Skeptiker som inte tror att man ljuger

Om du förstår mitt resonemang så kan jag inte begripa att du ändå skriver emot det.
Jag har aldrig misstagit ljudet av en människa som anländer i rummetmed knarrande trä. När jag vistas bland människor jag känner mycket väl, hör jag t.o.m. på hur stegen/slamret i dörrar/luckor/toalettlock vilken person som åstakommer ljudet. Jag finner det därför högst osannolikt att jag skulle göra det omvända.

Jag har inte tittat direkt 100% av gångerna. Faktum är att första gången jag hörde fotstegen i nämnda trappa så såg jag inte ens trappan, och blev helt vansinnigt jävla livrädd, jag var sekunder från att ringa snuten p.g.a. att jag trodde att någon tagit sig in i lägenheten, jag var så förbannat livrädd, och märk väl: inte för spöken, utan för en eventuell mänsklig inkräktare. Jag tittade t.o.m. under soffor och sängar, i alla garderober, toaletten etc..
Som jag redan skrivit kan jag inte direkt kalla mig varken "troende" eller skeptiker, jag utgår ifrån vad jag upplever, och den sortens misstag som du hävdar att människor under (o-?)medvetet gör, hemfaller jag sällan, om någonsin, till.
Det kan mycket väl bero på mina psykiatriska diagnoser, jag är alltid uppmärksam på min omgivning till den grad att det blir handikappande. Att vistas på t.ex. köpcentran eller bara i vanliga kassaköer är ansträngande för mig, för jag hör vad omgivningen säger. 3-4 samtal jag är totalt ointresserad av kan jag utan större problem hänga med i samtidigt, men sorl blir mig övermäktigt, för jag kan inte uppfatta och hänga med i vad alla säger samtidigt.
Hoppas att du förstår varför jag förklarar detta. Jag vill belysa att jag är extraordinärt uppmärksam, om än mot min vilja. Dörren har jag aldrig glömt att låsa, har alldeles för mycket OCD för att något sådant skulle ske.
Jag uppfattar självfallet även de vanliga knarren i trappan, och trappan var bara ett exempel. Jag undrade som topic lyder, hur skeptiker kan säga att de tror på ens upplevelser, men inte på övernaturliga saker. Kanske har jag nu fått svaret. D.v.s. att om det så stod fem halvgenomskinliga varelser framför dig och mässade att de var från andra sidan, så skulle du/ni komma med en "rationell" förklaring, oavsett hur långsökt den är.
Eller har jag misstagit mig?


Ja, det spelar i en annan liga, d.v.s. det handlar om vedertagen vetenskap vs. ej ännu vedertagen vetenskap.


Och den "vetenskapliga" metoden räcker helt uppenbart inte alltid till. Vad gör man då? Fortsätter banka huvudet i samma vägg, till den grad att man tycker att det verkar sannolikt att en för mig okänd (och till på köpet berömd) man, redlöst berusad, skulle bryta sig in totalt ljudlöst i lägenheten och sedan lika ljudlöst upptäcka sitt misstag och försvinna ut, och ljudlöst låsa med en nyckel han inte har.
Jag måste ju beundra din starka tro i vilket fall, men är det verkligen vetenskapligt troligt att detta skulle ske?


Nej, jag menar bara det jag skrev. Det var en undran om huruvida inte hjärnan kan ta fel även vid åsynen av vad man tycker är en älg.
En eldsprutande drake skulle för det första orsaka brand (om det nu inte regnade väldigt mycket vid tillfället), och dessutom bör man kanske sinnesundersöka en 82-åring som kommer med ett sådant påstående, då det är en vanlig ålder att ha dragit på sig allehanda demens-sjukdomar och liknande.
Jag varken tror eller inte tror på drakar, eftersom jag aldrig har utsatts för något som fått mig att behöva göra ett ställningstagande i den frågan.

Min poäng är i vilket fall logisk i mina naiva ögon. D.v.s. om ingen syns i trappan, men jag hör att någon går i den, så torde det vara något osynligt som går i trappan. Spöke, ande, vad du nu vill kalla det.
Enligt min teori som jag tidigare nämnde, skulle det bara vara en spricka i tiden, och den för mig osynliga blev antagligen lika skrämd av mig de första gångerna. Men som sagt, det är en teori, inte en sanning.

Beror väl på vad personen anser vara naturligt eller inte. Så om de säger att de inte tror på övernaturliga saker, så innebär de inte att de inte tror dig. De kanske bara ser att det finns en naturlig förklaring.

Det finns ju vetenskapliga bevis på att vi människor har en aura. Är det övernaturligt? Nej, det är vetenskapligt bevista. Vidare så kan man ju inte förstöra energi, så när du dör så lösgörs energin från din kropp och tar en annan form. Således är det ju naturligt att du inte bara försvinner så att säga. Sedan är det ju en annan femma, om du tar formen av det folk kallar spöke eller om du bara blir en blomma

Precis som när du bränner ved, så lösgörs energin från veden, den tar helt enkelt en ny form som i det fallet är värme, och som in sin tur blir till något annat. Samma sak med oss människor.

Vetenskapen har mig veterligen inte kunnat bevisa att det absolut inte finns någon form av "entitet efter döden". Men inom vetenskapen så måste man även jobba utefter en viss definition. Är det att "du" finns kvar efter döden det att den energi som fanns i de atomer etc. som byggde upp dig finns kvar i naturen efter din bortgång. Eller är det att "du" finns kvar efter döden, enbart sant om något ting liknande dig med dina tankar och din mentalitet finns kvar?

Som du ser, allt är beroende på hur vi ser på det vi söker. Vetenskapsfilosofi går mycket långt med dessa frågor och kan vara mycket intressant att läsa och tänka på. Har du någonsin tänk tanken på ifall du verkligen existerar? Är det du ser och känner samma realitet som alla andra människor ser och känner? Finns du på riktigt? Dessa är bara några frågor som man behandlar inom vetenskapsfilosofi.

Intressant tråd.

Kh-a: Du skriver tankeväckande,men jag tycker du missar en sak när du diskuterar bl.a. dina egna personliga upplevelser: Att det du tror att du hör eller ser i själva verket är något som är genererat i din egen hjärna. Så länge en paranormal upplevelse inte dokumenterats i form av flera av varandra oberoende observatörer eller med hjälp av mätinstrument som inte kan ljuga så kan man aldrig någonsin utesluta att det rör sig om en sinnesvilla. Våra hjärnor kan spela oss väldiga spratt och det krävs inte jättemycket för att störa perceptioner.

I somras blev en äldre släkting sjuk, det visade sig så småningom att han både hade drabbats av hjärnhinneinflammation och urinvägsinfektion. Denna släkting hade, trots att han är i 80-årsåldern, aldrig någonsin tidigare visat minsta tecken på demens eller förvirring. Nu var det emellertid som att han befann sig nån helt annanstans när vi var på sjukhuset. Han påstod att det var nån delegation med människor som gjorde nån studie på sjukhuset som stod i hans rum hela tiden. Han såg spindlar (dock utan att bli rädd för dem, han bad oss t.o.m. att ta upp dem ur hans kaffe för att det var synd om dem!) och han pratade med nån slags andningsapparat som att det var en människa. Det var uppenbart att allting var extremt tydligt och realistiskt för honom.

Släktingen återhämtade sig efter några dar och har i stort sett inga minnen av det han trodde sig uppleva då han var sjuk. Det visade ändå för mig hur vår hjärna är kapabel att lura oss genom att den alltid försöker göra tolkningar av olika stimuli i omvärlden och samtidigt kan skapa saker praktiskt taget ur tomma intet. Även om det här var ett extremt exempel, genererat av allvarlig sjukdom så kan vi definitivt se och höra saker som inte stämmer med vad som faktiskt hänt även när vi är friska och vakna. Är man sen benägen redan från början till att tro eller vilja tro på sådant som spöken och osynliga andra så kommer hjärnan naturligtvis bli ännu mera benägen att feltolka konstiga stimuli i omvärlden som tänkbara spöksyner. Personligen tror jag att här har du förklaringen till en mycket stor del av "paranormala fenomen". Om det finns verkliga paranormala fenomen därutöver vet jag inte, jag tycker inte att bevisningen för att så skulle vara fallet är särskilt övertygande dock.

Problemet är att många människor har allt för stor tilltro till sina sinnen och minnen. Det är fullt möjligt att det man tror är tydliga minnen över övernaturliga händelser är mer eller mindre falska minnen. Jag tror att de flesta som berättar om upplevda övernaturliga händelser inte på något sätt ljuger, men jag tror ändå inte att minnesbilden eller tolkningen av det som de var med om stämmer överens med vad som faktiskt hände.

Om du påstår något otroligt, som att du hade picknick med Elvis igår på månens mörka sida, så tror jag inte automatiskt att du ljuger. Du kan vara tokig också. Vad vill du att jag ska säga om du på fullt allvar påstår att du har upplevt något som i bästa fall låter helt uppdiktat? Har du upplevt det, så har du väl upplevt det. Vem är jag att avgöra vad du har och inte har upplevt? Jag har bara ett lite mer öppet sinne för att din upplevelse inte är helt verklighetsbaserad, eller att din upplevelse av den verkliga händelsen är katastrofalt fel.

Bara för att jag förstår det behöver inte innebära att jag håller med om det. Många har redan svarat dig angående hur opålitliga våra sinnen är och att det skapas falska minnen som bedrar oss långt efter att händelsen inträffat så jag vet inte mer vad jag ska svara här. Jag tror helt enkelt att du har för hög tilltro till dina egna sinnen eller helt enkelt hör fel ibland vilket är mycket lätt hänt.


Hur vet du att inte du och dina sinnen hemfaller till några av de misstag jag räknat upp? Hade människan litat enbart på sina sinnen hade vi inte kommit långt. Dina sinnen är lika felbara som mina eller någon annans. Även om du är mer uppmärksam på vad som händer omkring dig än medelsvensson så gör din hjärna trots det feltolkningar på samma sätt som alla andras hjärnor gör det. Det är så evolutionen format oss.



Och som andra skriver så tror jag också att många skeptiker tror att ni talar sanning om vad ni upplevt. Men en upplevelse är inte detsamma som det som faktiskt inträffade.



Ofta handlar spökberättelser om en otydlig skepnad man ser i ögonvrån eller ljud och liknande saker som förhållandevis enkelt kan förklaras. Skulle jag stöta på fem halvgenomskinliga varelser som står framför mig och mässar att de är från andra sidan skulle jag nog gå till en psykiatriker om jag inte på något sätt skulle kunna verifiera det hela för mig själv med hjälp av kamera, film, ljud eller andra personer som delar min upplevelse på plats. Den rationella förklaringen är som jag sa tidigare nästan oändligt mer sannolik än en övernaturlig sådan.



Den fulla mannen som brutit sig var bara ett långsökt exempel av hundratals andra. Vi behöver inte alltid ha en exakt förklaring till en upplevelse så länge vi vet att våra sinnen inte är att lita på. Bara för att vi inte vet så innebär det inte att vi ska skjuta alla osannolika naturliga förklaringar åt sidan och ta till ännu mer osannolika övernaturliga förklaringar. Då börjar man enligt mig i fel ände.


Definitivt kan hjärnan ta fel och missta en älg med något annat. Men det är inte ett särskilt uppseendeväckande påstående och man behöver inte ifrågasätta det eftersom det inte spelar någon stor roll om det var en älg eller en gran. Mitt exempel kan ersättas av något annat, draken behöver inte vara eldsprutande och det kan vara en yngre person som upplever detta. Men vi måste definitivt ifrågasätta någon som säger sig ha sett en drake. Tycker du att man ska acceptera övernaturliga påståenden på samma sätt som vardagliga sådana?