I över 50 års tid har man pumpat in bistånd, haft hjälpgalor och organisationer som jobbar heltid med att hjälpa fattiga länder. Nu senast är det musikhjälpen som är ute och ska rädda världen.
Under samma 50år har många länder rest sig väldigt mycket ur fattigdomen, japan, sydkorea, taiwan, kina påväg etc. Har dessa eller något annat land fått det bättre pga bistånd/insamlingar etc? Eller har alla länder som lyfts ur fattigdomen gjort det på andra grunder?
Min personliga uppfattning är att bistånd och liknande inte fungerar alls p.g.a. de angriper symptomen och inte rotorsaken till fattigdomen. Det som krävs är istället:
1. humankapital, humankapital, humankapital: personers värderingar gällande korruption, arbetsmoral, utbildning, entreprenörskap, barnafödande, konflikthantering och annat kulturberoende kan inte underskattas.
2. Minskad korruption och en ledning av landet vars enda syfte inte är att sko sig själva.
3. Frånvaro av inbördeskrig och interna motsättningar mellan folkgrupper i landet.
4. Fungerande juridiska institutioner som säkerställer privat ägande och företagande och som ger
incitament för folk att arbeta och tjäna pengar.
5. Ökad frihandel (dock ej nödvändigtvis strikt libertariansk frihandel, men en öppenhet mot omvärlden för investeringar, import och export)
om något av ovanstående saknas, spelar det ingen roll hur mycket pengar man skyfflar in, hur många rissäckar man ger dem, hur många skolor man än bygger och hur många vattenbrunnar man borrar. Landet kommer fortsätta vara fattigt. Notera att demokrati inte är en faktor som krävs, (se exempel Kina).
Japan, sydkorea, taiwan och kina hade eller utvecklade allt detta. Nordkorea t.ex. saknar främst de 2 sista. Många länder i afrika saknar i princip alla av faktorerna och jag sätter mina pungkulor på att inget land i afrika kommer under min livstid lyckas ens i närheten lika bra som de lyckade länder jag tog upp. Indien är ett intressant exempel och har lyckats något sämre än kina pga att de är något sämre på punkt 1 än kina, samt att punkt 5 kom igång senare än i kina, dock har indien mycket bättre förutsättningar än alla afrikanska länder.
Däremot, om landet uppfyller dessa faktorer, så kan bistånd hjälpa till att skjuta på lite snabbare i rätt riktning, men landet skulle ändå självt ta sig ur fattigdomen förr eller senare. Bistånd fungerar därför betydligt bättre i indien än i t.ex. Kongo.
Så hur löser man problemet? Hur säkerställer man dessa faktorer? Är det någon mer faktor ni tycker jag saknar?
Jag har ingen lösning på problemet. Framförallt den första (och troligtvis viktigaste punkten) är mycket svår och tar lång tid att ändra på. Klart är i varje fall att bistånd, insamlingar och annat inte förändrar ett skit, annat än temporärt lindrar hungern och möjliggör än mer barnafödande. I huvudsak är det landets ledning och befolkningen själva som måste lösa problemet. Endast då kan de uppnå en långsiktigt hållbar framgång.
Under samma 50år har många länder rest sig väldigt mycket ur fattigdomen, japan, sydkorea, taiwan, kina påväg etc. Har dessa eller något annat land fått det bättre pga bistånd/insamlingar etc? Eller har alla länder som lyfts ur fattigdomen gjort det på andra grunder?
Min personliga uppfattning är att bistånd och liknande inte fungerar alls p.g.a. de angriper symptomen och inte rotorsaken till fattigdomen. Det som krävs är istället:
1. humankapital, humankapital, humankapital: personers värderingar gällande korruption, arbetsmoral, utbildning, entreprenörskap, barnafödande, konflikthantering och annat kulturberoende kan inte underskattas.
2. Minskad korruption och en ledning av landet vars enda syfte inte är att sko sig själva.
3. Frånvaro av inbördeskrig och interna motsättningar mellan folkgrupper i landet.
4. Fungerande juridiska institutioner som säkerställer privat ägande och företagande och som ger
incitament för folk att arbeta och tjäna pengar.
5. Ökad frihandel (dock ej nödvändigtvis strikt libertariansk frihandel, men en öppenhet mot omvärlden för investeringar, import och export)
om något av ovanstående saknas, spelar det ingen roll hur mycket pengar man skyfflar in, hur många rissäckar man ger dem, hur många skolor man än bygger och hur många vattenbrunnar man borrar. Landet kommer fortsätta vara fattigt. Notera att demokrati inte är en faktor som krävs, (se exempel Kina).
Japan, sydkorea, taiwan och kina hade eller utvecklade allt detta. Nordkorea t.ex. saknar främst de 2 sista. Många länder i afrika saknar i princip alla av faktorerna och jag sätter mina pungkulor på att inget land i afrika kommer under min livstid lyckas ens i närheten lika bra som de lyckade länder jag tog upp. Indien är ett intressant exempel och har lyckats något sämre än kina pga att de är något sämre på punkt 1 än kina, samt att punkt 5 kom igång senare än i kina, dock har indien mycket bättre förutsättningar än alla afrikanska länder.
Däremot, om landet uppfyller dessa faktorer, så kan bistånd hjälpa till att skjuta på lite snabbare i rätt riktning, men landet skulle ändå självt ta sig ur fattigdomen förr eller senare. Bistånd fungerar därför betydligt bättre i indien än i t.ex. Kongo.
Så hur löser man problemet? Hur säkerställer man dessa faktorer? Är det någon mer faktor ni tycker jag saknar?
Jag har ingen lösning på problemet. Framförallt den första (och troligtvis viktigaste punkten) är mycket svår och tar lång tid att ändra på. Klart är i varje fall att bistånd, insamlingar och annat inte förändrar ett skit, annat än temporärt lindrar hungern och möjliggör än mer barnafödande. I huvudsak är det landets ledning och befolkningen själva som måste lösa problemet. Endast då kan de uppnå en långsiktigt hållbar framgång.
__________________
Senast redigerad av ZhongNanHai 2012-12-15 kl. 16:04.
Senast redigerad av ZhongNanHai 2012-12-15 kl. 16:04.