Ponera att vi går mot den globala temperaturökning som en enig forskarkår (samt numera även världsbanken, vilket om något borde ta udden av även de mest inbitna antiempirikerna) förutspår. Vi får då ett läge där så gott som all kustnära bebyggelse måste överges när havsnivåerna stiger - ett läge där folkrika områden i bland annat sydasien, mellersta USA och sydeuropa, områden som även är viktiga jordbruksregioner, blir obeboeliga. Lägg till detta de problem med vattentillgångar som därav uppkommer, de problem med livsmedelsförsörjningen som följer därav, samt den smäll som den biologiska mångfalden tar. Vi måste även komma ihåg jordens befolkning kommer att fortsätta öka under den tvåhundraårsperiod (som optimisten räknar med) under vilken detta sker - redan år 2100 kommer vi att vara åtminstone tio miljarder.
Allt pekar på att vi inte kommer att kunna avvika från den nuvarande samhällsekonomiska vägen - tvärt om. Därmed är klimatutvecklingen oundviklig. Därmed står vi inom ett sekel eller två inför den största globala folkomflyttningen någonsin.
Där har vi det grundscenario som jag tänkte att vi skulle utgå ifrån. Jag har förenklat det, javisst, och jag är mycket väl medveten om att alla inte ställer upp på den faktabasen, men diskussionen ska inte handla om huruvida ökad användning av fossila bränslen leder till accelerad växthuseffekt. Inte alls. Den som tvivlar på det reella hotet som människans framfart utgör mot mänsklighetens långsiktiga varande kan gärna få ventliera den saken någon annanstans. Frågan rör istället hur man kan och bör göra politik av detta - hur man kan diskutera invandringsfrågor (egentligen alla samhällsfrågor som kräver någon typ av långsiktighet) utan att väva in detta scenario.
Jag tycker att det ofattbart att invandringskritiker inte diskuterar den här frågan på allvar, utan allt som oftast avfärdar det hela som en kulturmarxistträdkramarvegankonspirationsteori. Eller något sådant. Ni förstår säkert min poäng. Jag tar frågan på allvar, men inte för att Sverige, eller det svenska folket, står hotat, utan för att vi står inför en global humanitär katastrof. Minst sagt.
Alltså: att göra (invandrings)politik av det faktum att flera miljarder människor inom vår, våra barns eller våra barnbarns tid, kommer tvingas att trängas på en begränsad del av jordytan?
Allt pekar på att vi inte kommer att kunna avvika från den nuvarande samhällsekonomiska vägen - tvärt om. Därmed är klimatutvecklingen oundviklig. Därmed står vi inom ett sekel eller två inför den största globala folkomflyttningen någonsin.
Där har vi det grundscenario som jag tänkte att vi skulle utgå ifrån. Jag har förenklat det, javisst, och jag är mycket väl medveten om att alla inte ställer upp på den faktabasen, men diskussionen ska inte handla om huruvida ökad användning av fossila bränslen leder till accelerad växthuseffekt. Inte alls. Den som tvivlar på det reella hotet som människans framfart utgör mot mänsklighetens långsiktiga varande kan gärna få ventliera den saken någon annanstans. Frågan rör istället hur man kan och bör göra politik av detta - hur man kan diskutera invandringsfrågor (egentligen alla samhällsfrågor som kräver någon typ av långsiktighet) utan att väva in detta scenario.
Jag tycker att det ofattbart att invandringskritiker inte diskuterar den här frågan på allvar, utan allt som oftast avfärdar det hela som en kulturmarxistträdkramarvegankonspirationsteori. Eller något sådant. Ni förstår säkert min poäng. Jag tar frågan på allvar, men inte för att Sverige, eller det svenska folket, står hotat, utan för att vi står inför en global humanitär katastrof. Minst sagt.
Alltså: att göra (invandrings)politik av det faktum att flera miljarder människor inom vår, våra barns eller våra barnbarns tid, kommer tvingas att trängas på en begränsad del av jordytan?
__________________
Senast redigerad av kammarorkestern 2012-12-16 kl. 01:19.
Senast redigerad av kammarorkestern 2012-12-16 kl. 01:19.
