Ilska löser ingenting? Falskt eller sant?

DU är förargad som ett vansinnigt lejon i ett ryskt zoo. Din vrede tar upp onödig energi men du vill bara slita sönder något, men du vill ändå motargumentera snyggt.

Hur ska man göra...? ta ut sin ilska (och må lite bättre) eller bara låta det vara och tänka positivt/framåt?

Bra fråga. Jag känner mig personligen ofta arg och missnöjd av olika anledningar. Jag har ett hett temperament (som oftast inte syns utåt tack och lov), jag har mycket höga krav på mig själv och min omgivning och jag är väldigt långsint(om du har begått en oförrätt mot mig så kan jag hämnas 10 år senare).

Jag försöker att tänka positivt och framåt så mycket jag kan, samtidigt använder jag aggressioner och hämndlystnad som en drivkraft. Att bara ignorera ilskan tror jag är omöjligt och mycket ohälsosamt. Vad exakt är det du är arg på? Vissa saker är lättare att åtgärda än andra.

Det kan vara både och, ibland är det bra att vara arg för att man aldrig skulle ha tagit tag i det annars. Kanske är det någon som är dålig för en och det enda som behövs är det där lite extra för att sägifrån på riktigt

När jag är arg på någon så blir jag oftast fokuserad och kan argumentera bra och ibland bättre än vanligt. Det är när jag börjar få panik, vilket jag kan få när någon inte håller tyst och inte lyssnar.

Ilska är en för mig hyfsad drivkraft till att tänka. Jag tar ut min ilska genom att försöka lösa problemet om jag kan.

Känner ett inkännande i det du säger och håller med dig. Helt klart ohälsosamt att: "låta allt gå förbi och låtsas att vara glad". Det är patetiskt. Men om det är en sak som du egentligen inte kan anordna själv, utan att få en "självgod stämpel". Känns det helt hopplöst att argumentera om.

Exempel: Du tror att du är bäst på något (vi säger innebandy). Du får inte vara med i laget (fast du intalar dig själv att du är bra), men så känner inte andra. Ska man gå runt och skrika åt ledarna eller bara skitsamma... låt mig sörja...?

Jag vet, intressant fråga.

Personligen försöker jag släppa den genom att observera den för vad den är, objektivt. På så vis inser man att man inte är ilskan, och JAG är inte arg. Ilskan kan vara där, men jag är inte fäst vid/identifierad med den. Den kan då börja försvinna. Detta är inte samma sak som att hålla den inne.

Edit: Ibland kan jag även be om att få den borttagen, vilket kan få den att försvinna snabbare om jag gör på rätt sätt.

Men något objektivt, kan ju kännas verkligen "kniven i magen". Väldigt PERSONLIGT. Men kanske i själva verket - inte är det... Det är nog svårt i situationen. Lätt i teorin men svårt i praktiken

Vad jag menade är att man observerar känslan för vad den är... Och inte slukas upp i den så man lever i "illusioner", vilka är subjektiva. Utan man bara observerar ilskan för vad den är, oidentifierat med den.

Kan vara svårt, men om man inte försöker så lyckas man aldrig. Det är en förmåga som förbättras med övning med.

Jag läste en bok av en ångestspecialiserad psykolog som menade att det är ytterst viktigt att få utlopp för ilskan för att den inte ska ligga och travas på hög och ge upphov till ångest. Enligt honom bör man alltså jobba på att inte hålla tillbaka den även om man har en blyg/hämmad personlighet.

Psykologi och psykiatri > Psykiska problem / Mod