Citat:
Ursprungligen postat av
ringway
Innan jag började leva så här, så hade jag radhus, fru och bil här i Nacka.
Men för snart 2 år sedan fick jag nog av allt, jobbet var väldigt stressigt och jag kunde inte koppla bort. Där fanns alkoholen som gav mig det lugn som jag behövde.
Tog ett stort beslut, skiljde mig, slutade jobba och sålde bilen. Flyttade ut i en hyresrätt här i Nacka.
En typisk dag ser ut så här för mig. Vaknar runt 9, häller upp en whiskey och tittar lite på tv. Runt lunch tar jag bussen in till stan och sätter mig på en sunkkrog och beställer in billiga öl samtidigt som jag läser väldigt mycket eller surfar på flashback och fotbollssidor. När klockan närmare sig 16 så tar jag bussen hem. Häller upp en ny whiskey och lagar lite mat och avslutar kvällen med surf eller kollar på någon dvd-box.
Jag har ett alkoholberoende och vissa gånger blir det för mycket och då får jag för mig att jag ska sluta och skaffa mig ett normalt liv. Men när bakfyllan har lagt sig så inser jag att jag trivs med mitt liv. Väldigt osocialt men jag trivs med det.
Hur försörjer jag mig undrar ni? Efter mitt avgångsvederlag tog slut så startade jag en egen firma så jag sköter fakturering åt en kund. Jag jobbar en dag i månaden. Ger ingen jätteinkomst men det räcker till hyra och öl på sunkkrog. Så jag lever inte på a-kassa eller socialbidrag
Så nu till frågeställningen.
Kan man kalla det här för livsstil?
Vad finns det för nackdelar förutom att jag kommer dö lite tidigare än er andra?
Finns det fler som lever som mig?
Med vänliga hälsningar
Ringway
Min låtsas pappa är alkoholist, min pappa är alkoholist och min morfar va alkoholist och min farfar är alkoholist. Fine om man vill kalla det du förklarar för livsstil, .. men det är bara simpelt som detta "Det skadar andra mer än du förstår", att ha någon i sin närhet som "gör så" mot sig själv är fruktansvärt jobbigt.. Att se någon som inte tar hand om sig själv på ett bra sätt och tro mig att dem ser dig tyna bort. Min låtsas pappa "trivs" också med sitt beroende, nu har han kommit till stadiet där han spyr när han dricker och börjar bli väldigt grov i munnen. Han märker inga förändringar vilket man oftast inte gör själv, men jag märker det extremt mycket. Det är fruktansvärt jobbigt att se, och sen oavsett om du påstår att du mår bra av det, så tror jag att du innerst inne inte gör det bara det att då får du gräva länge eftersom det antagligen finns något väldigt långt inne hos dig som du gömt undan. Detta låter dumt.. men fan, jag hoppas du tar hand om dig och en dag ser hur sjukt bra du istället kan ha det, och få den kärlek du förtjänar.
du som alla andra jag känner med alkohol problem, är bara tyvärr rädda för att ta tag i något som skrämmer er, och skjuter undan det med alkohol (har själv varit riktigt nära på att hämna i skiten).. jag "trivdes" också, men jag såg hur fruktansvärt långt ner jag hamnat när jag valde att försöka ta mig upp. Om man anser att Alkoholism är en livsstil är det bara ett sätt att trösta sig själv med o säger "detta är det väll inget fel på?". Ta hand om dig
