick sparken efter ett tag vilket gjorde att jag började må dåligt igen och jag åkte hem till mina föräldrar på besök över sommaren och fastnade där tills jul. Då var jag i en riktigt djup svacka och gjorde i princip INGENTING och pratade inte med någon. Av olika anledningar bestämde jag mig dock för att flytta tillbaka till min syster och bort från hemstaden igen vilket verkligen förändrade mitt liv.

Jag hade inget som höll mig tillbaka och jag hade inget vettigt och göra så jag tog tag i mig själv och började på komvux för att skaffa mig gymnasiekompetens, jag tänkte att jag ska göra mitt bästa och jag ska göra detta för min skull och utmana mig själv och se hur långt jag kommer. Mitt liv har verkligen fått en mening nu och jag har så mycket nya intressen och blir stimulerad varje dag. Jag är nu 23 år och till juni får jag mitt slutbetyg och ska börja på högskolan till hösten.

Allt är inte guld och gröna skogar och jag har såklart fortfarande svackor där jag mår dåligt men eftersom jag har något jag ser fram emot och kämpar för så håller det mig igång. Något som också har hjälpt är att jag under denna tiden inte haft ett enda förhållande, inte festat(jo nån gång) eller haft så stort umgänge, jag är inte särskilt intresserad om jag ska vara ärlig men jag tror det kan förstöra mycket när man inte kommit ur skiten till åtminstone 70%.

Det är intressant att se hur familjemedlemmar och gamla vänner ändrar sin syn på en och börjar se en som en vuxen människa och inte den bortskämda odugliga deprimerade skitungen som de aldrig trodde det skulle bli något av. Mina föräldrar och speciellt min mamma som mår psykiskt dåligt mår faktiskt lite bättre av att veta att jag mår bra. Jag träffar dem ofta men jag låter inte deras problem förstöra min vardag.

Lycka till