En jävla massa text men ja, som rubriken säger så är jag förbannat trött på att vara singel.
Mitt senaste förhållande tog slut för ganska exakt 5 år sedan och varade i två år och var minst sagt stormigt. Han misshandlade, var otrogen, lät mig inte gå ut, valde mina vänner etc så det här med att kunna lita på någon var väl inte det enklaste.
De första åren ville jag inte ha något förhållande, men nu känns det som om jag inte vill något annat men eftersom jag är så jävla kräsen är det så svårt. Jag är fruktansvärt ytlig och kan störa mig på så små saker som att de har konstiga öron. Så jävla löjligt. Dessutom har jag svårt att låta någon komma nära mig såvida jag inte är full och har grov social fobi vilket också gör det lite svårare.
Naturligtvis tröttnar jag på samma person väldigt snabbt, tex KK eller så. Sitter på min höga vita häst och tycker att jag är bättre än alla andra och jag förtjänar minsann något bättre än så. Tycker själv att jag är en tjej som har allt av viktig innebörd, utseende, kropp, humor, vettiga intressen, pålitlig, bra i sängen och så vidare. Men innerst inne vet jag att jag kanske borde komma ner på jorden.
Men nu! Inledde ett KK-förhållande med en vän för ungefär 4 månader sedan vilket har funkat jävligt bra. När vi har umgåtts har vi mer eller mindre betett oss som ett par och inte alls som vänner och han sover hos mig ganska ofta. Vi pratade om det i början att en av oss skulle få känslor för den andre förr eller senare men jag menade på att det inte alls skulle hända för att vi inte är varandras typer (ja så jävla dum är man), men nu sitter jag här och visst har känslor för honom. Han påstår att han inte har några känslor för mig men jag vill inte tro honom för i så fall hade han inte betett sig så som han har gjort. Som sagt, ner på jorden!
I början var det precis som vanligt, jag störde mig på småsaker men eftersom vi var vänner så fortsatte vi ju att umgås ändå och nu stör jag mig inte alls på de sakerna jag gjorde i början.
Och jag vet att jag egentligen borde släppa hela den biten men det är så jävla svårt eftersom det är så nära ett förhållande jag kan komma just nu. Jag är så jävla trött på att vara ensam men jag vet fan inte hur jag tar mig ur det här med att ingen duger för mig. Förutom honom då, men där verkar ju inte jag duga. Hur fan gör man?
Jag inser ju själv att jag tänker helt fel men jag vet inte vad jag ska göra så jag behöver tips och råd. Släng massa skit på mig bara!
Mitt senaste förhållande tog slut för ganska exakt 5 år sedan och varade i två år och var minst sagt stormigt. Han misshandlade, var otrogen, lät mig inte gå ut, valde mina vänner etc så det här med att kunna lita på någon var väl inte det enklaste.
De första åren ville jag inte ha något förhållande, men nu känns det som om jag inte vill något annat men eftersom jag är så jävla kräsen är det så svårt. Jag är fruktansvärt ytlig och kan störa mig på så små saker som att de har konstiga öron. Så jävla löjligt. Dessutom har jag svårt att låta någon komma nära mig såvida jag inte är full och har grov social fobi vilket också gör det lite svårare.
Naturligtvis tröttnar jag på samma person väldigt snabbt, tex KK eller så. Sitter på min höga vita häst och tycker att jag är bättre än alla andra och jag förtjänar minsann något bättre än så. Tycker själv att jag är en tjej som har allt av viktig innebörd, utseende, kropp, humor, vettiga intressen, pålitlig, bra i sängen och så vidare. Men innerst inne vet jag att jag kanske borde komma ner på jorden.
Men nu! Inledde ett KK-förhållande med en vän för ungefär 4 månader sedan vilket har funkat jävligt bra. När vi har umgåtts har vi mer eller mindre betett oss som ett par och inte alls som vänner och han sover hos mig ganska ofta. Vi pratade om det i början att en av oss skulle få känslor för den andre förr eller senare men jag menade på att det inte alls skulle hända för att vi inte är varandras typer (ja så jävla dum är man), men nu sitter jag här och visst har känslor för honom. Han påstår att han inte har några känslor för mig men jag vill inte tro honom för i så fall hade han inte betett sig så som han har gjort. Som sagt, ner på jorden!
I början var det precis som vanligt, jag störde mig på småsaker men eftersom vi var vänner så fortsatte vi ju att umgås ändå och nu stör jag mig inte alls på de sakerna jag gjorde i början.
Och jag vet att jag egentligen borde släppa hela den biten men det är så jävla svårt eftersom det är så nära ett förhållande jag kan komma just nu. Jag är så jävla trött på att vara ensam men jag vet fan inte hur jag tar mig ur det här med att ingen duger för mig. Förutom honom då, men där verkar ju inte jag duga. Hur fan gör man?
Jag inser ju själv att jag tänker helt fel men jag vet inte vad jag ska göra så jag behöver tips och råd. Släng massa skit på mig bara!
