Vill inte leva längre

Bra! Slå nu mynt på detta och ha med dig erfarenheten i bagaget nästa gång du mår helvete. Jag tror om man bara kan erinra sig om faktumet att svartsyn och depression aldrig är en slutstation så kommer självmordstankarna inte kännas särskilt påträngande.

Så sent som för två dagar sedan föreslog en snubbe att man skulle runka(fap) till ett ljudspår där en 10-årig flicka i uppenbar chock ringer 911 då hennes äldre bror precis blåst skallen av sig. Välkommen till internet, det blir aldrig bättre än såhär, tyvärr.

Jag är så ledsen över att du har fått gå igenom det här. Jag är verkligen SÅ ledsen.
Det är otroligt svårt att ha gått igenom saker, och jag har ingenting i jämförelse till det du har i bakgrunden. Men jag har otroligt svårt att släppa saker. Otroligt svårt att acceptera det som hänt och liksom släppa det sen.

Det är bra att du går hos psykolog och äter medicin. Har du fått något mer utskrivit mot ångest? Om du känner sådan? Atarax är en lugnande medicin som fungerar på många (på mig t ex) och den är inte beroendeframkallande. De kan hjälpa vid större ångestattacker. Sen är det jättebra och viktigt att du försöker vara så ärlig som möjligt hos din psykolog, med att måendet är sämre just nu. Hen kan säkert hjälpa dig med mer kontakt med läkare isf eller skriva ut medicin (osäker på hur det funkar) men hon kan ju säkert säga om hon tycker det behövs eller ej.

Och. Något som hjälpt mig lite är att veta att psyket faktiskt finns. Jag åkte dit en gång efter en stor ångestattack, fick atarax samt prata med läkare osv. Det var inget farligt och bara "normala" människor där i alla åldrar. Men just att veta att de fanns där, en taxiresa bort OM det var något eller blev riktigt illa någon gång.

Alla kramar till dig

Jag har ADHD, och har därför haft ångest sen jag var liten. Det var något jag snabbt vänjde mig vid. Och även om det var kämpigt så lärde jag mig hantera den. Allt gick ganska bra, framtills jag blev våldtagen för snart 3 år sen. Då började jag få riktiga panikattacker och en starkare ångest som höll i sig i dagar. Jag lyckades kämpa mig igenom allt ändå, och träffade en kille efteråt. Men som sagt, han sköt sig vid tolvslaget på nyår, direkt efter det så kom min våldtäktsman ut ur fängelset. Det var då min första depression kom, och jag har ätit alla möjliga sorters antihistaminer å sån skit. Men inget har hjälpt. Jag började missbruka och har gjort det fram tills nu. Har utskrivet xanor, som är starkt lugnande och inte ens går att jämföra med atarax. Men inte ens dom hjälper alla gånger. Sen tror jag själv att jag har både borderline och är bipolär. Så jag har mycket skit att ta i tu med och jag hoppas på att klara mig utan ångestdämpande helt i framtiden. Jag har aldrig gått hos en psykolog, och ska på mitt första möte på tisdag.

Okej.
Då förstår jag.
Det är iafl ett jättejättebra steg att du ska till en psykolog. Och det är galet att ingen erbjudit dig det tidigare? Läkare och så menar jag? lycka till.

Dom har tjatat på mig sen jag gick i 9an om att jag ska till en psykolog. Men jag är inte en sån som kan öppna mig. Jag har aldrig släppt någon helt in på livet, för jag är så jävla psykiskt skadad å jag vill inte att någon ska se mig sårbar. Så jag har burit allt inom mig hela livet. Efter våldtäkten och min killes bortgång ville dom skicka mig till psykologer men det funka liksom inte. Det slutade med att jag blev förbannad och gick därifrån istället.

Men nu när jag var på psyk, så kollade läkaren på mig och frågade : Vill du verkligen dö? och då bara brast det. Jag har aldrig vågat gråta inför nån, men jag bara grina å grina å grina. Allt från min barndom fram tills nu kom på en och samma gång. Jag öppnade mig och förklarade precis hur jag mådde och det var så skönt! Efteråt grät jag hela natten, det gick inte att sluta men det kändes som allt lättade ju längre jag grät. Som en stor tung sten släppte bara jag kunde visa någon annan människa att jag mår skit och vill ha hjälp.

Så jag ser fram emot mina besök hos psykologen. Hade jag bara gått dit på en gång så hade jag besparat mig själv så mycket onödigt lidande.

Bra gjort av dig. Att våga släppa på. Det är ett väldigt stort och bra steg av dig.
Och sen får man inte glömma att psykologerna jobbar med detta, de har måånga patienter som inte vill öppna sig. Som har blivit "tvingade" dit och liknande. De är ju utbildade för den typen av människor också. Många som går till psykologer och sånt har ju ofta varit med om fruktansvärda saker och blir instängda, precis som du.

Du klarar det här.

inte för att vara den, men länk?