Jungfrutripp i Slottsskogen [LSD] (Lång Läsning)

Kön: Man

Ålder: 19 år

Substans: LSD – Lotus lappar

Medverkande: Jag, "G" och "F"

Dos: Sammanlagt 2 lappar (sades vara 100µg, hört gott om dom) över ett tidsspektra på 90min.

Tid: Starka effekter i 8h, svaga effekter i ett dygn efteråt

Erfarenhet: Diverse narkotika, mestadels CB/rökmix.

Utvärdering: 8/10

Kan bli lite rörigt, minnet är lite suddigt. Allt jag skrivit är måhända inte ordagrant sant, då minnet som sagt sviker mig och jag inte minns exakta citat, tidpunkter, osv. Jag var tvungen att utelämna en del händelser, annars hade denna rapport blivit allt för lång, tyvärr! Detta är även min första tripprapport, feedback mottages gärna!

Prolog


- Jag har svamp,

viskades det utanför vår gymnasieskola en fredagsförmiddag. Det var den obligatoriska kurden i klassen som yttrade meningen, en person som man hade tur om man såg i skolan ens en enda gång i veckan och som vi - jag, G och F - denna höstdag fick chansen att få träffa. Endast ett par minuter efter att vi lyssnat klart till en föreläsning om cannabis skadeverkningar får vi ett erbjudande om att köpa just cannabis av denne man. Vi tackar nej, och får då reda på att han även har toppisar inne. Detta lät mycket intressantare, då jag varit intresserad av psykadeliska droger i flera år. Needless to say så slog vi till, vi hade ändå redan planer på att lana samma kväll, så varför inte förgylla detta lan med lite svamp?

Detta var mitt första möte med en hallucinogen drog. Även om jag varit intresserad av hallucinogener sedan ett tag tidigare, så sökte jag inte efter dom. Jag ville att min första gång skulle vara otvingad, vilket den nu blev. Du hittar inte svampen, svampen hittar dig!

Intro

Första dagen på höstlovet kunde knappt börja värre. Jag vaknar upp tidigt, från en kortvarig sömn, av högljudda familjemedlemmar, till ett lika högljutt smattrande på fönstret. Regn. Seg och allmänt retlig utför jag min morgonritual - dricker mitt kaffe vid min dator. Timmarna rullar på, regnet fortsätter att vräka ner och jag känner mig mer och mer blue, tills jag får ett samtal av G som upplyser mig om att lapparna vi beställt samma helg har kommit fram, och till råga på allt har vi fått sex stycken istället för fem! Det dåliga humöret försvinner spårlöst när jag säkerställer att vi ska trippa samma natt.

Efter att ha packat ner alla förnödenheter, bl.a mitt gamla nintendo 64, tar jag första bästa tåg från Alingsås in till Göteborg, G's hemstad. Hungrig som en varg möter jag upp honom vid en subway där jag köper mig en sub med skagenröra på, varpå vi traskar mot G's lägenhet. Väl framme är jag väldigt nyfiken på hur dessa lappar ser ut och vill se och känna på dom. Blir då oerhört förvånad över storleken, de var ju verkligen pyttesmå!

Intag

Vi chillar på livet till "My Name is Earl" på TV6 tills F anländer från bilskolan. Efter en snabb runda till mataffären, där vi köper chips och cola, spenderar vi ytterliggare ett par timmar i tv-soffan med sysselsättning i form av Heroes of Newerth samt roliga Youtube-klipp (http://www.youtube.com/watch?v=X5Izm1LQfw4). När vi börjar tröttna på den vardagliga nykterheten bestämmer vi oss för att slänga i oss lapp #1. Sagt och gjort ligger den 22:00 på tungan, och en lätt frän smak sprider sig i munnen. I samma sekund som den lilla lappen nuddar tungan genomsyras jag av blandade känslor, 50/50 nervositet och förväntan. Någon frågar hur länge vi måste ha kvar lapparna i munnen och blir på grund av smaken besviken när jag svarar att pappret måste lösa upp sig helt och hållet.

Vi fortsätter spela i ungefär 30min, därefter sväljer vi varsin halva till. Ingen känner något än. Ut för att röka, in och kolla youtube, spänning och nervositet. På det viset fortsätter det i ungefär en timma, och då vi alla knappt känner av något alls vid t+90min slänger vi i oss resten av halvorna (troligtvis gav dessa oss ingen nämnvärd extra effekt).

Inspark!

I samband med att den sista halvan löser upp sig börjar saker och ting "skumma sig" för mig och F. Vi känner definitivt att något börjar hända, men vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. G känner ingenting än och börjar bli måttligt otålig. I brist på annan sysselsättning bestämmer vi oss för att återigen bege oss ut till balkongen för att röka.

Omedelbart efter vi har tänt våra röda prince inser jag att syran har börjat kicka in. Avstånd, så som mellan balkongen vi stod på och lägenheterna på andra sidan, skevar ur totalt och jag kan inte ens för glatta livet bestämma höjden mellan marken och balkongen. Lägenheterna på andra sidan börjar se ut som skjutdörrar. F spottar ner mot marken och det känns som att det tar oerhört lång tid för loskan att nå ner. Även jag böjer mig över räcket för att spotta men när jag fäster blicken på marken inser att alla nedfallna höstlöv inte ligger stilla som de borde, utan på ett diffust sätt snurrar runt och bildar otydliga cirklar. Jag försöker komma på om det blåser eller inte och inser att det faktiskt är helt vindstilla (inte så konstigt då platsen vi befinner oss på är inhägnad).

Jag tittar upp mot himlen och inser att molnen ser ovanligt rödaktiga ut. Lite smått ondskefulla tänker jag, och säger:

- Ser inte molnen väldigt...

innan jag hinner avsluta meningen svarar G:

- Röda ut, jo.

Detta inleder en häftig debatt mellan G och F om vilket håll molnen färdades. Efter att ha lyssnat på dom argumentera för sin sak i vad som kändes som 5min, avbryter jag och säger med en filosoferande min:

- Slutet är där molnen slutar.

Detta kändes som något relevant och smart innan jag sade det, fast jag insåg direkt hur korkat mitt påstående var och började gapskratta direkt tillsammans med mina vänner.

Jag känner för att ta en promenad och frågar G hur man tar sig till närmaste 7-eleven. Han försöker förklara vägen för mig så gott han kan men mitt lokalsinne är som bortblåst i mitt tillstånd, så han bestämmer sig för att följa med mig dit så att jag inte tappar bort mig i den stora stygga staden. F väljer att stanna kvar i lägenheten. Jag och G tar trapporna neråt, för hissens belysning var obehagligt stark. Det finns en inhuggen kompasstjärna vid ingången till lägenheterna (BILD: http://www.clker.com/cliparts/C/I/F/Y/c/J/north-star-compass-hi.png), och G påpekar att det var en sådan han tyckte att stjärnorna bildade under vår svamptripp, detta säger han för att jag inte insåg hur han menade vid tillfället.

När vi går mot 7-eleven känns det ständigt som att objekt som egentligen befinner sig flera meter bredvid mig rör sig mot mina fötter. Detta gör så att det känns som att det är saker framför mig hela tiden, och jag går med blicken neråt hela tiden för att inte råka snubbla. Det är måndagsnatt och helt och hållet folktomt på gatorna, och jag känner mig som den sista överlevande efter en zombieapokalyps. Jag frågar G någon gång under färden om det slagit på för honom än, vilket han intygar att det har.

LSD – The game.

Vi anländer till lägenheten igen med tomma fickor, och vår coca-cola håller på att ta slut. Butiken var till vår besvikelse stängd. Detta drar dock inte ner vårat humör, vi är gladare än någonsin!
Vi finner F liggandes i soffan tittandes på ett youtube-klipp, ”Let's Play: LSD: Dream Emulator” (http://www.youtube.com/watch?v=cxIyMhOu_ZE). Detta är ett spel från milleniumskiftet som finns till första playstationkonsolen, som baseras på en japans drömloggbok. Kort och gott, ett väldigt konstigt och mindfuckande spel. Jag hade spelat spelet några dagar tidigare och vi bestämmer oss för att ladda hem det. Detta visar sig dock vara svårare än vad vi tror, för vi behöver förutom spelet i sig en emulator samt BIOS-filer. Jag som faktiskt lyckats spela det tidigare blir tillsatt uppdraget.

Med en kaxig attityd sätter jag mig vid datorn och säger något i stil med ”detta kommer gå på ett par minuter”. Men när jag ger skärmen ett första ögonkast inser jag att denna uppgift, i mitt tillstånd, faktiskt kan ses som en komplicerad matematisk ekvation. Bara att få upp webbläsaren är något som kräver min fulla uppmärksamhet. Jag lyckas få hem själva spelet innan jag tappar fokus och sätter på en väldigt mindfuckande video på youtube, med Divine Moments of Truth av Shpongle som ackompanjemang (http://www.youtube.com/watch?v=awChThLHAKQ). Vi blir allesammans helt hänförda av hur alla mönster i filmklippet hänger ihop och bildar nya mönster och figurer.

Mönster och fraktaler inser vi nu är något som är allt för vackert för att inte vila sina ögon på, så vi börjar kolla igenom alla ”tripp-filmer” vi kan hitta. Till dessa filmer har vi igång musik av bl.a Shpongle, Tycho och El ten Eleven. Vi fastar vid ett visst filmklipp (http://www.youtube.com/watch?v=btVGCqpIoyk) som jag till en början finner lite smått obehaglig. G blir fullkomligt till sig av denna video och sätter sig några centimeter ifrån TV:n och utropar ständigt ”Bubblor! Det är bubblor!”. F, som istället för bubblor ser ansikten i skärmen, ifrågasätter G's bild av filmen. Detta inleder ännu en häftig debatt mellan vännerna. Jag anser själv att det ser ut som bubblor, men har ingen ork för att ge mig in i deras diskussion. Efter att ha lyssnat till dom argumentera i vad som kändes som en halvtimme, förstår jag att vi har hamnat i en tankeloop. Allt de säger, alla deras argument och påståenden, kommer ständigt fram till samma slutsats, och påbörjas återigen därifrån på exakt samma startpunkt. Tankeloopar har jag hört mycket ont om och jag lyckas avbryta deras genom att byta till ett annat filmklipp, varpå G bombar mig med klagomål om att det nya filmklippet är ”för kantigt”.

Jag har här någonstans, efter många om och men, lyckats få hem LSD: Dream Emulator. Jag bestämmer mig för att starta upp spelet (vi har datorn uppkopplad till TV'n, så att alla kan se på). Den utdaterade grafiken samt den sjukt påtagliga musiken i spelet finner jag både fascinerande och mindfuckande läskig. I spelet transporteras man till olika världar, den ena konstigare och mer flippad än den andra, varje gång man nuddar någonting, så under tiden vi spelar blir vi allt mer och mer mindfuckade, våra tankar börjar centreras kring andra världar och dimensioner. F, som är intresserad av spelkodning, blir otroligt fascinerad av hur spelet är uppbyggt, om verkligen allting – även texturer och ljud – är slumpmässigt genererat. Han sitter och försöker förklara för oss hur han hade gjort om han skulle försöka göra ett liknande spel, men jag och G förstår verkligen ingenting av vad han säger.

Spelet i sig är, för mig, ganska så läskigt även i nyktert tillstånd, just för att det ligger så mycket mindfuck och oväntade händelser i det. Mitt tillstånd intensifieras på grund av detta när vi spelar. Även om vi fortfarande samtalar lättsamt och skrattande så tror jag att vi alla tre kände av en ökande påtaglig mystik i vår lilla värld under denna tid. Frågor som ”finns det fler dimensioner än denna?”, ”är hela universum skapat av ren slump” och ”är allt oändligt?” dyker upp i mitt huvud. Jag, som känner att denna mystik börjar bli lite obehaglig, föreslår att vi går ut och röker. F och G tycker att detta låter som en bra idé, och vi går ut från lägenheten. Vid trapporna undrar jag om vi kan gå ner till gatan istället för att stå på den lilla balkongen, för jag vill ha så mycket öppen yta runt mig som möjligt efter att ha känt mig lite klaustrofobisk inuti lägenheten.

Nostalgitrippen

Väl ute bestämmer vi oss för att det är tillräckligt intressant utomhus för att vi ska ta oss en promenad. Regnet har nu sedan länge dragit sig österut, och trots att det är oktobernatt och riktigt kyligt fryser ingen av oss nämnvärt. Cementen mellan alla tegelstenar jag ser lyser starkt och bildar futuristiska mönster. Fötterna tar oss i riktning mot Slottsskogen. Vi passerar några byggarbetare och det känns som att de stirrar på mig vilket gör att jag känner mig obehaglig till mods, fast den känslan försvinner så fort de är utom synhåll.

F pratar nu ständigt om att han upplever att han är inne i spelet vi precis spelade, som att hans fotsteg låter exakt som fotstegen i spelet och att varenda litet objekt runt omkring oss döljer en annan värld med historier och händelser.

Som den nattmänniska jag är fylls jag av ett obeskrivligt lugn i den mörka och stilla stad vi strövar omkring i. Någon frågar hur mycket klockan är. Det visar sig att hon bara är halv ett! Herregud, har det bara passerat två och en halv timma sen vi lade lapparna på tungan?!

Vi närmar oss slottsskogen från nordöst, så vi behöver ta oss uppåt. Efter ändlösa trappor kommer vi till toppen och ser ut över staden. Något som slår mig när jag tittar ut över Göteborgs stad denna stillsama höstnatt är hur stor denna lilla stad egentligen är. Det finns byggnader så långt ögat kan nå, och känslan av att stå på toppen av staden och se ut över den är mäktig.

En byggnad tornar upp sig över oss. Där vi går nu finns det inte mycket belysning, så det är väldigt mörkt. Känslan av att befinna sig i ett mystiskt land där man inte känner till något och inte vet vad som kommer att hända är påtaglig. Den mystiska byggnaden vi går bredvid är väldigt fängslande och vi börjar spekulera kring vad det kan vara. Till en början kretsar våra tankar om att det är ett fängelse, sedan, efter att ha sett en taktopp med vad vi trodde var en halvmåneformad symbol, speklerar vi kring att det är en moské. Vi anländer till en upplyst del av byggnaden där man kan se in i några rum. Det första rummet vi ser in i ser ut som någon sorts matsal, vilket får oss att tro att det är en skola av något slag, men sedan kollar vi in i det andra rummet och ser en butik! Spänningen är olidligt, vad fan kan det här vara för ställe? Runt krönet ser vi dock en stor skylt med texten ”Naturhistoriska Museet” och vi känner oss extremt korkade som inte kunde komma på det tidigare.

När vi passerat museet anländer vi till en lekpark. Jag och G känner direkt igen stället, jag var ofta här som liten, men F har fortfarande ingen aning om vart vi är någonstans. Något som slår mig är hur annorlunda lekplatsen är nu jämfört med sist jag var där, någon gång runt 10-års åldern. Det har byggts till en mängd nya gungor och andra leksaker, fast jag är förstås inte helt säker på om det verkligen är på detta viset eller om min hjärna bara spökar. G får syn på en miniatyrval i trä som man kan klättra in i (BILD: http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/4C15907588F9701FC125792C0032F1D2/fldImage/0.84?OpenElement&FieldElemFormat=jpg), och är övertygad om att den fanns där när han var där som liten. Jag är skeptiskt till en början, men blir snabbt övertygad om att så är fallet. Vi tänder varsin cigarett inuti valens sandiga mage. Det var mysigt där inne, och vi var alla överens om att om vi ville så kunde vi somna sött i sanden och leran där. Rädda för att faktiskt göra detta och vakna upp till lekande småbarn nästa dag kliver vi ut genom valens mun. När vi står och kollar på valen framifrån inser vi att det inte var denna val vi tänkte på innan, utan en större val inuti själva museet.

En rutschkana fångar min blick (BILD: http://direktpress.drumedar.net/Global/Direktpress%20G%C3%B6teborg/Centrum/2012/09%20September/rutch_drag_bred.jpg). Jag känner lite luddigt igen den från min barndom och insisterar på att vi går dit och åker. Väl framme tvekar G och F, så jag skjuter ner mig själv i det trånga och mörka utrymmet. Det var bannemig ingen friktionsfri rutschkana det där inte, jag glider ju för fan inte! Några meter in i den mörka tunneln hör jag G av någon anledning säga till F att jag kanske inte kommer ut i slutet av den, och jag stannar upp tvärt. Jag genomsköljs av stark rädsla och klaustrofobi. Om jag inte kan komma ut, vad ska vi göra då? Ringa polisen efter hjälp och riskera att bli tagna narkotikapåverkade? Och hur länge kommer jag vara tvungen att stanna i detta hemska och mörka helvete om så är fallet? En timma? Två timmar? Tunnelns väggar kryper sig tätt inpå tills det blir nästan olidligt, så jag bestämmer mig för att chansa och bara fortsätta neråt. Det visar sig att G bara svamlade och att jag lätt som en plätt tar mig ut. Jag ställer mig upp och ställer mig frågan om det kanske är meningen att detta ska vara en vattenrutschkana? Då inbillar jag mig att hela lekplatsen vi befinner oss i är fylld av vatten, och att det egentligen är så den ska vara om sommaren.

Färden fortsätter bort från lekplatsen. Vi vandrar nu runt i total förvirrelse. Allt som befinner sig bortom nästa krön är ett mysterium, och när vi väl ser vad som är bakom krönet fylls vi av starka nostalgikänslor samt igenkännande. Allt vi ser, bäcken, folkdansringen, gräsplättarna, ALLT ger oss en sådan överväldigande nostalgi från våra barnaminnen att det är fullkomligt omöjligt att inte känna sig rörd. Det är som att knyta ihop säcken för hela ens barndom, nu när man faktiskt är på väg att bli vuxen. Att för en sista gång genomleva världen från ens forna jags perspektiv och reflektera över hur ens liv var då jämfört med hur det är nu.

Mina tankar för mig till min familj, i synnerhet min far och min bror. Flashbacks uppenbarar sig för mig från, vad jag tror var min senaste gång i slottsskogen, när jag var här tillsammans med dom. Jag kan nästan se och höra min fader när han skrattande kittlar min hysteriskt skrattande bror. Min bror är diagnostiserad med grav autism och jag har alltid känt ett starkt band mellan oss. Jag tänker på när mina föräldrar skiljde sig och han då fick träffa vår pappa väldigt sällan. Han fick då ständiga känslomässiga utbrott varje dag, med sorg, ilska och allt vad det heter. Jag försökte alltid trösta honom så gott som det gick, men det tog flera år innan han lärde sig att hantera situationen.

Med dessa tankar virvlande i huvudet ser jag en uthuggen staty i ett berg som vi går förbi (BILD: http://farm3.static.flickr.com/2804/4327761519_6910b81008.jpg). Jag inbillar mig att det är Buddha. Vi blir nyfikna på vem det faktiskt är, och vad han gör där. August Kobb står det, vem är det? Vi resonerar fram att det troligtvis är Slottsskogens grundare. Jag tänker att jag också vill bli uthuggen i sten någonstans, tittandes ned på vardagliga människor som deras härskare.

Tanken om att vara härskare glider iväg mot funderingar om universum. Jag minns ett påstående jag läste i en skönlitterär bok ”Revolvermannen” av Stephen King. Där torteras hjälten av antagonisten i sin dröm. Han tvingas se universum byggas upp till en version av vad det kan vara, ett oändligt system där varenda atom i ett universum är ett annat universum, samtidigt som det universum vi befinner oss i nu bara är en enda atom i ett annat universum. Hjälten, som har svårigheter för att tänka ”outside the box” klarar knappt av att tänka sig en sådan oändlighet.

Jag kommer fram till att denna ”teori” faktiskt kan vara fullt rimlig. Att faktiskt tänka sig ett begränsat universum, där allt helt plötsligt bryts av är för mig långt mer långsökt. Allt måste vara oändligt, för det kan inte finnas ingenting för om det finns ingenting någonstans så är allting ingenting. Men om allting är någonting så är allting värdefullt.

Pingviner och bortsprungna katter

Vi lämnar herr Kobb och inleder en diskussion om huruvida det finns pingviner eller ej här i slottsskogen. Jag och G insisterar på att det finns det, men F är svår att övertyga. Han kan inte tänka sig att pingviner kan leva i sverige, de är ju vana vid extremt kalla landskap! Mitt i vår vilda diskussion ser vi en skum man komma gående mot oss. Han ser ut som en typisk person man inte vill stöta på själv ute i natten. Han är relativt gammal, med långt och ovårdat skägg, mössa och gamla slitna kläder. Trots detta utbrister G när han går förbi:

- Hej, vet du om det finns pingviner här någonstans?

Den skumme mannen svarar snabbt att, ja så är faktiskt fallet. Han fortsätter snabbt att om vi nu ska gå och hälsa på dom så ska vi lysa med våra ficklampor i mobilen över vattnet, för då tror pingvinerna att det är mat.

Detta inleder ett samtal med den mystiske mannen om allt mellan himmel och jord. Anledningen till att han är ute vid denna tid på natten är för att han letar efter en katt som sprang iväg för ett tag sedan, som han ibland ser här i parken. Han pratar på vilt om en uppsjö olika ämnen, gamla anekdoter från slottsskogen, människor som han trodde att vi kände och liknande. Jag och G tyckte att det var jättetrevligt att socialisera med denne främmande person, men vi märkte att F kände sig illa till mods då han stod en bit bakom oss och såg allmänt villig ut till att dra vidare. Vi försöker därför gång på gång avsluta samtalet, men den gamle mannen tycks inte ha något slut. Jag inser att han antagligen måste vara väldigt ensam, som letar efter sin bortsprungne katt som antagligen även var hans närmaste vän, och tycker lite synd om honom. Att stöta på tre killar som inleder ett samtal med honom tycker han nog är väldigt roligt, så det är med en liten stöt i bröstet som vi tillslut lämnar honom.

Bara bakom krönet finner vi pingvinerna, vars bara existens var ett omstritt ämne bara några minuter tidigare. F är helt tagen över faktumet att pingvinerna faktiskt kan leva här i Sverige utan att få värmeslag. Vi gör som mannen sade och lyser med mobilerna över vattnet, men till vår besvikelse får vi ingen reaktion från djuren. Efter ett tag tappar pingvinerna sin charm och vi går vidare. Vi går förbi någon slags byggarbets-trappa som ser lite skum ut, till vilket jag omedelbart utropar ”det är en paradox!”.

Efter att ha skådat knubbsälar, fåglar, renar, får, hjortar, gätter och kaniner stöter vi återigen på den mystiske mannen, vid slottsskogens allra högsta topp. Efter att ha frågat honom hur det går med kattsökandet dras vi återigen in i ett långt samtal med honom. Jag minns inte vad vi pratade om här, mer än att vi frågar om vägen tillbaks till vår lägenhet, men vi lyckas till slut traska vidare. F säger att i många tripp-rapporter han har läst så finns det alltid en så kallad ”trippguide”. Alltså en sådan som guidar en genom trippen, likt en sitter. Vi kommer fram till att ”skogsmullen” (som vi kallar honom) är just precis en sådan, vår alldeles egna trippguide!

Känslan av att vandra omkring i en värld lik den i Alice i Underlandet gör sig påmind. Vi vet inte vad som döljer sig i mörkret runt omkring oss, men vi skyggar inte heller möjligheten att ta reda på det. Jag kommer på mig själv att sjunga på en fras ur ”Diggi-loo, Diggi-ley”, ”Blixtar och dunder, magiska under”. Ja, magiskt känns det allt. Inte för att jag har några nämnvärda hallucinationer för tillfället, men själva känslan är magisk helt enkelt. Insikten om att hallucinogener inte faktiskt handlar om att få hallisar, utan om att nå sitt undermedvetna och slås av 10ggr starkare känslor, kommer som ett brev på posten.

Våra ben är nu som spaghetti. Hur mycket är klockan, frågar jag mig. Plockar upp mobilen och inser att den är fyra! Vi har alltså vandrat omkring här i drygt tre timmar? Inte konstigt att benen vinglar, även om jag någonstans undrar om det inte bara är trippkänslan som gör mina ben svaga. Kylan börjar även göra sig påmind vid detta laget, så vi bestämmer oss för att påbörja den långa promenaden hemåt. Vi stöter återigen på byggarbetarna, och noterar att de har kollat på film under tiden vi har varit borta.

Utmattning = Illusioner

Värmen från G's lägenhet är underbar. Jag slänger av mig min jacka och tjocktröja, slänger mig i soffan och häller i mig den sista colan. Vi fortsätter spela LSD: Dream Emulator i någon timma, men jag lever mig inte in i det särskilt mycket. Utmattning och koncentrationssvårigheter dyker upp, så jag lägger mig ner i soffan stirrandes upp mot lampan som står vid fönstret. Den skiner oerhört vackert och jag ligger där stirrandes i vad som kändes som en evighet.

Jag vänder huvudet och kollar på tevebordet. Subwaypåsen som ligger därpå ser ut att vara täckt av någon slags olja, fast som flyter runt flera centimeter över påsen. Med ens så börjar allting jag kollar på också påverkas av detta skumma fenomen, färgglad olja dränker väggar, tak, TV och dörrar. Jag slänger iväg ett ögonkast på F, vars huvud på ett ögonblick morphas till en varulvs. Jag blir lite rädd och trycker ner huvudet i kudden. Mörkret under mina ögonlock får sällskap av otydliga ljuskällor, små vågor som dansar omkring. Hastiga bilder av rum och korridorer flashas för mig och varar i bråkdelen av en sekund.

Efter en lång debatt med mig själv huruvida min blåsa är tom eller full beger jag mig mot toaletten. När jag har satt mig ner kissar jag ut vad som känns som flera liter. Jag försöker mig på att skita och varje gång jag pressar kan jag se hur badrummet byter attityd mot mig. Från att vara ljust och behagligt när jag slappnar av blir det mörkt och hotfullt under tiden jag pressar.

Badrumsmattan märker jag är en likadan som F har hemma hos sig (http://stat2.shoppinggatan.se/public/images/productimages/rund-badrumsmatta-70-cm-dimbla-6386655_new.jpg). Den hos F gav mig tydliga OEV's när vi trippade på svamp hemma hos honom, och jag försöker mig på detta igen. När jag fäster blicken på mattan börjar alla små tofsar omedelbart att svaja, lägga sig medsols och bilda mönster. Mönsterna blir komplexare ju längre jag stirrar, och jag märker att hela badrumsgolvet ändrar form. Jag ser en stor, blå öken som var golvet, med en stor sol som lyser starkt med strålar som snurrar runt den som var mattan.

Jag går och lägger mig i soffan igen och vi kollar på dokumentärer och rymd/naturfilmklipp resten av natten, tills jag runt 7-8 bestämmer mig för att försöka sova vilket inte gick så bra.

Summering av trippen:

Den var sjukt rolig, vi hade alla ont i magen i slutet av natten för att vi skrattade så mycket, men inte jätte introvert eller filosofiskt lagd. Det kändes skönt att få knyta ihop säcken från barndomen, så lite terapeutiskt värde hade den allt.

Ursäka om det blev väldigt långt, jag skippande ändå väldigt mycket. Och språket kanske förfaller lite i andra halvan då jag suttit här i flera timmar nu och har ärligt talat inte någon ork till att skriva särskilt genomtänkt längre.

Tid: Starka effekter i 8h, svaga effekter i ett dygn efteråt

Det där och anslagstiden får mig att tänka på DOI/DOB och inte LSD som aldrig håller i i 24 timmar som erat verkar ha gjort


Bra rapport iaf

Formulerade mig kanske lite konstigt, det var inte så att vi peakade i 8 timmar utan det var comeup, peak samt comedown. Trippen var så gott som över efter dessa åtta timmar, men världen var ju fortfarande inte helt normal dagen efter!

Även smaken, LSD brukar inte smaka något. (Visst, lite av bläcket på pappret men inget utöver det och särskilt ingen "frän" smak som du beskriver)

Påslaget på LSD är ungefär 25-30 min då garvattackerna börjar komma och saker börjar kännas lite konstigare.
Dagen efter tycker jag det inte är några effekter alls kvar faktiskt, man är bara lite matt i huvudet efter alla intryck.

Okej, okej! Jag är dock relativt positiv till att det var äkta varor, läste rätt många omdömen och liknande på SR om lapparna i fråga. Men man kan ju såklart aldrig vara helt säker. Värt att notera är att våra tungor blev helt och hållet blåa av lapparna, så en del bläck var det helt klart på dom. Hursomhelst så var det en trevlig upplevelse, så för mig spelar det inte direkt någon roll om det var lsd eller doi!

Rolig och intressant rapport! Kul att ni håller till i samma stad
Gillar när det är med länkar och musik man lyssnat på i rapporter.

Hahaha. Pingviner är nåt jag brukar mindfucka folk med då vi går och trippar utomhus speciellt på vintern

Kul att ni hittade en snubbe som gjorde samma sak med er, eller fanns den snubben eller var det bara i erat huvud ni såg honom? Det kanske var jag? Jag ser Nästan ut som han som ni beskrev fast med lite modifikationer haha

Haha jo han fanns på riktigt tror jag!

Grejen är ju att det är riktiga pingviner där i Slottsskogen.

RÖDA PRINCE?!

Vilken oerhörd ondska ledde er till att röka RÖDA PRINCE?