Ett problem med min kompis...

Tjenare flashback!
Jag ska nu berätta lite om min vän, hon är 17 år och som jag tror behöver lite hjälp.

Till att börja med är hon otroligt paranoid, svartsjuk, känslig och sen har hon humörsvängningar som inte är att leka med. Hon oroar sig överdrivet mycket inför framtiden och tror alltid att det värsta ska inträffa. Hon är även väldigt pessimistisk och gråter ofta över småsaker.

Detta är väldigt påfrestande för de personer som står henne nära. Utåt sett verkar hon som en normal, glad tjej men sedan visar hon sitt riktiga jag - när man lärt känna henne. Hon försöker få fler nära vänner, eftersom det sociala umgänget är mycket viktigt för henne, men då folk får se dessa negativa sidor av henne backar de. Detta gäller även killar hon börjar gilla.

Jag tycker dessa problem visar sig som mest i samband med killarna, det börjar med att hon sätter alldeles för stor press på dom samtidigt som hon är otroligt avundsjuk. När de sedan tar avstånd får hon en otrolig ångest och lägger över detta på mig. Jag har försökt prata med henne om detta otaliga gånger, men det hjälper inte.

Anledningen till att jag som hennes närmsta vän skriver denna tråd är att jag vill hjälpa henne, eftersom hon inte alls mår bra av sitt beteende. Jag tvivlar på att hon skulle klara sig ensam, och jag vill att hon ska lära sig att vara mer självständig, såhär kan hon inte fortsätta. Så för hennes skull, och andras; Finns det något jag kan göra för att hjälpa henne?

En annan sak som är lite påfrestande är att hon inte kan ta beslut själv utan att rådfråga mig, hon verkar inte förstå att jag inte kan ha svar på allt. Ibland måste jag ljuga/låtsas för att hon inte ska bli ledsen pga sanningen. Hon ångrar det mesta hon sagt/gjort/skrivit även om det är småsaker och hon ältar det under lång tid. Allt detta gnäll får jag höra dag in och dag ut, jag börjar faktiskt tröttna lite.

Om ni vill kan jag ta upp typiska exempel som tydligt visar hur hon är, ut våra konversationer.

Sen undrar jag ärligt om hon kan lida av någon störning eller om hon är bara extrem?

Tack på förhand!

Du borde prata med henne en gång till och verkligen försöka förklara att människor runt om henne inte mår bra av hennes beteende. Vill hon inte lyssna så kan du försöka övertala henne till att prata med någon specialist. Det verkar som att det är något hon mår dåligt över men inte vill tala om det, eller så inser hon inte själv att hon mår dåligt.

Min första tanke är att hon har otroligt låg självkänsla och stor separationsångest.
Har hon möjligtvis varit med om något inom familjen? Ett svårt dödsfall, blivit utsatt på annat sätt? För på din beskrivning låter hon traumatiserad av något, dessutom nämner du inget om föräldrarna... Hjälp henne ta hjälp av någon professionell innan det blir värre.

Tack för ditt svar!
Ja jag kanske måste prata med henne lite mer ordentligt och förklara hur jag ser på hennes beteende. Problemet är väl dock att hon troligtvis inte kommer vilja lyssna på det jag har att säga och vända taggarna utåt. Men det är helt klart värt ett försök. Det kan mycket väl vara så att hon inte inser att hon mår dåligt, som du sa. Jag tror hon förnekar det och anser att hon agerar som vilken annan person som helst, och att hennes beteende är helt normalt.

Tack för ditt svar och dina synpunkter!
Vad jag vet har hon inte blivit utsatt så på något sätt, och hon bor hemma tillsammans med hennes båda föräldrar och två systrar. Hennes föräldrar är dock väldigt ärliga och om hon presterar dåligt så undviker dom inte att säga det till henne. Det har jag ibland märkt gör henne nedstämd och sårad, men då det anses "normalt" i hennes familj är det inget hon tycker är konstigt.
Ja, jag ska försöka prata med henne om detta men jag tror som sagt inte att hon kommer lyssna, då hon själv inte ser vad hon gör för fel.

Alltså, det luktar ju lite borderline, men det man måste komma ihåg här är att hon bara är en tonåring, och det är naturligt att ha jävligt konstiga humörsvängningar och bete sig lite hipp som happ när man inte ännu är vuxen.

Utöver detta låter hon extremt osäker, då hon hela tiden lutar sig mot dig för att bekräfta saker. Det är OK att inte veta allting, att inte vara säker på saker ibland, men det är inte OK att använda dig som ångestventil. Det är nämligen det du blir för henne i det läget, ett sätt att dämpa hennes ångest på. Om du säger något, så blir hon trygg, för då slipper det vara en slutsats hon har kommit fram till själv (en manifestation av hennes låga självkänsla).

Hon behöver på sikt bli tryggare och starkare i sig själv, något hon förmodligen kommer bli i takt med åldern, men det är ju inte bara att rida ut en storm och hoppas på det bästa. Om hon emotionellt utnyttjar dig, skapar personlig trygghet på din bekostnad, så måste du markera att det beteendet för dig inte är okej. Du är hennes vän, inte hennes terapeut. Det är alltså inte fel av henne att behöva luta sig på människor ibland, men det kan inte vara alltid och det kan absolut inte vara bara på dig.

Det kanske kan kännas som att du sviker din vän genom att påpeka detta, men det gör du verkligen inte. Även om du är hennes vän kan du inte vara ansvarig för hennes psykiska hälsa, det är det bara hon som kan vara. Och om hon har så pass stora problem att hon inte klarar sig utan att konstant luta sig åt någon, någon som dövar hennes ångest, då kanske hon behöver professionellt stöd snarare än annat.

Men det är lite hårddraget, och först och främst måste hon ju prova stå på sina egna ben. Detta kommer hon dock aldrig att göra så länge hon inte tvingas till det. Så länge hon har sin ventil att förlita sig på så har hon inget direkt incitament till att förändra sitt beteende. Därför måste du sluta ge henne svar på allt, låta henne svara på sina egna frågor, och istället för att svara åt henne, agera stöd i processen där hon svarar själv. Du ska inte vara hennes vägg hon hänger mot, men du kan vara den krycka hon stödjer sig med i sin kamp av att kunna gå själv. På så vis hjälper du henne ur sin osäkerhetszon, och på sikt är du alltså henne mer behjälplig än att bara ge henne kortvarig trygghet. Istället ger du henne redskapen att bli långsiktigt trygg, genom att tro på sig själv.

Tveka inte på att prata med henne, det ska inte verka som att du överger henne eller går bakom ryggen på henne. Men du måste värna om din egen hälsa också, och det är väldigt tröttsamt att dag in och dag ut behöva hantera andra människors ångest.

Tack så mycket för ditt utförliga svar, jag kan på en gång säga att du verkar ha rätt, det känns helt klart som att hon förlitar sig för mycket på mig och vad jag tycker istället för att lyssna till sig själv. Jag förstår vad jag behöver göra, men jag tror det kommer bli svårt att föra över det från teori till praktik men jag ska helt klart försöka. Om jag känner henne rätt kommer hon bli upprörd och sur/förvirrad om jag nu börjar försöka få henne att tänka själv, efter att jag under så lång tid givit henne alla de svar hon vill ha. Men hon måste ju som sagt börja leva sitt eget liv, jag kan inte leva hennes också. För det är lite så det känns, jag tar besluten och hur jag agerar eller vad jag säger påverkar henne alldeles för mycket.

Men jag ska verkligen försöka med detta, jag vill ju inte att detta ska eskalera ytterligare och förvärras.